”Eleverna är experter på sin läsning”

Martin Hellström är lektor i barnlitteratur vid Linnéuniversitetet och har intresserat sig för läsande barn och deras lektyr. 

– Det tioåringen säger om texten är mycket roligare att lyssna på än det jag säger, som bygger mycket på min tidigare läsning av böcker inom samma genre.

Under flera år har han läst och samtalat om litteratur tillsammans med barn som gillar att läsa. Det började med ett forskningsprojekt om Maria Gripe.

– Jag ville veta mer om hennes tematik och var så trött på alla vuxna som hamnade hos Schopenhauer, Nietzsche och Kant.

Ger inga råd till läsaren

Under några år läste han därför Maria Gripes utgivning tillsammans med en grupp barn. De tog sig an böckerna kronologiskt och barnen växte med Gripes litteratur. Samarbetet resulterade i boken ”Mariagripelikt” (2022). Som en sorts spegling av Gripeläsningen uppstod också ett annat samarbete på barnens initiativ. 

– De läste böckerna jag valt och ville att jag skulle läsa deras. De ville berätta för mig. 

I boken ”Bäst är det mänskliga” som kom i fjol beskriver Martin Hellström dessa litteratursamtal, som kan pågå på en studsmatta, framför en film eller under en resa. 

– Det arbetet pågick längre och drevs inte av någon forskningsfråga eller idé, även om jag hoppas att viktigare frågor blir besvarade i den boken. 

”Bäst är det mänskliga” är inte skriven enligt den akademiska mallen utan liknar mer samtalets fria, sökande form. Den innehåller heller inga råd till läsaren. Däremot träder barnens röster tydligt fram i deras roll som expert på sina egna läsupplevelser. Skolans litteraturundervisning är inte i fokus, ändå kastar den då och då en skugga över samtalet.

Har inspirerats av Chambers

En flicka säger sig avsky En läsande klass, satsningen som vid den tiden fick stort genomslag i svensk skola. Hon förväntades gång på gång redovisa sin läsning enligt samma mall, vilket gjorde henne uttråkad. Även Martin Hellström är kritisk till mallar och handledningar, men han ser vissa fördelar med att exempelvis använda figurer som detektiven och spågumman för att undervisa om lässtrategier. 

– I ett första skede när man modellerar sitt tänkande om läsningen är det tydligt med exempelvis spågumman. Men så fort eleverna förstår vad figurerna betyder ska man släppa dem, då är man färdig. Samtalet måste få frigöra sig. 

De läsande eleverna efterfrågar i stället friare former för att redovisa sin läsning i skolan, vilket Martin Hellström instämmer i. Själv har han inspirerats av Aidan Chambers modell för boksamtal.

– Det är en jättebra modell eftersom den är just så öppen och fri. 

Vill låta barnen styra

Hellström vill låta barnen styra samtalet och återkommer till att den vuxna blicken ofta är färgad av för mycket annat.

– Vi har inte förmågan att ha den första läsupplevelsen. Om man går in i ett samtal med den medvetenheten och lyckas förmedla det på ett äkta sätt så får man nästan alltid barn att prata ganska fritt om texter. 

Martin Hellström tycker att boksamtalet bör vara en naturlig del i skolans litteraturarbete tidigt. På lågstadiet är det ofta fler pedagoger i en grupp och lättare att samtala i mindre grupper. 

– Då kan man kosta på sig att verkligen ha ordentliga litteratursamtal. 

När eleverna är vana vid att samtala om sin läsning kan de i högre årskurser bli mer självgående, och läraren kan ha en mer passiv roll. Även läsare som inte tycker om den lästa boken har en viktig roll. I friktionen mellan olika läsningar vässas tankarna. 

”Vad är det här för skit?”

– I mitt Gripeprojekt var det en som tyckte att det var tråkigt att läsa Gripes böcker. Hon kunde säga ”Vad är det här för skit?”, men hon behövdes absolut. När alla tycker att boken är bra finns det inte alltid så mycket att säga. Även i ett klassrum kan man tydliggöra oviljans betydelse. 

Han varnar dock för att fastna i generella beskrivningar av att barn tycker att läsning är tråkigt. 

– Jag skulle vilja hävda att det finns läsare i alla klasser. Det gäller bara att hitta dem och sträva efter att vilja höra deras tolkningar. 

Så vad ska man göra med elever som är helt ointresserade av att läsa? De läsande barnen har en radikal idé: att strunta i dem som inte alls gillar att läsa. Martin Hellström håller inte med dem på just den punkten, däremot om ett annat resonemang barnen har. 

– Det viktiga är de som väger däremellan, som kanske gillar någon bok men som riskerar att få sin läsning förstörd. Vi måste fokusera på att ge dem en identitet som läsare.