”Ut och lär i naturen!”

Svavelticka, hörs Didrik Vanhoenacker konstatera inifrån en ihålig ek vid Stora skuggan på Norra Djurgården. Den svampen kan ge trädet brunröta och då faller det ner mulm, murket trämjöl, på marken – och där trivs skalbaggslarver, berättar han när han stiger ut ur trädet. Den enes åkomma blir den andres bo, som det fungerar i naturen. 

Det är brittsommar, en varm och klar höstdag, och över himlen drar ladusvalor och sädesärlor i vida slingor. Men plötsligt uppstår kakofoni i luften och småfåglarna flyr, till synes planlöst. Didrik Vanhoenacker höjer kikaren. 

– Nu jävlar! En ormvråk. Och en sparvhök! Det är den de är rädda för, de vet att den äter småfåglar. 

Didrik Vanhoenacker är från början växtekolog och har doktorerat på majvivans pollination. Han är också utbildad gymnasielärare i biologi, geografi och matematik, men sedan 2012 jobbar han som biolog på Naturhistoriska riksmuseet där han bland annat svarar på allmänhetens frågor och fortbildar biologi- och naturkunskapslärare. Oftast handlar det om att artbestämma olika växter eller djur – arta dem, som han själv säger. 

Man kan inte gå många meter med Didrik Vanhoenacker utan att han stannar och noterar: nyckelpiga, trettonprickig plattpiga för att vara exakt, trollslända, närmare bestämt en blodröd ängstrollslända, och mossa – cypressfläta och raggmossa. 

Hur började ditt intresse för olika växt- och djurarter? 
– Morsan var lite naturintresserad och farsan gillade friluftsliv. Jag är född i Rinkeby – jag har lite ortenkredd, haha! – och sedan har jag bott i andra förorter, bland annat runt Järvafältet. Mamma stoppade in mig i Fältbiologerna där när jag var sju, åtta år. Då kom man ut till Säbysjön och andra ställen och så fick man åka på läger. När jag var kanske 13 åkte vi till Härjedalen på en storviltskurs på hösten. Då såg vi myskoxar och björnskit, det var häftigt. 

Hur många arter kan du identifiera nu? 
– Det har jag inte tänkt på sedan jag var 17. Då räknade jag antalet arter jag såg på ett år, det blev drygt 1 000. Men nu, kanske 1 000 kärlväxter – blommor, gräs och träd. Och så kanske 100 mossor, 100 lavar, 250 svampar, 300 fåglar, 50 spindlar, 50 fiskar och grodor, 50 däggdjur och 300–400 insekter. Ja, det blir väl drygt 2 000 arter som jag har i huvudet. 

Hur står det till med artkunskapen bland barn i dag? 
 – Deras kunskaper är väldigt beroende av hur intresserade föräldrarna är. 

Och hur är vuxnas kunskaper och intresse generellt? 
– Det varierar. Fler och fler kan mer och mer, tack vare de nya möjligheterna att fota och kolla i Facebookgrupper och på webbplatser som är inriktade på vissa arttyper. Som där: en blomfluga, dem kan jag inte skilja på, då kan jag ta ett kort på den och kolla upp den på en sajt med olika sorters blomflugor. Eller med en artbestämningsapp, även om de inte alltid ger rätt svar – man behöver dubbelkolla dem. 

– Samtidigt finns det många människor som aldrig är ute i naturen. Och så finns det de som tycker det är skönt att till exempel springa i skogen eftersom det ger en vila från intryck, allt är ju bara grönt. Men för mig är naturen full av intryck hela tiden. 

Är inte folk rädda också? 
– Jo, för fästingar och ormar och spindlar. Men många går ändå ut med barnen och grillar korv i skogen. Det är en svennig grej att göra. 

Men många är inte svennar.  
– Nej, så är det. För dem är det ofta inte självklart att man får röra sig hur som helst i naturen. Då finns verksamheter som naturmuseet Biotopia i Uppsala, som satsar på att hjälpa nyanlända att komma ut. Det är svinbra. 

Vilken roll spelar skolan för artkunskapen? 
– Skolan har ett stort ansvar för att skapa lite mer jämlikhet när det gäller artallmänbildning. 

Om vi börjar med styrdokumenten – vad säger de? 
– Jag öppnar dem här i mobilen så ska vi se. På lågstadiet står det i kursplanen att eleverna ska lära sig djur, växter och svampar i närmiljön och namn på några vanligt förekommande arter. Perfa! För mellanstadiet står det att de ska lära sig hur djur, växter och svampar identifieras och grupperas på ett systematiskt sätt, plus att de även där ska lära sig namn på några arter. Men för högstadiet är artkunskapen struken. Det är synd. Jag tror att beslutsfattarna har tänkt att man går från artkunskapen på låg- och mellanstadiet och sedan har man en progression mot mer komplexa processer, som ekologi och evolution. 

– Hörde ni? Ormvråken. Eller en nötskrika som härmar en ormvråk.  

Vad får det för konsekvenser att artkunskapen saknas i kursplanen för årskurs 7–9? 
– Man kan se biologin som ett språk där arterna är orden. Har du ett stort ordförråd – kan en massa arter – så kan du se intressanta samband, alltså ekologi. Jag tror att det är överoptimistiskt att tänka att de som kommer från mellanstadiet har ett sådant ordförråd av arter att det räcker för att de ska kunna lära sig samband, förstå och analysera naturen och biologin. I förlängningen kan det leda till att man inte förstår hur olika ekosystem eller livsmiljöer fungerar. Och att man inte uppskattar de funktioner olika arter fyller, både för naturen i sig och för människan. 

– Ta förmågan att skilja på skog och skog. Om man inte känner igen tio vanliga träd och inte reagerar på olika insekter och svampar och mossor kan man inte se skillnad mellan en skog med en massa arter och en virkesplantage med typ gran och barkborre. Det är tack vare artkunskap som man kan se att en skog med bara granar är mer utsatt för angrepp än en blandad skog. Och samma sak med förmågan att skilja mellan en äng, en ogräsåker och en gräsmatta. 

– Jag kan bli mörkrädd när inte heller personer med makt har den förståelsen. Att de inte inser vilka konsekvenser vissa beslut får för olika arter och ekosystem. 

Kan du ge ett exempel på det? 
– Det kan vara för höga fiskekvoter, neddragningar i budgeten för skogsreservat eller oförmåga att få ner klimatutsläpp. Å andra sidan gör formuleringarna i styrdokumenten för låg- och mellanstadiet att den lärare som vill kan säga att ”några vanligt förekommande arter”, det kan betyda namn på 100 fåglar. Man kan vräka på om man vill! Och i kursplanen för årskurs 7–9 nämns ”livets mångfald”. Det är inte en jättedjärv tolkning att det betyder att man ska behärska ett visst antal arter. Fast samtidigt är det svårt att ställa högre krav än vad lärare kan lära ut. 

Ja, hur långt räcker lärarnas kunskaper? 
– Den kan vara väldigt varierande. Jag har ju själv gått lärarutbildningen och även undervisat på den på universitetet och man kan väl säga att lärarutbildningens förmåga att lyfta lärarna till en hög lägstanivå inte alltid är formidabel. Men det går ju att fortbilda sig till exempel hos oss, både digitalt och på plats.

Vilken roll spelar artkunskap för hur vi förhåller oss till klimatförändringarna? 
– I ett varmare klimat dyker nya arter upp. Getingspindeln till exempel, den fanns inte här för 30 år sedan men nu har den kommit hit från Tyskland. Längre söderut i Europa försvinner arter för att det blir för varmt. Det är nog få arter som har lämnat Sverige hittills, men det problemet lär komma. Om kalfjället försvinner kommer olika fjällväxter att få det svårt. Och fjällräv. Och om det blir fler torrsomrar så blir granar planterade i södra Sverige barkborremat. 

– Med ett större ordförråd och större artkunskap kan man få ett större engagemang och även kunskap att hantera klimatförändringar och andra problem som vi har skapat. Man kan svara på frågor som: Vilken natur är viktigast att bevara och var? För vilka funktioner? 

– Sedan får man inte glömma glädjen det ger att gå i naturen när man har kunskap om arterna. Man ser något som man aldrig har sett förr eller så ser man en gammal kompis, som den blodröda ängstrollsländan nyss. Eller som med sparvhöken – hade jag bara sett att det var några fåglar som flög runt hade jag inte fått samma upplevelse. Det blir fler nyanser, som att se en Imax-film på Cosmonova i stället för något på en gammal tjockteve med 640 pixlar. Livet blir krispigare. Det är värt mycket. 

Handlar det också om att man kan få ihop en berättelse om det man upplever, att man förstår varför sädesärlorna flyr? 
– Just det! Om jag har sädesärlan och sparvhöken så har jag orden, sedan behöver jag grammatiken också. När jag vet att sparvhökar äter sädesärlor och att sädesärlor säger till varandra när det kommer en sparvhök så börjar jag direkt leta efter sparvhöken när jag hör sädesärlorna varna. Då ser jag först ormvråken men kan säga ”nej, det är inte den, det finns någon mer här”. Så ser jag sparvhöken och har meningen klar: sparvhök jagar sädesärlor. 

Men då räcker det inte att kunna namn på en massa arter, man måste också kunna en del om vad som kännetecknar dem? 
– Jo, men utan att kunna namnen så har man ju ingenting att bygga på. Det är som att börja lära sig några spanska ord på lågstadiet och sedan gå direkt på spanska författare och meningsbyggnad på högstadiet. 

– Titta, en tvestjärt! De är häftiga för de ägnar sig åt yngelvård, det är inte så många insekter som gör det. De tar hand om sina bebisar. 

Så hur kan lärare arbeta med eleverna för att lära dem fler arter? 
– Se till att komma ut! Det behöver inte ta så mycket tid, 20 minuter är bättre än inget. Kolla skolans omgivning, vad finns inom en kvart från skolan? Vart kan vi ta oss om vi har två timmar? 

Måste eleverna ut eller kan de lära sig arter med böcker och skärmar i klassrummet? 
– Man måste ut, det är no mercy. Och att fota och arta i en app är svinbra, men att plocka in arter i klassrummet är snäppet bättre. 

– Det är vanligt att inventera en ruta, kanske två gånger två meter eller tio gånger tio. Om man siktar på att identifiera allt man hittar där så får man ju hur många skitsvåra arter som helst. Läraren har ingen aning om 80 procent av det eleverna hittar. Och kör man runt med en app kommer man att få många felaktiga artbestämningar. Om man i stället kör artbingo blir det lättare. Läraren skriver 16 arter – fyra gånger fyra på ett papper – och så ska eleverna leta efter dem i rutan. Då kan läraren välja arter som eleverna har en realistisk chans att känna igen – och som läraren känner sig trygg med att identifiera. 

– Artstreak är inte heller så dumt. Hur många dagar i rad klarar man att se en ny fågel? Okej, i dag har vi sett en skata, bra, men vi har kanske också sett en taltrast och den är mycket ovanligare. Så då vaskar vi skatan och tar den en annan dag. Vi måste fortfarande se den, men den är så vanlig så det kommer vi att göra. 

Ägnar du dig själv åt den typen av artlekar? 
– Ja, jag gjorde en svampstreak i vintras. Från januari till juni tog jag en svamp om dagen. Det blev 175 stycken. Nästan alla på väg till och från jobbet. 

Oj, hur är det möjligt? Räknade du mögelsvampar hemma i kylen? 
– En enda, på en citron. Många var trädsvampar, en hel del under snö. Men jag hittade också några kantareller i januari. Artbingo och artstreak ger lärarna och eleverna möjlighet att använda de kunskaper de redan har. Om det handlar om träd kanske läraren är säker på gran, tall, lönn och ek – då börjar man med det. Sedan kan man bygga ut det själv eller få eleverna att göra det. 

– Sedan ska man inte missa chansen att fortbilda sig. Till exempel genom studiecirklar och fältkurser. Stockholms ornitologiska förening, Entomologiska föreningen i Stockholm, Stockholms svampvänner och Botaniska sällskapet i Stockholm – alla de har massor av kunskaper som man kan ta del av genom att följa med dem på exkursioner. Och det finns kopiöst mycket att lära sig genom de olika specialgrupperna på Facebook. Det är imponerande hur bra expertsvar man kan få där. Även om inte alla är experter. 

Kan man skicka bilder till dig också? 
– Det kan man göra. Jag kan hjälpa till om man har hittat något som man verkligen tycker är konstigt, kanske en spindel eller en larv. Men jag har inte resurser att svara om 30 elever i en klass skickar in alla olika gräs de har hittat i en ruta. 

Författaren Eva-Lotta Hultén har skrivit (Dagens Nyheter 13 juli 2024) att skolorna borde införa herbarium igen. Alla elever kunde få i uppgift att samla och pressa 50 olika växter under sommarlovet. Vad tror du om det? 
– Ja, jag tror att man lär sig mer om man samlar 50 eller 20 växter och pressar dem än om man bara fotar dem. 

Tänk om någon råkar plocka fridlysta växter? 
– På lång sikt blir den risken mindre om fler och fler lär sig mer om växter. Om man plockar 20 sorters blommor, pillar på dem, skriver en etikett och sätter dem i ett herbarium eller i gamla läskflaskor så lär man sig på ett annat sätt. Det är hands-on, man känner att det är klibbigt eller luktar illa. Eller smakar illa – ja, man kan smaka om man spottar efteråt, det är aldrig farligt i Sverige. På så vis får man fler referenser och kopplar kunskapen via fler vägar. Så småningom kan det till och med bli svårt att värja sig mot intresset. Man ser en lila svamp som man vet inte är ätlig men man tar med den hem ändå, eller fotar den, bara för att man undrar vad tusan det är för svamp.  

Om vi pratar siffror, vad är rimligt att kräva av eleverna – hur många arter av olika slag ska man kunna i årskurs 9? 
– Superintressant fråga. 50 fågelarter är kanske ett bra mål. Man ser ganska snabbt 20–25, även utan kikare och även i stan. Och 50 är ingen dum siffra för blommor heller. Men det handlar kanske inte främst om siffror utan om en artkanon. Vilka arter är det rimligt att kunna? Vilka fåglar – när man är liten och när man är stor? Hur går man upp i nivå från lågstadiet till mellanstadiet och högstadiet? 

Vilka arter är viktigast då? De vanligaste? 
– Nej, varg är viktigare än åkersork, fast det kanske finns miljoner gånger fler åkersorkar. Så det är annat än vanligheten som styr, till exempel funktionen i naturen. Och vargen är ett allmänbildningsdjur, anfadern till våra hundar, och den förekommer jättemycket i litteraturen och är dessutom politiskt explosiv. 

– Titta, nu kommer trollsländan, den sätter sig där och solar. Det vore kul att klura på vilka som är de 30 viktigaste blommorna. Och är träd viktigare än blommor? Kanske, för de bildar ju skog. Man kommer att behöva lägga sig på olika nivåer, beroende på vad läraren och eleverna har för förkunskaper och vad man har tillgång till för närnatur. 

Men eleverna har ju rätt till likvärdiga kunskaper? 
– Jo, men bor du i Kiruna kan du inte kolla på en ek för det finns inga ekar där. Och bok är inte lika viktigt där som för dem som bor i Skåne. Så man måste anpassa sig efter förutsättningarna. Samtidigt har barn rätt till någon sorts basnivå. Om det gäller träd så handlar det också om att förstå samhällsfrågor, som barkborrens roll i skogen, och att förstå litteratur. 

– Mindre hackspett, hörde ni? Ganska ovanlig. 

– Så trädslag har man rätt att få koll på. Tall och gran. Busken också faktiskt. Och så lövträden: björk, ek, lönn – ja, det finns flera arter av dem, men dem skippar vi. Rönn ska också vara med. 

Rönnen är lätt att känna igen, spelar det roll? 
– Absolut, det är bättre att lägga kraft på att lära sig tio lätta än två svåra. Asp är också nivå ett, allmänbildning. Och sälgen är en stark coming-up, på grund av att den har så stor betydelse för pollinatörer. 

Känner du till Fältlabbet som Stockholms stad driver och dit lärare kan vända sig för att ta med elevgrupper ut på olika lektioner i naturen? 
– Ja, det är superbra. Man hittar saker även i det urbana. Jag bor i förorten i Solna men där finns också häftig natur. Jag hade en berguv hoande på taket en gång och jag har sett vit stork från balkongen. På en tall vid busshållplatsen har jag sett tallticka, den är faktiskt en indikator på gammelskog. Och i en slänt intill bor det bivarg, en stekel som fångar bin och paralyserar dem med ett stick så att dess egna larver sedan kan äta dem. Och allt det utspelas bredvid en busshållplats i mina hoods.