”Inkludering inte alltid bäst”

Det var en augustimorgon 2013 och höstterminens första dag. På väg till jobbet stötte Emma Laurin på en grupp upprörda föräldrar som demonstrerade utanför Stockholms stadshus. Anslagen till fristående resursskolor hade skurits ner och en del elever riskerade att stå utan skola över en natt, berättade föräldrarna.

Vad är det som ligger bakom detta? undrade Emma Laurin. Och så fort hon stigit in på sitt kontor på utbildningsförvaltningen, där hon var anställd då, såg hon till att få gräva i bakgrunden till dramat kring resursskolorna.

Den kommunala resursskolan S:t Örjan på Kungsholmen hade lagts ner 2012. Bakom beslutet låg ett förbud för kommuner att driva resursskolor, något som bland annat bottnade i tanken att barn med funktionsnedsättningar skulle inkluderas i verksamheten på vanliga skolor. Men det fungerade inte alltid, och därför hade allt fler sökt sig till de fristående resursskolor som vuxit fram. Samtidigt hade det brutit ut en debatt om att vissa av de skolorna tog ut för mycket vinst. Det var bakgrunden till åtstramningen som, visade det sig när Emma Laurin och en kollega till henne intervjuade föräldrar, hade slagit hårt mot många barn.

– Jag blev tagen av de där berättelserna. Eleverna hade ofta haft en knölig skolgång och testat olika åtgärder innan de till slut sökt sig till en resursskola – och så hände det här. Så de var ganska tilltufsade, både föräldrarna och barnen.

Emma Laurin är i dag lektor vid Uppsala universitet och skrev sin doktorsavhandling om hur skolor i Stockholms stad bemöter barn med neuropsykiatriska diagnoser och om hur deras mammor navigerar för att barnen ska komma till sin rätt i skolan. Ett tema som också belyser hela Skolsveriges förhållningssätt till de här barnen och deras föräldrar.

– Det pågår ju strider i olika delar av samhället om hur man ska förstå de här barnen och ta hand om dem. Inom vetenskapen har en strid stått mellan den medicinska synen och den pedagogiska. I pedagogisk forskning har inkludering setts som eftersträvansvärt. Det griper ju in i utbildningsförvaltningens verksamhet och i skolorna, men nu verkar det ha vänt och man tänker att det där med inkludering är inte så lätt.

Din avhandling fokuserar på mammor och deras ansträngningar för sina barn. Varför just mammor?

– När jag började söka kontakt med föräldrar på till exempel Facebook var det mest mammor som svarade, och tidigare forskning visar att mammor ofta är väldigt aktiva när det gäller barnens skolgång och särskilt när barnen får någon typ av problem. En tredje anledning är att jag är intresserad av klass och betydelsen av kapital – socialt, kulturellt och ekonomiskt. Genom att avgränsa mig till mödrar kunde jag utesluta möjligheten att eventuella skillnader berodde på kön, och då blev det enklare att borra djupare i frågan om klass.

Hur påverkas en elevs skolgång av de särskilda behov som ligger bakom en neuropsykiatrisk diagnos?

– Ganska många behöver anpassningar redan i förskolan. Då är det oftast enklare. Sedan i skolan, när kraven är högre, så kan mödrarna känna att de måste aktivera alla sina resurser för att hjälpa barnen. Inklusive att använda en diagnos. För även om det heter att diagnosen inte ska spela roll så verkar den spela roll i praktiken. Flera föräldrar menar till exempel att en autismdiagnos smäller högre än en adhd-diagnos.

– För barnen är den sociala situationen i skolan central. Hela systemet bygger ju på att man ska kunna vara där och göra som de andra, ha någon att vara med på rasten. När det inte funkar blir det väldigt tufft. Och kunskapsmässigt kan en del ha svårt att lära, men för andra kan det vara väldigt lätt – vilket också kan ställa till svårigheter. Då hamnar många i problematisk skolfrånvaro.

Hur såg situationen för barn med den här typen av behov ut innan neuropsykiatriska diagnoser blev så vanliga?

– Mödrarna jag har intervjuat säger att ramarna för hur man får vara har blivit så snäva – läroplanen ställer höga krav på färdigheter som många av de här barnen tampas med. En mamma sa så himla fint att ”om min son hade gått i skolan på min tid hade han nog varit en person som gled lite under radarn och så glimrade till senare i livet”.

– En annan sak som spelar in är att utbildning är så viktigt i dag. Många menar att man måste gå ut gymnasiet – minst! Och det betyder mycket för den stress som barnen och även föräldrarna känner. De måste få barnen igenom skolan. Och barnen vill gå i skolan, ingen vill vara en outsider.

– Skolplikten är intressant. I Sverige tycks den vara mycket av en närvaroplikt som kräver att barnet är i skolans lokaler. Det är inte så att jag förespråkar hemundervisning – den kan ju föra med sig problem om föräldrar inte har den tid eller de kunskaper som krävs – men jag tror att vi behöver mer flexibla lösningar för elever som har svårt att klara av traditionell klassrumsundervisning.

Och för skolorna, vad betyder diagnoserna för dem?

– Stockholmspolitikerna har ju bestämt sig för en ekonomisk fördelning som påverkar skolorna i stor utsträckning. Resursskolorna måste se till att de får elever som utbildningsförvaltningen kommer att ge tillräckligt med pengar för. De måste göra den kalkylen för att verksamheten ska gå runt.

– Om man tittar utanför resursskolorna ser man att villkoren skiljer sig åt beroende på om eleverna kommer från hem med goda eller mindre goda studieförutsättningar. Skolor i mindre privilegierade områden får mycket mer pengar per elev. Där berättar rektorerna att de kan satsa mycket på stöd till elever som behöver det, pengar är ofta inte ett problem – men det blir ändå svårt, för elevrekryteringen påverkas. Som en rektor sa: alla starka elever lämnar om man får för många som behöver särskilt stöd.

– Skolorna i mer privilegierade områden har inte lika många elever i behov av särskilt stöd. Föräldrarna kan ofta hjälpa till med läxor och annat. Och föräldrar i de områdena har också lättare att hitta till resursskolorna, så skolorna där får ganska lite pengar. Men även om de inte har så många elever som behöver särskilt stöd har de ändå några, och då menar rektorerna att deras skolor får svårt att tillgodose dessa elevers behov och samtidigt behålla sin position på skolmarknaden.

– Så man kan säga att alla rektorer uttrycker att detta är ett svårt område. Till det kommer att den här delen av grundskolefältet eller skolmarknaden är extremt föränderlig. Från 1968 när S:t Örjan skapades har man hur många gånger som helst ändrat de ekonomiska villkoren, lagt ner verksamheter och startat andra. Det är betydelsefullt för att förstå vilken terräng skolor och rektorer navigerar i.

Och hur navigerar föräldrarna i detta?

– Föräldrar vill ju bara att det ska funka: barnen ska gå i en vanlig klass och de ska ha vänner och lära sig saker. Det är det som gäller. Men när det inte fungerar är det många som välkomnar diagnosen. Det är skönt att få svar på de frågor man ställt sig och att få förklaringar – och då förklaringar som befriar en från skuld över att vara en dålig förälder, vilket många upplever att de blir anklagade för.

– Men diagnosen kommer ju också med höga krav på att läsa på och anpassa efter barnet: okej, nu är det ett nytt föräldraskap. Mycket ansvar hamnar på föräldrarna. De ska välja en skola som passar barnet, och det kan vara svårt nog för vilken förälder som helst, men när det visar sig att inte alla skolor välkomnar de här barnen blir det särskilt tufft.

– Föräldrar kan bli osäkra på hur mycket de ska berätta om sitt barns särskilda behov för att ha chans att få plats på en viss skola. ”Ska jag säga som det är, att det har varit den här och den här och den här jobbiga situationen – eller kommer de att säga nej då?”

Det låter inte helt rättssäkert?

– Nej, så klart inte.

Det händer ju också att skolan som barnet går i pressar föräldrar att få barnet utrett och diagnostiserat.

– Javisst. Föräldrar berättar att skolan pushar på för en diagnos, men när barnet har fått sin diagnos så händer det inte särskilt mycket ändå. Ofta uppstår frågor om vilken aktör som har ansvar: Bup, elevhälsan, habiliteringen eller kanske socialtjänsten?

Vad önskar sig föräldrarna generellt av skolan och av Stockholms stad?

– Förståelse för barnens och för familjens situation. Att de kanske befinner sig i något slags kris och att skolan måste anpassa kring det här barnet. Men det finns en inbyggd motsättning i att väldigt mycket ska anpassas efter individen – vilket också är tidens ideal – samtidigt som skolan är en kollektiv verksamhet. Det är en nästan omöjlig ekvation. Men skolan har ändå utvecklats mot att anpassa sig.

Och ska göra det enligt skollagen?

– Ja.

Men då uppstår konflikter och spänningar. Vad händer utifrån lärarens perspektiv?

– Jag har inte intervjuat lärare, men det är tydligt att det inte är så lätt att tillgodose de här behoven i det system vi har. Föräldrarna berättar att de sitter på möten och skolan frågar vad den kan göra för att det ska bli bättre för barnet. Och föräldrarna säger: vi vet inte. De har ofta provat många olika saker men inget har fungerat. Det är svårt för alla.

Du skriver om det du kallar intensivt föräldraskap. Vad innebär det?

– Den amerikanska sociologen Sharon Hays har skrivit om ”intensive motherhood”. Det handlar om att sätta barnet i centrum, luta sig mycket mot expertkunskap och aktivera de resurser man har för att hjälpa barnet framåt i ett konkurrensdrivet samhälle där framtiden inte alltid förefaller så säker. Hays såg att mycket av det ansvaret föll på mödrarna. Detta var i USA på 90-talet, men jag ser i min avhandling att det är så även i dag i Sverige.

Gäller det alla mammor?

– Tidigare litteratur har visat att det är de resursstarka mödrarna som har det som krävs för att tampas. Men jag har sett att även mödrar med färre och mindre resurser dras in i det här, genom kurser de får gå och genom att skolorna säger att ”det är kanske bäst att ni byter skola, du får försöka hitta en ny, vi kanske kan hjälpa er lite grann”. Så kraven på den enskilda mamman är extremt höga.

Hur kan skolorna bäst hjälpa resurssvaga familjer där barn behöver särskilt stöd?

– Det blir tydligt att kulturellt kapital är betydelsefullt för att föräldrar ska bli godkända av det byråkratiska systemet och framstå som trovärdiga för personalen på skolan. Det kan handla om att man talar på ett visst sätt, för sig på ett visst sätt, kanske har ett flexibelt arbete och kan gå ner i tid för att stödja sitt barn.

– Det här är svårt för föräldrar som inte har så många resurser eller så mycket tid och ork. Men skolorna i mindre privilegierade områden har ofta en kompenserande hållning. De satsar på elevhälsan, jobbar hårt för att hjälpa föräldrarna med till exempel läxor och för att se till att de får stöd från andra samhällsinstanser. Detta är oerhört viktigt för föräldrar och barn, så de som jobbar i skolan måste ges goda förutsättningar. Samtidigt kan det vara svårt för skolan att helt kompensera för ojämlikhet som har sin grund i sociala skillnader och utanför skolans väggar. Hur vi kommer till rätta med det är en politisk fråga.

Vad önskar sig skolorna generellt av Stockholms stad?

– Ibland kan rektorerna känna sig övergivna med ett svårlöst problem. De så kallade CSI-grupperna (centrala grupper med särskild inriktning) har till exempel haft begränsat med platser. Men nu bygger man ut systemet med mindre undervisningsgrupper.

Är det bra?

– Det får tiden visa, men många har önskat det. Långsiktigheten är central. Sedan ska man komma ihåg att det finns en god tanke i att om en elev har svårigheter så ska man inte direkt putta ut den i en annan verksamhet. I första hand ska man skapa förutsättningar så att eleven kan gå kvar i sin vanliga klass.

Din nya forskning handlar om det som kallas problematisk skolfrånvaro. Det är ett svårt begrepp, inte bara för att det är otympligt utan också för att det känns så brett – det får ju träff även på elever som skolkar för att vara ute och busa och det är ju inte alls dem du studerar. Vad är det för fel på begreppet hemmasittare?

– Jag vill inte använda det ordet, för många barn och föräldrar menar att det lägger en skuld på individen, som om de vill sitta hemma.

Hur hänger problematisk skolfrånvaro ihop med behovet av särskilt stöd?

– När jag gjorde mina intervjuer med föräldrar till barn i behov av särskilt stöd visade det sig att många av barnen hade varit hemma i längre perioder. I bakgrunden fanns ofta, utöver de särskilda behoven, svåra sociala situationer: konflikter, kompisar som de har haft men förlorat. För många barn är det ju kompisar som driver dem att gå till skolan dag efter dag. Och för familjerna är ju så mycket uppbyggt kring skolan. Så jag är intresserad av frågor som hur familjerna löser detta, ekonomiskt och praktiskt? Hur blir vardagen?

Vad har du sett?

– När barnet inte går till skolan under lång tid faller vardagsstrukturen bort och ett stort ansvar hamnar i föräldrarnas knä. Deras arbete påverkas, liksom deras ekonomi och kanske även deras hälsa och sociala relationer. Många av de här barnen mår väldigt dåligt och är kanske deprimerade. Vissa föräldrar vill att de ska gå upp på morgon, när syskonen går upp, och att de ska ha rutiner. Men ibland är det inte möjligt att upprätthålla en sådan struktur.

– Många barn spelar ju mycket. Från skolan och andra delar av samhället sägs det ofta att föräldrarna måste se till att barnen inte spelar för att det är det som gör att de stannar hemma. Och föräldrarna provar att ta bort spel men kommer fram till att spelandet ofta är de här barnens enda livlina. Vissa barn blir otroligt isolerade om man tar ifrån dem datorn, men det kan finnas lägen där det ändå bör göras.

Här kommer ju skolplikten verkligen in.

– Ja, och det blir svårt för många föräldrar. Skolplikten kräver att de ska se till att barnen kommer till skolan, samtidigt som de har ett brett föräldraansvar att värna om barnets mående. När barnen ger uttryck för hur dåligt de mår av att vara i skolan, vad ska föräldrarna göra då – bära barnen dit för att tillgodose skolplikten? Eller ska de se till resten av sitt ansvar?

– Här finns också en allt starkare barnrätt att ta hänsyn till. Barnkonventionen är ju lag nu. Vi ser på barn nu som egna individer som vi ska förstå och ta hänsyn till, och det har föräldrarna att förhålla sig till. Till det kommer att skolan är väldigt kritiserad. Det är en institution som inte alla har förtroende för. Så det är många delar som vävs ihop till en komplicerad situation.

När du beskriver det låter det nästan naturligt att det är så många som inte går i skolan?

– Ja, fast samtidigt är det paradoxalt, för man behöver ju verkligen en utbildning för att komma vidare i livet.

Vad kan skolorna göra för att hjälpa de här eleverna tillbaka?

– Nästan alla föräldrar jag pratat med berättar om enskilda personer som har haft otroligt stor betydelse. Det kan vara en lärare, en resurspedagog eller en kurator som har hängt i, ringt till barnet på morgonen, mött upp och mer eller mindre räddat livet på det här barnet genom att finnas som en brygga eller ett stöd. Så det är viktigt att skolan värnar om de varma relationerna och ser till att de blir uthålliga.

– Resurspedagogerna är ofta unga människor som jobbar extra och inte har de tyngsta utbildningarna, men jag har hört fina berättelser om resurspedagoger som har gjort jättestor skillnad. Så det är viktigt att ge dem goda villkor, så att deras insatser värderas och de kan få ha långsiktiga relationer med barnen.

Och vad kan göras på politisk nivå?

– Det är viktigt att ha överblick. När ekonomiska villkor förändras leder det till att verksamheter ploppar upp och läggs ner. Det är ju ett politiskt ansvar att ha koll på vilka långsiktiga konsekvenser det får om man fattar ett visst beslut eller lägger om ett system. Men detta har nog blivit bättre nu när det har kommit upp i ljuset.