På spionuppdrag i stadens historia

– Vet ni vad, vi har fått ett brev från något som heter Stadsarkivet! Vad tror ni att de gör?

Eleverna i förskoleklassens grupp Blå har samlats i ett av klassrummen på Högalidsskolan på Södermalm. Förskollärare Lovisa Eriksson Klockare pekar på brevet som projicerats på vita tavlan. 

– De samlar på många saker, tror en av eleverna och en stunds diskussion landar i att Stadsarkivet samlar på Stockholms historia. 

I brevet till eleverna finns ett uppdrag – tre barn har hamnat vilse i tiden. I dag ska eleverna hjälpa Sigrid att hamna rätt. Först tittar de på fotot som fritidshemslärare Robin Callert projicerat på tavlan. 

– Varför tror ni att bilden inte är från vår tid? frågar Lovisa Eriksson Klockare. 

Bilden är svartvit, barnet har en gammaldags mössa, husen är gamla – elevernas förslag är många.

Sigrid rymde till Stockholm

Så är det dags att lyssna på berättelsen om Sigrid, hon som klipper sig och klär ut sig till Oskar när hon rymmer med tåg till Stockholm från sina elaka fosterföräldrar i Ösmo. Dagens berättelse är den andra som eleverna får lyssna på och den ingår i ett lektionsförslag som Stadsarkivet skapat för förskoleklass. Hela paketet kopplar till läroplanen för förskoleklass, men också till FN:s barnkonvention, migration och jämställdhetsfrågor, och består av en lärarhandledning, ett välkomstbrev, en tidslinje, ett tackbrev och så förstås huvudingrediensen – tre ljudberättelser om tre barn som levde förr i tiden. 

Berättelserna är sanna och utspelar sig för länge sedan i Stockholm, en av dem delvis på Långholmen, som ligger några minuters promenad från Högalidsskolan.

– Det blir otroligt tacksamt eftersom vi kan göra temat hur stort eller litet vi vill. Vi kan åka till adresserna och de passade också bra att använda när vi firade att skolan fyllde 100 år, berättar Lovisa Eriksson Klockare som tycker att berättelsernas verklighetsbakgrund gör materialet extra spännande och meningsfullt.

– Det här är på riktigt och det fångar också elevernas intresse. Som pedagog blir jag själv nyfiken på vart det kommer att bära av och vad eleverna kommer att gå i gång på.

”Vilka bra spioner ni är”

När berättelsen tagit slut får eleverna placera in Sigrid på en tidslinje. Bilder på en råtta, en kostym och ett tåg hjälper dem.  

– Vilka bra spioner ni är, ni hittade ju helt rätt, berömmer Lovisa Eriksson Klockare.

Tillsammans reflekterar eleverna och pedagogerna en stund över berättelsen – varför klippte Sigrid av sig håret för att låtsas att hon var pojke? I dag skulle ingen reagera på om en pojke har långt hår och en flicka kort. Men så var det inte då. 

Och vad är en fosterfamilj egentligen?

– Det är när inte släkten tar hand om en, tror Melker Nilsson.

Varje berättelse har olika teman och nya begrepp behöver förklaras. 

– De blir en bra ingång till diskussioner som kan vara svåra att lyfta. Vi har båda jobbat under andra förutsättningar där vi verkligen skulle ha behövt göra annorlunda och där eleverna inte haft samma begrepp med sig som här, berättar Robin Callert.

Testade materialet innan

För eleverna i grupp Blå var det till exempel självklart att alla kan välja sin frisyr. 

– Det hade kunnat bli en mycket djupare diskussion beroende på vilka elever vi har framför oss, säger Lovisa Eriksson Klockare. 

Nu är det dags för uppdraget – att rita något från berättelsen. Samtalen kring borden tar fart och eleverna börjar rita. Ett tåg, råttor, barn som säljer vykort, ett lok, Sigrid med långt hår, Oskar med kort – teckningarna växer i högen.

Stadsarkivets lektionsförslag är framtaget med hjälp av lärare i förskoleklass och Lovisa Eriksson Klockare och Robin Callert var med i ett tidigt skede och testade materialet i klassrummet. De har också varit på Stadsarkivet och föreläst för andra pedagoger om materialet. 

Genom lektionsupplägget kan eleverna ta till sig kunskaperna på olika sätt. 

– De kan lära med hela kroppen – lyssna, återberätta, reflektera och rita. Vi kan också besöka platserna, kanske gå kulturvandringar. Även elever som har svårt att ta till sig själva berättelsen kan förstå till slut vad som beskrivits, säger Lovisa Eriksson Klockare.

”Kan åka till den gamla tiden”

Men hon tycker också att det kan vara en utmaning att hjälpa eleverna att förstå det som inte längre finns. 

– Vi kan gå till de här platserna, men de existerar inte nu. I vanliga fall kan vi vara väldigt snabba, med att till exempel ta fram en bild om eleverna vill rita en råtta, men ”förr i tiden” kan vi inte ge dem. Vi kan bara förklara och hjälpa dem att föreställa sig. I Stockholm är det tacksamt att vi kan åka till den gamla tiden, till Gamla stan, delar av Söder och Skansen.

Förutom att lektionsupplägget ger eleverna ett historiskt sammanhang kan de få en förståelse för hur snabbföränderligt vårt samhälle är. 

– Dagens barn har ju vuxit upp med den digitala teknik vi har nu och förstår inte hur fort teknologiexplosionen gått. Det här är ett bra sätt att grunda dem i det och även i att teknikutveckling kanske kommer att gå ännu snabbare framöver. Dessutom visar det på det svåra med vårt uppdrag som pedagoger – de elever som vi undervisar i dag ska fungera i ett framtida samhälle, säger Robin Callert. 

Hitta på en egen berättelse

Både han och Lovisa Eriksson Klockare ser flera utvecklingsmöjligheter med materialet. Att utveckla reflektionerna genom att använda sig av EPA-modellens tre faser – enskilt, par, alla – är ett alternativ. Att fortsätta berättelserna om de tre barnen eller hitta på en egen berättelse om ett barn som levde förr är andra. Eller att fundera över sin egen plats i framtidens Stadsarkiv, föreslår Robin Callert. 

– Vilken historia skulle kunna återberättas om mig?