Allvarsam man sitter vid bord i skolmiljö. Svartvit bild.
”Skolvalet leder till skolsegregation. Då måste man sätta upp villkor för hur valfriheten ska hanteras.” Det menar forskaren Stefan Lund. Foto: Ulrica Zwenger

”Likvärdighet är ett givet mål för skolan”

Även i utsatta områden finns det skolor som lyckas lika bra som svenska skolor i genomsnitt. En förklaring är rektorerna. ”De måste ha väldigt stort patos för sin skola och verkligen jobba upp den”, säger professor Stefan Lund.

Sidans innehåll i korthet:

  • Stefan Lund är professor i pedagogik och forskar om hur man kan uppnå likvärdighet mellan skolor.
  • Det innebär att alla skolor ska ge likvärdiga möjligheter för var och en att ta sig dit man vill.
  • Ett problem är att skolsegregationen har växt sig så stark, vilket delvis beror på ”marknadiseringen” av skolan.
  • Rektorerna har stor betydelse för att skolor i utsatta områden ska kunna lyckas lika bra.
  • I till exempel USA har bussning av elever mellan olika områden haft positiva effekter.

Ingen skola är en ö. När de ekonomiska klyftorna vidgas och motsättningarna mellan olika grupper skärps har skolan svårt att stå emot. Skillnaderna mellan enskilda skolor ökar. Hur kan lärare och rektorer arbeta för att stärka de skolor dit eleverna kommer sämre rustade? Hur ska det kompenserande uppdraget utföras i särskilt hårda tider? Vad är det man gör rätt på skolor som lyckas mot alla odds? Det är grundfrågor för Stefan Lund, professor i pedagogik vid Stockholms universitet och expert på det som kallas likvärdighet mellan skolor. 

Vad menar vi egentligen när vi talar om likvärdighet?

– En tanke med likvärdighet är att ett barns möjlighet till en utbildningsbana inte ska bestämmas av kön, klass eller etnicitet. Min egen resonansbotten är det som man försökte införa med enhetsskolan och det sammanhållna gymnasiet, alltså reformerna på 50- och 60-talet. Att man ville ge likvärdiga möjligheter till alla barn, även de som var födda i arbetar- eller jordbrukarhem. Min tolkning är att det också handlade om att ge medborgarbildning, ett sätt att motverka sådana katastrofer som i Nazityskland och fascismens Italien. 

– En aspekt är alltså att alla skolor i Sverige ska ge likvärdiga möjligheter för var och en att ta sig dit man vill, givet anlag, intressen och vilja att plugga. Men skolan ska också verka för social samhörighet. Och demokratisk fostran och idén att barn ska lära sig att vara öppna för olikhet finns fortfarande inskrivna i skollagen. Men sedan Pisachocken har det som sägs om likvärdighet kantrat till att i väldigt stor utsträckning handla om kunskap. Likvärdighet har blivit lika möjligheter att få bra betyg. 

Fast visst talas det om demokratisk fostran, men kanske mer utifrån att till exempel barn med invandrarbakgrund ska lära sig så kallade svenska värderingar? 

– Ja, idén om assimilation är stark. 

Vilken roll spelar föräldrarnas bakgrund när det gäller barns skolprestationer?

– Föräldrarnas socioekonomiska bakgrund slår igenom väldigt starkt när det gäller barnens skolframgång. Det har man vetat länge. 

När det är så, och när samhället runt skolorna präglas av så pass stora klyftor, är det då ett rimligt mål att alla barn, oavsett förutsättningar, ska ha lika möjligheter till utbildning? Är det möjligt? 

– Som skolsystemet ser ut nu så är det otroligt svårt. Problemet är att skolsegregationen har växt sig så stark. Marknadiseringen av skolan är en orsak till det, det visar oberoende forskning. Föräldrar ur medelklassen flyttar sina barn från skolor där de upplever att olikheten är för omfattande. Ofta till friskolor. Barn med utländsk bakgrund upplever ofta att de inte passar in i dessa skolkulturer. 

– Men i Sverige har vi ändå meritokrati i någon mening. I grunden har vi fri skolgång. Till och med universiteten är ju gratis, till skillnad från i USA och England. Så det vore väldigt dumt att inte ha likvärdighet som målsättning. Det vore att ge upp. 

Hur är läget i dag när det gäller likvärdighet mellan Stockholms skolor? 

– Vi vet att det finns stora skillnader mellan olika skolors måluppfyllelse. Men ett problem är att man inte längre kan se detta så tydligt eftersom Skolverkets databas är på aggregerad nivå och friskolornas resultat saknas. Vilket är kontraproduktivt om man tror på skolmarknaden – om man vill att föräldrar ska kunna göra aktiva val så måste ju information om skolorna finnas tillgänglig. 

– Jag har tidigare tittat på skolor i strukturellt missgynnade områden i Stockholms stad som presterar som en svensk genomsnittsskola, alltså att minst 82 procent av eleverna i nian har betyg i de åtta ämnen som man behöver för att söka ett nationellt gymnasieprogram. Dessa skolor är väldigt få. I ett nystartat forskningsprojekt kommer vi att undersöka hur de arbetar och vad andra skolor i motsvarande områden kan lära av deras arbete.

– I våra intervjuer med utbildningsförvaltningen har vi sett hur man arbetar med rektorerna i dessa områden. De måste ha väldigt stort patos för sin skola och verkligen jobba upp den. De ska hela tiden ha tankarna på vad de här eleverna kan lära sig. Det tycks vara jätteväsentligt. Och att rektorerna etablerar ett kollegialt lärande sinsemellan. De träffas: Hur har du gjort, hur gör vi, hur går vi framåt?

– Om man har en sådan rektor som leder den pedagogiska verksamheten, om man har förstelärare som bidrar till utvecklingen, om man har gemensamma målsättningar och fortsätter att jobba med varandra – då är det klart att det blir bättre. Sedan behöver skolkulturen bli van att arbeta med den här olikheterna. Och det tar tid.

– Sådana idéer har vi också sett omsatta i ett annat forskningsprojekt, ”Att ta skolan i egna händer”, som jag driver tillsammans med Ali Osman och Anna Lund. Det handlar om kommuner som ser att skolsegregationen har gått mycket långt, kanske med bara 30 procents måluppfyllelse, och att pengarna man satsar inte lyfter elevernas resultat. Då har vi sett tre olika sätt som kommuner hanterar detta på. Det första är skolnedläggning, ”closing”. Det är det vanligaste, att man lägger ner skolorna och sprider ut eleverna proportionerligt till skolor där majoritetsbefolkningens barn går. Då kan man hårdraget säga att tanken är att de svenska eleverna ska rädda eleverna med utländsk bakgrund. En assimilationsidé.

– Även det andra sättet är ett försök att ändra elevsammansättningen, men genom sammanslagning, ”merging”. Då kanske man gör om tre F–6-skolor som ligger i olika områden till två F–3-skolor och en 4–6-skola och så flyttar man om klasserna. Det gör att en del elever får längre till skolan, men skolorna blir blandade. 

– I båda de strategierna tänker man att om blandningen av elever ändras så kommer också skolframgången över tid. Men det finns ett tredje sätt där man jobbar med de elever man har: nystart, ”opening”. I de två fall vi har tittat på har kommunala skolor lagts ner och ersatts av stiftelseägda skolor med ambitionen att ge ”empowerment” – man vill stärka eleverna i strukturellt missgynnade områden genom att ge dem riktigt bra skolor. Och en av de skolorna, som ligger i Stockholmsområdet, presterar väldigt bra. Som en genomsnittsskola, trots sina odds. På skolan finns väldigt få elever från majoritetsbefolkningen. Eleverna har 20–25 olika språkbakgrunder.

 

Leende man omgiven av träd. Svartvitt porträtt.
Stefan Lund är professor i pedagogik vid Stockholms universitet och expert på det som kallas likvärdighet mellan skolor. Foto: Ulrica Zwenger

 

Vad är det de gör så bra på den skolan? 

– Rektorns arbete går mycket ut på att eleverna ska nå resultat men också stärkas som individer. Rektorn har rekryterat väldigt många lärare som själva har migrationserfarenhet. De har blivit svensk medelklass, eftersom de har en lärarutbildning, men de förstår vad det innebär att bli rasifierad eller stigmatiserad eller mött av fördomar. 

Får sådana lärare högre trovärdighet i elevernas ögon? 

– Ja. Och så jobbar den här skolan jättemycket med föräldrasamverkan. Det vet man genom annan forskning att det kan vara svårt. Men här träffar rektorn och en lärare föräldrarna till varje ny elev som börjar i årskurs 7. Då berättar de för föräldrarna om sina och skolans förväntningar men också om vilka förväntningar föräldrar och elever kan ha på skolan. Det är inte ensidigt. 

– Skolan fångar upp teman inom ramen för läroplanen, till exempel jämställdhet mellan könen eller postkoloniala perspektiv, och så försöker de stärka eleverna i vad de har för skyldigheter och rättigheter gentemot omgivningen. För eleverna har en fundamental känsla av att de bara har skyldigheter och inga rättigheter.

– Nu ska vi intervjua ungdomar från den här skolan som gått vidare till gymnasiet. Då blir det intressant att se hur gymnasieskolorna förmår inkludera och utveckla dessa elever. Vår och annan forskning visar att det kan vara svårt att bli erkänd för den man är. Om eleverna kommer till en skola där de flesta har bakgrund i majoritetsbefolkningen så riskerar de att möta rasism, stigmatisering, fördomar och låga förväntningar. Det ser vi i studierna. 

Så vilken modell är bäst av de här tre, nedläggning, sammanslagning eller nystart? 

– Skolsammanslagning tenderar att vara effektivare när eleverna är unga. Då kan man uppnå både skolframgång och social samhörighet. Men vi har tittat på små kommuner. När de slår samman skolor där så har föräldrarna begränsad valfrihet, det finns ingen möjlighet till ”white flight”. Medan massvis med studier visar att om man gör den typen av sammanslagningar i större städer så flyttar många föräldrar sina barn till andra skolor. Framför allt till friskolesektorn. 

– Stora metastudier från USA visar också entydigt att bussning har betydelse för kunskapsresultaten. Det gynnar individer att flyttas från en stigmatiserad skola till en skola där det finns ett större inslag av högpresterande elever med bakgrund i majoritetsbefolkningen. Studierna visar också att ingenting egentligen händer med skolresultaten för dem som redan går på de mottagande skolorna. Och det är superviktigt! För när liknande initiativ har tagits i Sverige så har protesterna framför allt kommit från svenska medelklassföräldrar. 

Vad beror det på att det här fungerar? Är det kamrateffekten? 

– Det är många faktorer som samverkar, men man vet att kamrateffekten har stor betydelse. 

Men blir eleverna kamrater? Du nämnde fördomar och rasism. 

– Där spelar ålder roll. Vi har frågat vilka eleverna helst jobbar med i klassrummet, vilka de är med på rasten och vilka de leker med på fritiden. I årskurs 3 ser man att det är väldigt etniskt mixade relationer. Elever i lågstadieåldern leker, det är en nyckel. Men det tenderar att gå sämre på högstadiet. 

– Den amerikanske författaren James Baldwin var en sådan elev som bussades till skolan. Han har uttryckt att han egentligen inte tror att någon av hans klasskompisar var rasist, men rasismen visade sig i att de var helt ointresserade av vem han var, var han bodde, vad han gjorde. Ingen följde honom någonsin hem till Harlem. 

– Vi ser något liknande, att när man har stängt en skola och spritt ut eleverna utan att politiken har gett förutsättningar för att det ska fungera så tar det lång tid innan den positiva effekten kommer. Ibland kan man inte bedriva likvärdig utbildning ens på en och samma skola. En skola där jag har gjort fältarbete har haft sju rektorer på ungefär lika många år. Där ser jag bristande likvärdighet inom samma skola. När jag intervjuar elever från olika klasser uttrycker somliga oro för att de inte lär sig lika mycket som sina kompisar i parallellklassen. 

Vad beror det på, mer än att man bytt rektor så ofta? 

– Man har också bytt lärare hela tiden. I vissa lärarlag är alla lärare behöriga, i andra lärarlag har man inga behöriga lärare. Man kanske har tvingats anställa personer vars enda erfarenhet av skola är att de själva gått där. Det är ett utfall av lärarbristen, kommunerna skulle givetvis aldrig välja sådana lösningar. De gör sitt bästa utifrån sina omständigheter och resurser. 

Vilken betydelse har det svenska språket? 

– För att bli fullt etablerad i ett land måste man ju kunna det språk som talas där. Det vore förmätet att säga något annat. Ett exempel finns på en lågstadieskola som vi har studerat där man gjorde en sammanslagning med två andra skolor. Året efter sammanslagningen fick de jättedåliga resultat, men sedan gick det väldigt bra, elever som kom i årskurs 2 klarade nationella provet i svenska som andraspråk i årskurs 3. 

Så vad gjorde man? 

– Man hade direktintegrering och arbetade med elevernas relationer. 

 

Samtal mellan två personer vid ett bord. Svartvitt foto.
”Sedan Pisachocken har det som sägs om likvärdighet handlat mycket om kunskap och betyg”, säger Stefan Lund. ”Men skolan ska också verka för social samhörighet och demokratisk fostran.” Foto: Ulrica Zwenger

 

Direktintegrering, vad är det? 

– Att eleverna direkt får börja i en vanlig klass i stället för förberedelseklass. Men där har ålder stor betydelse. Om eleverna är äldre fungerar det inte lika smärtfritt. Och om en elev som har haft en lång migrationsresa direktintegreras i helklass kan glappet mellan den elevens kunskaper och det som förväntas bli för stort. Så det finns ingen universell metod.

– Sedan satte man också svenska i centrum. Man hade förbud mot det där att läraren håller upp en sak i klassrummet och frågar: Vad tror ni att det här är? Om någon då säger ”en korp” fast det är ett flygplan så kommer en del elever att lära sig att det är en korp. Så man är otroligt noggrann med att etablera centrala språkliga begrepp.

– Jag märkte också att eleverna var självreglerande. Lärarna hade etablerat att ”i klassrummet pratar vi svenska”. Man hade motiverat det med att ingen får misstänka att någon pratar skit om någon annan. Jag satt tillsammans med tre elever som hade arabiska som modersmål och när en av dem började prata arabiska sa en annan: ”Nej, kom ihåg nu, vi ska prata svenska.” Det var principen, men om det kom en nyanländ elev som inte kunde någon svenska så använde man de elever som hade samma språkliga bakgrund som en resurs för den eleven. Och man använde också elever som var långt fram i sin kunskapsutveckling för att stödja andra.

– En annan aspekt är att elever som jag intervjuat och som kommit ganska nyligen till Sverige och gjort otrolig skolframgång tycker att kraven på att man ska analysera är orättvisa. Analys i tanken är en sak, men att uttrycka det i skrift är något annat. Det blir ett tillkortakommande för de här eleverna. Och som betygskriterierna är utformade är det inte så mycket vare sig lärare eller elever kan göra åt saken.

Vilken roll spelar samarbetet med andra samhällskrafter, till exempel socialtjänsten, för hur en skola klarar sig? 

– Många rektorer som jag har intervjuat menar att om något radikalt händer och de skriver en orosanmälan till socialtjänsten så leder det inte till särskilt mycket, de får inte mycket stöd. På den Stockholmsskola som vi är på tycker de att polisen kan ge nog så mycket stöd. 

Vilka politiska förändringar behövs för att skapa likvärdighet mellan skolor?

– Delvis är det sådant som rör andra politikområden, som bebyggelse. Bostadssegregationen samspelar med skolsegregationen. Det har länge funnits en uppfattning om att det inte finns något samband mellan skolvalfrihet, skolsegregation och skolframgång. Det har varit elefanten i rummet och det har gjort mig jätteuppretad. 

– Jag har undersökt naturvetenskapsprogrammet, som ju ses som kungsvägen till framgång, och kunnat visa att det finns starkt segregerande effekter även inom det programmet. Alla elever har samma idéer om varför de går där, men de kommer att lära sig olika saker och nå helt olika studieframgång. Ens kunskapsutveckling beror helt enkelt på vilken gymnasieskola man går på.

– Nu har retoriken ändrats, nu är väl alla överens om att skolvalet leder till skolsegregation. Då måste man sätta upp villkor för hur valfriheten ska hanteras. 

Vilka villkor? 

– Likvärdighet i dag är något komplext, bland annat eftersom det har visat sig att det finns så stor betygsinflation. Och den blir starkare ju mer marknaden får styra. Det skolorna har att konkurrera med är ju ”outcome”, utfall. Här i Stockholm är det så att de elever som kommer in på de mest prestigefyllda kommunala gymnasierna verkar vara genier, de har 330 i betyg. A i nästan allt. Men tittar man på utfall ser man att det där inte alltid förvaltas, när eleverna går ut gymnasiet har betygen fallit. Hur kommer det sig? Det är inte de här gymnasieskolornas fel, det är ett uttryck för betygsinflationen på högstadiet. De där eleverna borde inte ha så höga betyg i nian. Vi ser ju motsvarande tendens i övergången från fristående gymnasier till högskola. 

– Ta exemplet med Manillaskolan, där 70 procent av eleverna har ett för högt slutbetyg om man jämför med deras resultat på de nationella proven. Handelshögskolans rektor behövde ju gå in för att hitta en väg för att få de studenter Handels vill ha. Men det finns även kommunala skolor som sätter för höga betyg i jämförelse med resultat på nationella prov, så friskolesektorn behöver ta ett gemensamt ansvar med den kommunala sektorn för att lösa det här.

– Jag tycker inte rikspolitikerna gör sitt jobb här. De verkar inte för en skola för alla. Lyssnar man på lokala politiker ute i kommunerna så tror man ju ibland inte att de tillhör samma parti som i rikspolitiken, så olika är det. Moderaterna styr i en del av de kommuner där man har konstaterat att det här går inte, det är för segregerat. Där kan en moderat låta som en socialdemokrat och vice versa. 

– Man måste tro på någonting. Om man tror att en blandad elevsammansättning är bra och att skolsegregationen bör begränsas så måste man ge förutsättningar för alla skolor att jobba så. Eller så tror man på ”empowerment”, att jobba med de elever man har, och då ger man förutsättningar för det. Men just nu känns det som att rikspolitikerna inte tror på någonting.

Katarina Bjärvall

Skribent

Originalpublicering i LÄRA 2/2024