Ny barnbok utgår från ikoniska bilder

Åsa Lind har byggt en lådkamera. Ingen riktig kamera, utan en liten kartong med ett rektangulärt utsnitt att betrakta världen genom. Hon sätter lådan över glasögonen, riktar blicken mot det nakna trädet utanför fönstret och söker ett motiv. 

– Jag tror att man skulle kunna ha intressanta workshoppar med den här, där man väntar in händelsen. Kanske börjar man med fem sekunders väntan i ett mörkt rum, så tänder man lampan. Där har man fotografins idé! 

Barnboksförfattaren Åsa Lind är aktuell med en ny bok med bilder av fotografen Lars Tunbjörk. Tillsammans med Doris Fourcade, sju år, och Julian Fourcade, sex år, har hon betraktat, talat om och skrivit texter till ett 30-tal av de tusentals foton som Tunbjörk efterlämnade vid sin död 2015. Resultatet är bilderboken ”Fotografen som kunde vänta” (Bokförlaget Arena, 2025). Den kan också kallas allåldersbok, intervjubok eller fotobok för barn. 

Typiska ”tunbjörkare”

– Jag har inte hittat någon annan bok med bilder av en enda konstnär och barns tankar om dem. Konstböcker för unga finns ju, med det är ofta antologier med en pedagogisk tanke, säger Åsa Lind. 

Det började med ett samtal mellan henne och fotografen Ewa Stackelberg om den fotografiska barnboken. Historiskt har det funnits mångahanda fotoböcker för barn – från lek med form, ljus och skugga till poesi, reportage och reseskildringar. Bland de mest kända svenska exemplen finns Anna Riwkin-Bricks fotoböcker om barn från olika länder, flera med text av Astrid Lindgren. Numera ges det däremot knappt ut några fotografiska barnböcker alls. Åsa Lind och Ewa Stackelberg började diskutera hur det skulle kunna göras, och när två av Ewas barnbarn fastnade för Lars Tunbjörks foton föll bitarna på plats. 

Åsa Lind träffade de båda barnen vid två tillfällen för att samtala om ett antal bilder tagna från tidigt 1980-tal till en bit in på 2000-talet, med motiv från bland annat Skara sommarland, Timrå, Dubai och Tokyo. De flesta är typiska ”tunbjörkare”: vardagliga miljöer och människor i blixtbelysning, ofta roliga eller absurda scener, alltid betraktade med en varm blick. Flera av bilderna är hämtade från boken ”Landet utom sig” som blev en stor framgång när den kom 1993, och som nyligen även blivit dans- och teaterföreställning på Kulturhuset Stadsteatern. 

Med ljus på allt

I bilderboken består varje uppslag av ett foto och en kort text som bygger på Doris och Julian Fourcades ord. Framställningsformen är ett försök att efterlikna Lars Tunbjörks sätt att arbeta: transparent och med ljus på allt. 

– Han gömde inget i bilderna och manipulerade inte människor. Det blev centralt för mig. I boken har jag redovisat hur den är gjord och ändrat så lite som möjligt av barnens ord, förklarar Åsa Lind. 

Hon slår upp ett uppslag med en snögubbe. Bakgrunden är svart med några få, mjuka ljusfläckar. Snögubbens kostym är så smutsig att den nästan smälter in i bakgrunden. Texten inleds med orden: ”Den är helt oläskig. Eller kanske lite läskig. Alla tycker inte lika.” 

– Det sista är en nyckelmening. När man läser boken säger den till läsaren: alla tycker inte lika. 

Nu hoppas Åsa Lind att boken ska landa i bibliotekens bilderbokstråg, men också i klassrum i både grundskolor och gymnasieskolor. 

– Texterna är ofta förvånande och kan användas för att diskutera hur fria vi egentligen är i vårt bildseende. Man kan tänka sig att äldre elever är präglade av de sociala mediernas bildflöden, vilket är en helt annan sorts bilder, ofta redigerade och manipulerade. 

”Vad hände innan bilden togs?”

Åsa Lind berättar att hennes eget seende förändrades under arbetet med boken. Hon slår upp en bild på en man i badkläder som klämmer ketchup ur en jättelik förpackning som hänger intill en lika stor senapsförpackning. Bredvid syns en kvinna i bikini med brunbränd kropp, lockigt hår och några valkar på ryggen. Texten inleds med: ”Två starka som boxare och senap och ketchup. Och en osynlig korv. De har sprungit maraton. Gjort slut på alla sina krafter.” 

– Nästan vid varje bild är det en annan berättelse än den jag skulle se. Ibland var det en sorts kritik mot mitt vuxna seende. Varför ser jag inte den här kvinnan som stark och maratonlöpare? funderar Åsa Lind. 

Hon menar att man måste lära sig att läsa bilder på samma sätt som man lär sig läsa text. I skolan förutsätter det ett medvetet val av läraren och bilder av hög kvalitet. 

– Man kan tänka på hur man arbetar med text och välja bilder på samma sätt. Sedan kan man lägga till skrivövningar för att skärpa seendet. Vad ser du i bilden? Vad hände innan den togs? Efter? Utanför? 

Med yngre elever kan man börja i det konkreta, vad som finns i bilden. Ur det kan en berättelse växa fram. 

Tunbjörks tålamod

– Man kan ha månadens bild, en noga utvald bild som betyder något för någon. Utifrån den bilden kan man samla ord och göra listor, kanske på flera språk, eller bygga dikter. 

Åsa Lind betonar att det är viktigt att se skillnaden mellan fotografiska bilder av en känd upphovsperson och de manipulerade eller AI-genererade bilder som sköljer över oss i digitala flöden. Lars Tunbjörks bilder är berättande och berättelserna har formats av hans blick på världen. 

Hon lyfter också fram det tålmodiga i Tunbjörks sätt att arbeta. Han kunde stå länge på en plats och invänta sina motiv, en stark kontrast till hur de flesta numera är vana att fotografera med mobilen. 

– Men det går att träna sitt seende på samma sätt som andra färdigheter. Om man väntar tillräckligt länge händer det alltid något.