"Högstadiet är som ett drama"

Lina Lundström har varit lärare och arbetat för olika ideella organisationer, bland annat med att motverka mobbning. När hon antogs till doktorandutbildningen var det för att undersöka just mobbning, men efter tre terminer i en högstadieklass skiftade hennes fokus till vänskap. Det var viktigast för eleverna – och kan också förklara varför kränkningar och mobbning uppstår. 

Inkludering och exkludering är två sidor av samma mynt. För att några ska tillhöra en grupp måste det finnas andra som inte gör det.

Numera är hon lektor på Institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet. Arbetsrummet är dock inte inrett, så Lina Lundström tar emot i vardagsrummet hemma i Bagarmossen. Ute på gården vajar tygvimplar mellan träden och på bordet ligger böcker som Rickard Jonssons avhandling ”Blatte betyder kompis” och antologin ”Fittskrift”.

Lina Lundströms egen avhandling från i fjol heter ”Att göra vänskap” och bygger på tre terminers fältarbete på en skola i Stockholms ytterstad. Hon strävade efter att förstå skolvardagen från elevernas perspektiv.

– Med en sociologisk ingång blir det intressant att se vilka sociala regler och gränser eleverna bygger upp. Vad bör man göra och inte göra för att vara del av den vänskap som görs?

Vad menar du med vänskap och vänskapande?

– Historiskt definieras vänskap utifrån ett ideal som går igen i filmer och böcker. Ända sedan antiken har man pratat om lojalitet, tillit och att vara sanningsenlig. Men forskare har sett att barn och unga känner att de inte kan nå upp till idealet. De kanske tänker ”jag har ingen riktig vän och jag är ingen riktig vän”. Men ingen vänskap är ju som idealet.

– Jag ville titta mer på hur vänskap såg ut i praktiken. Det jag kallar vänskap är när man under en viss tid väljer att umgås med varandra och är intresserade av att vara med varandra. Jag menar också att vänskap alltid görs. Man kan inte bara säga ”nu är vi vänner” utan att ha gjort vänskap på något sätt.

– Något som inte har lyfts fram tidigare – och som jag gör en stor poäng av – är att vilka som blir vänner till stor del handlar om popularitet och social status.

Det låter ju inte som något nytt. Menar du att forskningen inte har identifierat det?

– Inte kopplingen mellan statushierarkier och vänskap. Mycket forskning har handlat om kön, etnicitet, klass och andra markörer. Det fanns även i den klass där jag var, men den starkaste normen var att göra vänskap på samma sätt som andra i samma position i statushierarkin och att bli vän med dem på samma nivå i denna konstruerade hierarki.

Varför är vänskap så viktig just på högstadiet?

– Det spelades ofta upp som ett passionerat drama när eleverna talade om varandra, sina vänskaper och när de gjorde vänskap. Det var avundsjuka, kärlek och hämnd. Vi människor befinner oss i sociala sammanhang som är väldigt röriga och rörliga. Vi vill skapa ordning i det kaoset. Då är det lättare att göra det svartvitt med starkt värderande uttryck. Och på högstadiet är ju de flesta eleverna inne i någon sorts pubertet. Då kan det bli ännu mer kaosartat – fysiskt, mentalt och relationellt.

Mobbning kan vara en del av vänskapandet. Hur då?

– Om man tittar på vänskap som fenomen så är det en exklusiv relation. Man väljer någon eller några och väljer bort andra. Det blir öar av olika vänskapsgäng där en del hamnar mittemellan och inte blir del av något gäng. Kanske kan skolan bli ännu bättre på att tänka att exkludering och inkludering går hand i hand. I yngre åldrar pratar man om att alla ska få vara med och leka. Det kan vara en bra tanke för att ingen ska bli exkluderad. Samtidigt söker vi alla efter en exklusiv relation – som alltså exkluderar. Det är mer komplext än att säga att alla ska vara med.

Vad bestämmer statushierarkin på högstadiet?

– Det jag såg mest av var hur den förvaltades och reproducerades. Till exempel fanns en plats i uppehållsrummet där bara de med hög status fick sitta. Om någon med lägre status kom blev de bortkörda, ofta med subtila medel. För eleverna var det en del av vardagen att reproducera mönster av social makt. Både de med hög och låg status tilldelade varandra den här statusen hela tiden genom vad de sa och gjorde.

– Man kan likna de sociala processerna vid ett drama där det finns en scen, publik och scenografi. Så länge eleverna var i skolan med samma personer, uppgift och schema så kunde de reproducera hierarkin. Men det var en episod där en del av klassen flyttade till en plats inne i stan för att ha lektioner. Där byttes scenen helt och de delades upp i nya konstellationer. Även rekvisitan blev ny och de fick också en annorlunda uppgift. Då kunde jag se att det som i klassen ansågs vara rätt sätt att göra vänskap blev utmanat.

Vad var det som hände?

– Det var två elever som blev vänner, en med hög och en med låg status i klassen. En sak som gjorde det möjligt var att de var på en ny plats men framför allt att de inte hade någon publik. De kunde etablera ett sätt att göra vänskap som var annorlunda just eftersom de inte behövde rätta sig efter de sociala regler som fanns annars.

– Det blev tydligt när de sedan kom tillbaka till klassrummet. Då tyckte alla att det nya sättet att göra vänskap var chockartat. Hur var det möjligt för de här två eleverna att vara med varandra? Hade de inte koll på de sociala reglerna i klassen? Det hade de ju. De förstod själva att det nya sättet att göra vänskap inte passade in klassens vänskapskultur. Men de ville vara kompisar trots att relationen blev ifrågasatt.

Du visar också att kränkningar uppstår när befintliga vänskapsband hotas. Hur?

– De gamla vännerna försökte skapa mening i det som hade hänt genom att dra skarpa gränser för vad en vänskap bör vara. Då använde de sig av gamla Aristotelesideal: ”I den nya vänskapen är de inte lojala och de har inte umgåtts länge. Det kan inte vara äkta vänskap.” På så sätt blev det mindre hotfullt och enklare att förstå. De sa också att eleverna som ingick i den nya relationen var falska och illojala. De var fel, äckliga och saknade framtidsutsikter. Man lade på dem en massa epitet som skulle visa att de gjorde och var fel.

Men den nya vänskapen stod pall. Varför?

– Dels för att en person i den populära vänskapsgruppen, de som hade blivit lämnade, visade att det kanske var lite okej. Dels tror jag att det nya sättet att vänskapa kunde fortgå på grund av att de ofta valde att sätta sig lite utanför, så att de inte hade resten av klassen som publik och på så sätt undvek att bli recenserade.

Du visar att det finns väldigt starka och snäva normer kring vänskap. Behöver normkritiken riktas mot vänskapen?

– Jag tror att normkritisk pedagogik kan vara ett sätt att analysera vänskapande. Det finns normer för hur en cool tjej eller kille bör vara, hur en tönt bör bete sig och se ut. Det finns normer för hur popularitet ska göras, vilka också reproduceras i filmer och böcker. Men man ska vara väldigt öppen för vad som är viktigt för eleverna. Vissa saker som de gör viktiga i sin interaktion handlar om normer. Men allt gör det inte.

Vilken betydelse har kläder och prylar? Vore det bättre med skoluniform?

– Den diskussionen är intressant, för jag tycker att man underskattar barn och unga genom att säga att skoluniform skulle lösa saker. Man har sett i forskning att det finns massa saker man kan göra med sin skoluniform för att markera identitet – knäppa olika många knappar, vika upp kragen eller ha den nere. Att tänka att man kan stöpa eleverna på ett visst sätt är en ganska förenklad syn på barns och ungas identitetsskapande. Eleverna visar att det inte går! Vi kan också vända på det och säga att det i skolan redan finns uniformer, som är outtalade.

”Dagens elever är mer reflekterande än jag var på högstadiet, kanske för att skolan har lagt mer fokus på relationer”, säger Lina Lundström. Foto: Ulrica Zwenger

Även skolans yttre ramar påverkar de sociala relationerna. Hur skulle du utforma en skola för att gynna vänskapsrelationerna?

– Maria Montessori sa att skolan ska vara den vackraste byggnaden i stan. Med yttre attribut kan man visa barn och unga att de är viktiga. Genom att utforma en skola berättar vi vuxna om en hierarki i samhället. Ofta får slöjden vara i källaren och rektorn sitta i ett stort ljust rum. Jag tror att man ska tillfråga eleverna hur de vill ha sin skola. Det finns inte någon universallösning.

Men finns det något konkret som skulle kunna vara gynnsamt?

– En sak är att ha den här lite mer analytiska blicken på vad som händer i klassrummet. Hur placerar vi oss? Hur tilltalar vi varandra? Vad gör det med vårt sociala samspel? Kanske måste man lägga mer tid i början av varje termin på att prata om vad som skapar trygghet och otrygghet i gruppen. Att få en sorts gruppsociologisk blick, så att ansvaret inte läggs på den som blir kränkt eller utsatt. Man behöver lägga mer tid på att tillsammans med eleverna analysera det som händer. Där behöver man som lärare ha kunskap så att man inte förstärker strukturer eller hierarkier, eller vara medveten om att man gör det.

Du beskriver platser där vänskapandet är särskilt intensivt och jag antar att det finns platser där kränkningar är vanligare. Kan det hjälpa oss att koppla diskussionen till sådana platser?

– Ja absolut, vi kan prata om platser. För några år sedan var det populärt att bygga skolor som var öppna, utan hörn och vrår. Man tänkte att det är där kränkningarna sker. Då blir allt som en stor scen, där man hela tiden är i blickfånget med resten av klassen som publik. Det är inte heller någon långsiktig lösning.

– En del sa att ”det blir för mycket för mig att vara med folk hela tiden, så jag brukar gå till toaletten och låsa in mig”. Toaletten kunde vara ett rum där man fick vara i fred. Den kunde också vara ett gömställe. Det är ett väldigt laddat rum, men det betyder olika saker beroende på vem som går dit och när man går dit. Det påminner om vad min kollega Rickard Jonsson skriver om språkbruk och etnicitet i skolan. Vi behöver förstå vad barnen och de unga menar och vad rum och tid betyder för dem. Om vi utgår från att de menar en sak kan vi helt missa poängen.

Finns det några mönster för vilka som hamnar utanför?

– Precis som överallt i samhället riskerar man att bli exkluderad om man inte passar in i det som vi har kommit fram till ska vara det normala. Inom normkritisk pedagogik pratar man ju mycket om att bredda normen. Det är en väldigt fin ansats, men vi behöver också analysera var normerna kommer ifrån. Varför och hur blir vi så influerade av dem i vårt samspel?

Hur mycket av normerna är lokala och hur mycket ligger på samhällsnivå?

– Där tror jag att man måste prata om det som så fint heter intersektionalitet. Att klass, kön, etnicitet, funktion, ålder och sexuell läggning alltid samspelar. De lokala sociala gränsdragningarna skulle jag vilja forska mer om för att se hur de byggs upp. Det jag såg var generella principer som används på ett specifikt sätt i den lokala kontexten. Man tolkar normer på olika sätt beroende på vilken skola man går på.

Du menar att vi inte borde prata om ”social kompetens”. Vad ska vi tala om i stället?

– Social kompetens är ett uttryck vi vuxna har konstruerat och fyllt med mening. Jag slår ett slag för mer elevperspektiv. Risken finns annars att vi vuxna ska formulera hur eleverna ska bli som personer. Vi säger att det är någonting man kan lära sig och att vad som anses vara social kompetens inte påverkas av sammanhanget. Det kan bli missvisande i och med att det handlar mer om hur vi tillsammans bygger strukturer. Vi riskerar också att förstärka stigmat runt ensamhet.

Hur märks det stigmat i skolan?

– Vuxna kan tycka att det är extremt jobbigt att se någon som är ensam, men eleven kan tycka att det är skönt. Man ska vilja vara med folk hela tiden. Det är också något som läggs på eleverna: ”Nej men sitter du här ensam, hur mår du egentligen?”. Som barn får man många känslor pålagda. Och även om det för eleven upplevs som jobbigt att vara ensam hjälper inte det stigma som finns kring ensamhet.

Hur mycket kan en skola göra, till exempel kuratorn eller elevhälsoteamet, för att påverka olyckliga sociala strukturer?

– Jag tror att det är en fråga om kunskap hos kuratorer, lärare, rektorer och andra vuxna i skolan om hur sociala strukturer skapas och upprätthålls. Det finns ganska mycket forskning tillgänglig. De lärare jag träffade hade mycket av kunskapen men ofta inte tid att jobba med det i klassrummet. Det skulle behöva förändras eftersom relationerna är så grundläggande för lärandet.

På vilka sätt kan lärare underlätta för eleverna att hitta vänner?

– Det är viktigt att problematisera idealet och att bryta stigmat runt att inte ha vänner. Jag tror också att lärare ska våga leka med lokalen, placering, gruppindelningar, schemat och hur man själv agerar och placerar sig. Kan läraren genom att möblera om i uppehållsrummet eller korridoren se att saker förändras? Om idrottssalen ligger lite längre bort, hur gör man promenaden dit på ett annat sätt?

Vilken betydelse har de sociala relationer för lärandet?

– Många forskare har beskrivit det, till exempel Jonas Aspelin som har varit med i den här tidningen. Andra är Robert Thornberg, Layal Wiltgren och Fanny Ambjörnsson. I min forskning har jag sett att för de flesta elever är vänskap mer centralt än att klara sig i skolan. Samtidigt kan de aldrig skiljas från varandra, det finns två parallella system. Det ena är det akademiska, att få betyg och komma in på gymnasiet. Det andra är den sociala betygsskalan. Vem är populär och har vänner? Ibland går de två inte ihop. Att göra något som gynnar vänskap kanske inte alltid gynnar betygen. Att finnas där för en kompis kanske innebär att man behöver skolka eller gå ifrån lektioner. Lärare kanske behöver titta mer på hur de olika värderingsskalorna samspelar.

”För att några ska tillhöra en grupp måste det finnas andra som inte gör det, det är två sidor av samma mynt”, konstaterar forskaren Lina Lundström, Stockholms universitet. Foto: Ulrica Zwenger

I avhandlingen nämner du Lena Anderssons debutroman ”Var det bra så?”, där vägen från klassrummet till matsalen beskrivs som en Golgatavandring. Kan skönlitteraturen hjälpa oss att förstå och tala om det sociala spelet i skolan?

– Absolut. Jag tror att man kan använda mer ungdomskulturella uttryck generellt, som tv-serier, poddar, böcker och tidningar. Det finns många ungdomsromaner som handlar om vänskap. Det kan vara viktigt med den typen av material i skolan, för det finns en risk att parrelationen blir utmålad som viktigast. Jag skulle vilja slå ett slag för vänskap. Det verkar vara det som är centralt för ungdomar.

Måste man ha vänner?

– Nej. På ett filosofiskt plan tänker jag att vi blir till genom att ha relationer, men vi har olika behov av det. Vissa har mer behov av att reflektera sig i naturen, eller i en grupp människor, och andra kanske har starkare behov av att reflektera sig i några utvalda vänner.

Hur medvetna är eleverna om det sociala spelet som de ingår i?

– De var mer reflekterande än jag var på högstadiet, kanske för att skolan har lagt mer fokus på relationer och relationellt lärande. De elever som jag träffade kunde reflektera över vad som ansågs vara normalt, vilka som tilldelades social eller akademisk status. Även undervisningen var mer fokuserad på att vara samhällskritisk och reflekterande. Det gjorde att eleverna fick med sig det. Parallellt finns det här passionerade som vi pratade om. När man är inne i passionen kan det vara svårt att ha en yttre blick på det hela.

Många vuxna verkar tycka att högstadiet var den värsta tiden i livet. Varför?

– En sak som jag tror kan påverka är just att passionen gör att allt blir väldigt starkt – känslor av utanförskap, kärlek, inkludering, att lyckas med betygen. Parallellt förändras kroppen och forskningen har visat att man under just högstadiet flyttar fokus från att ha tagit mest intryck från familjen till att påverkas mest av jämnåriga.

– Högstadiet är en tid då man utvecklas åt olika håll, samtidigt som man blir placerad i en klass för att man bor nära och är i samma ålder. På gymnasiet är det mer valfritt, då kanske man hamnar med folk som har ungefär samma intressen.

Om du skulle gå tillbaka och arbeta som lärare, vad skulle du då ta med dig från ditt avhandlingsarbete?

– Jag skulle vara mer självkritisk och analysera situationer genom att prata med eleverna, inte dra egna slutsatser. Eller åtminstone alltid kolla med eleverna när jag dragit egna slutsatser.

"Att göra vänskap”, Lina Lundströms doktorsavhandling i sin helhet.

"Lärandet gror i personliga relationer", en längre intervju med professor Jonas Aspelin, som nämns i artikeln.