”Det är normalt att vara smart”

Hon är mitt uppe i en flytt, Caroline Sims, filosofie doktor i pedagogik – hon packar kartonger för att byta arbetsplats från Högskolan i Gävle till Mälardalens universitet i Västerås. Ny stad, nytt lärosäte men samma engagerande tema: särskilt begåvade elever och deras möjligheter i skolan. Det var också ämnet för hennes avhandling 2023, där hon granskade styrdokument ur ett historiskt perspektiv och intervjuade lärare som arbetar just med särskilt begåvade elever. 

På sin nya arbetsplats ska hon bland annat fördjupa sig i kopplingen mellan särskild begåvning och kriminalitet. Kan det vara så att när en elevs särskilda begåvning inte bekräftas ökar risken att eleven dras till kriminalitet? Det är en fråga hon kommer att ställa sig. 

Vad menar vi när vi talar om särskilt begåvade elever?

– Det kan vara elever som plockar de högsta betygen, är duktiga i alla ämnen och även har det bra socialt och emotionellt. Men det kan också vara de som har det jättejobbigt eftersom de ligger så långt före och blir väldigt ensamma. Ofta har man ringat in de här eleverna med hjälp av IQ-test, men den definitionen blir för snäv, för då hittar man inte dem som har kunskaper som inte är matematisk-logiska. Man missar dem som är språkligt kreativa, esteterna och praktikerna. 

– Det är också vanligt inom psykologin att man gör en checklista där personen ska bocka av ett antal kriterier. Det funkar inte här eftersom eleverna är så olika, så i min forskning behövde jag en definition som kunde täcka spretigheten. Jag landade i en klusterdefinition. 

Hur lyder den?

– Den går ut på att särskild begåvning handlar om att kunna lära in saker snabbt men också djupt. Och att du har en kreativitet och ifrågasätter tidigare sanningar – inom matematiken kan man hitta andra metoder att nå en lösning och i svenskämnet kanske man leker med grammatiken och med stor och liten bokstav. 

– En annan aspekt är att man anpassar kunskap till nya situationer som inte har någon uppenbar koppling till den tidigare kunskapen, alltså att man ser hur saker och ting hänger ihop. Det är kanske det som mäts i ett IQ-test, men det är också det som gör att en motorintresserad person kan plocka isär och sätta ihop en motor utan att kunna beskriva teorin bakom. 

Går det att mäta särskild begåvning? 

– IQ-testerna gör ju anspråk på det. Och när skolan inte funkar för eleverna skickar man dem ofta till en psykolog som gör ett begåvningstest och säger: ”Oj, vi trodde att du hade det svårt, men du ligger ju jättehögt.” 

Hur går det ihop, detta att en del särskilt begåvade elever har svårt i skolan? 

– Det man kan se i forskningen är att de inte är motiverade av höga betyg utan av att veta och kunna. 

Kan man säga att de eleverna genomskådar skolan? Tycker att den är banal? 

– Ja. Och dina djupintressen kanske du inte vill dela med någon, de är privata. Då blir det konstigt när skolan kräver något som är ditt, till exempel att du skriver när det är något du redan gör väldigt mycket på fritiden. 

Kan man också vara särskild begåvad och prestera lågt på ett IQ-test? 

– Yes, för man kanske tycker att testet är meningslöst. 

Är särskild begåvning ärftligt? 

– I vissa fall är det väl det, men när jag undervisade såg jag också elever som älskade att sitta inne och läsa Shakespeare och som var födda i familjer där de stora intressena var att jaga och köra skoter. 

Är det svårare att fånga upp särskilt begåvade elever om de har lågutbildade föräldrar? 

– Ja, det finns forskning som visar att man inte har upptäckt de här eleverna för att de kommer från fel klass eller har fel etnicitet. Och där blir det en rättvisefråga. Föräldrar som har utbildning kan täcka upp där skolan fallerar. Och de kanske också har pengar att köpa sig privatlärare eller läxhjälp. 

Eller Shakespeares samlade verk. 

– Ja, och i en annan familj kanske föräldrarna inte riktigt förstår de här förmågorna. Det finns kritiker som säger att det verkar ju mest vara barn från socioekonomiskt starka hem som kommer fram – ja, exakt: kommer fram! Det betyder inte att de andra inte existerar. 

Hur känner man som lärare igen en särskilt begåvad elev? 

– Det kan vara de som blir klara med uppgifterna snabbt och som inte verkar behöva anstränga sig, men det kan också vara de som inte gör någonting. Så för att vi ska hitta dem behöver vi ge mer kreativa uppgifter som gör att de här förmågorna kommer fram. I stället för att börja med definitionen för att sedan identifiera och anpassa undervisningen kan man börja med anpassningen och se vilka som tycker att det där var lite kul. Och sedan jobba vidare med det. Ge så pass öppna och intresseväckande uppgifter att det finns möjlighet att visa de här förmågorna. 

Vad kan det vara för uppgifter? 

– När jag har undervisat i svenska och engelska har jag till exempel haft en bild som eleverna ska skriva en dialog utifrån. Även den som inte är speciellt bra på att skriva får då något att utgå ifrån, men samtidigt finns det inga ramar för den som är väldigt kreativ. De kan ju till exempel skapa karaktärer utifrån personerna på bilden och det finns ingen begränsning vad gäller vilken typ av språk de kan lägga i karaktärernas mun. Och de kan jobba med ett berättande som inte är linjärt eller med parallella berättelser och motsägelser, till exempel att karaktärer som representerar en viss tidsepok sätts i ett nytt sammanhang. 

Det ställer höga krav på läraren. Om man inte har klart för sig vad särskild begåvning är så finns kanske en risk att man tänker att den här texten är ologisk och inkonsekvent?

– Ja, man måste kunna skilja på det. Och komma ihåg att de som har slutat försöka, för att uppgifterna är tråkiga, kanske inte hoppar högt första gången de får något som är mer utmanande. 

Hur kan man upptäcka särskild begåvning redan i förskolan?

– Det finns ju barn som läser när de är två år. Har du ett barn som har knäckt läskoden så tidigt, utan att du har undervisat om det, då är det något som pågår. Läs då med barnet, skriv med barnet. Och det gör man ofta i förskolan – man följer vad barnen är intresserade av, men frågan är om de får gå vidare så mycket som de kanske skulle vilja. 

– Egentligen borde det inte vara så svårt. Som förälder har du en syskonskara där barn kan olika saker och du håller ihop dem som en familj där alla får plats. Man kan tänka på förskolan som en stor familj. 

Jag blir nyfiken på hur det kom sig att du drogs till det här ämnet. Kan du berätta?

– Det var nog innan jag kände till begreppet. Jag har en bakgrund som gymnasielärare i filosofi och litteratur på det internationella programmet IB, International Baccalaureate. Där märkte jag att det fanns väldigt duktiga elever som först vid 16 års ålder upplevde att skolan tog emot. Då har det inte varit tillräckligt utmanande innan. Sedan var jag på semester i London – min man kommer därifrån – och där hittade jag en bok av psykologen Joan Freeman om ”giftedness”. När jag läste den kände jag att det där vill jag hålla på med. 

– Kanske var det också för att jag själv hade tråkigt i skolan. Det var för mycket fakta, jag trivdes inte förrän i trean på gymnasiet när vi fick sätta i gång med analytiska kurser i filosofi och psykologi. När jag sedan skulle söka till litteraturvetenskap på universitetet sa min svensklärare att det där kommer inte att gå, det är bara för dem som kommer från lärarhem. Och jag är från ett arbetarhem. Men när jag började på universitetet var det som att hitta hem. Det är inte som att jag forskar för att lösa ett eget problem, för jag trivdes ändå i skolan, men just det där att få något att brottas med, det saknade jag. Så jag kan identifiera mig med de här elevernas understimulans. 

– När jag började forska fick jag ofta kommentarer av typen: Det där är inte rättvist, resurserna ska inte läggas på dem som det redan går bra för. I den historiska exposé över styrdokumenten som jag gjorde såg jag de argumenten: Att det var viktigt att satsa på dem som låg efter, medan de som ligger långt fram kan få jobba på egen hand eller få hemuppgifter. Ett exempel är Salamancadeklarationen. Den kom 1994 och slår fast att nu är det jätteviktigt att vi jobbar mer inkluderande i skolorna och stöttar dem som har särskilda behov. I det engelska originalet står det att det även handlar om ”gifted children”, men i den svenska översättningen har ordet ”gifted” ändrats till ”andra” så att det bara står att det även handlar om ”andra barn”. 

Vad säger lärarna du möter? 

– De kan oftast relatera till detta – ja, den där eleven! Men sedan säger de också att ”Åh, det finns inte tid”. Det blir en rättvisefråga som tar sig uttryck i resursfördelning. Men attityderna har ändrats nu. Det är inte längre fult att stötta dem som ligger längre fram. I ett inkluderande klassrum ska alla få plats, även om inte alla ligger på samma nivå. Fokuset på särskild begåvning handlar om att skapa ett sammanhang där alla får komma framåt. 

Hur vanligt är det egentligen med särskild begåvning?

– Det vet man inte, för då är man tillbaka på IQ-testerna som utgår från normalfördelningskurvan och det vill jag ju undvika. Jag har också frågat Skolverket hur många elever som går i en klass över sin biologiska ålder, men de har inte den statistiken. Och det finns inte heller statistik på hur många elever som jobbar med läromedel för en högre nivå. 

Men ändå: Är det i genomsnitt en i varje klass? 

– Det jag kan säga är att man kan räkna med att det definitivt finns på varje skola. 

Kan den där skepsisen som har funnits ha att göra med att det handlar om relativt få elever?

– Eftersom vi inte ställt oss frågan hur många i en klass som är understimulerade så vet vi inte om de är få eller inte. Det är helt enkelt en vit fläck på skolkartan. Men det spelar ingen roll hur många elever vi pratar om, eftersom varje elev enligt skollagen har rätt till stimulerande undervisning. Det viktiga är att se till att de verkligen får det, oberoende av vilken förmåga de har. 

Okej. Så hur kan en lärare anpassa undervisningen så att den blir stimulerande även för särskilt begåvade elever?

– Jobba i ett gemensamt klassrum och med gemensamma uppgifter men med olika förutsättningar. Arbeta så att alla elever känner att det finns progression, att de kommer framåt i sitt lärande. Forskning visar att det som funkar är dagliga utmaningar. Då är det viktigt att man samarbetar i lärarlaget och lånar av varandra. 

Hur då? 

– Framför allt med det som kallas berikning, alltså fördjupningsuppgifter. Lärarna kan sätta ihop uppgifter med inskott från olika ämnen. Till exempel kan du fördjupa någonting inom historieämnet genom att låta eleverna skriva och även omfatta något naturvetenskapligt. Hur var det att vara barnmorska i Gävle på 1700-talet? Då får elever med större kapacitet sätta ihop sina förmågor till en helhet. 

– Sedan är ju betygskriterierna utifrån den lägst förväntade nivån, vilket gör att även det högsta betyget kan vara för lågt. Det är ett system som inte stämmer med de här elevernas förmågor. Då kan man börja titta på nästa år, för vi har ändå ett betygssystem som bygger på att kunskaperna ska bli mer och mer analytiska ju högre upp du kommer. Det finns numera större möjligheter att accelerera, att flytta upp en årskurs eller flera. 

Hur blir det då med relationer? Man är tio år men går i sjuan där kompisarna vill dejta? 

– Och du själv bara vill bygga lego? Jo, det finns en uppfattning att du har det bäst när du är tillsammans med din egen åldersgrupp. Men det är kanske lite föråldrat. Pedagogen Lev Vygotskij menar till exempel att du lär dig bäst när du gör något som är lite för svårt. 

Generellt, hur fungerar kompisrelationer för särskilt begåvade elever? 

– En del har inga problem alls, andra är mer ensamma. Är du i ett sammanhang där det finns andra som vill satsa på skolan eller som har samma intressen som du så blir det lättare. När Svante Pääbo fick Nobelpriset berättade han om hur han lekte stenålder med sina kompisar när han var liten. Det kan bli ett glapp om du har en kunskapsnivå som är så djup och så utvecklad att dina jämnåriga inte förstår vad du pratar om. Där kanske du behöver vuxna som kan tala om saker och ting på ett mer moget sätt än vad kompisarna är redo för. 

Många särskilt begåvade får neuropsykiatriska diagnoser. Hur kommer det sig? 

– Skolverkets material om särskild begåvning trycker ganska hårt på diagnoser – det är liksom inte normalt att vara särskilt begåvad. Det är inte ovanligt att man får en autismdiagnos, för att man har särintressen, eller en adhd-diagnos, för att man har en rastlöshet. Jag är inte säker på att det underlättar, det kan göra att de här eleverna blir ännu mer satta på undantag och det tar bort fokus från vad de faktiskt kan. Som jag brukar säga när jag föreläser: Det är normalt att vara smart. 

– Mitt tips är att inte börja med att skicka de här eleverna till elevhälsan, utan i stället börja med att hantera det i klassrummet, genom mer utmanande uppgifter. Sedan får man se vad som händer. När det gäller yngre elever kan det bli så att de klarar en abstrakt nivå otroligt bra medan annat fattas. De kanske kan räkna ekvationer men de kan inte den analoga klockan. 

Borde inte det vara lätt för en särskilt begåvad elev att lära sig den? 

– Jo, men du kanske inte tycker att det är viktigt. Det blir utmanande för läraren, för det kan vara saker som de här eleverna behöver få med sig innan de går vidare. De kan behöva stanna upp utan att få en känsla av att hållas tillbaka. 

Hur vanligt är det att elever döljer sin begåvning för att passa in? 

– Det förekommer. Det är inte ovanligt att lärare som byter arbetssätt upptäcker elever som de inte lagt märke till innan. 

Finns det en risk att en särskilt begåvad elev blir lärarens favorit? 

– Ja, särskilt för elever som accelererar, alltså flyttar upp en klass, kan det bli så – titta vad den personen är smart! Det gör det inte enklare att smälta in. Det är viktigt för klassdynamiken att läraren inte gör för stor sak av det som eleven gör bra.

Och motsatsen, att en lärare blir provocerad av en elev som kan mer än läraren själv? 

– Jag har inte sett så mycket av det, för jag har inte studerat elevernas perspektiv. Men pedagogikprofessorn Roland Persson har undersökt det genom en enkät till medlemmar i Mensa. Där visade det sig att det förekom att lärare ironiserade över elever som till exempel ville ha svårare uppgifter. 

Vad kan huvudmän göra för att särskilt begåvade elever ska komma bättre till sin rätt? 

– Det bästa är om detta får ingå i andra projekt, till exempel satsningar på hemmasittare – där ska man veta att en del av dem är understimulerade. Och när man jobbar för att höja intresset för läsning får man inte glömma dem som redan ligger långt fram. Men prata inte om att hantera särskild begåvning utan om differentierad undervisning i klassrummen. Då blir det vardag som alla jobbar med. 

Det finns också spetsklasser, vad är det? 

– Det är så långt skolsystemet har kommit när det gäller de här eleverna. Skolor kan ansöka hos Skolverket om att få starta spetsklasser. Och efter en lagändring förra året är tanken att spetsklasserna ska utökas till fler skolor och att de ska kunna ha distansundervisning och undervisning efter skoltid och på helgerna. Det ska också bli lättare för gymnasieelever att läsa universitetskurser. Högskoleförordningen gör undantag för spetseleverna, som ju egentligen inte har behörighet eftersom de inte har studentexamen. Men universiteten har inte riktigt öppnat dörren. Ett annat problem är att spetsklasserna ingår i samma betygssystem som den reguljära undervisningen och att de inte ger några meritpoäng. 

Du är internationellt engagerad och är bland annat Sveriges representant i nätverket World Council for Gifted and Talented Children. Vad kan vi lära av andra länder? 

– Först vill jag peka på en sak som vi inte ska ta över: att man tidigt delar upp barn i olika system så att de särskilt begåvade får följa en typ av ”gifted education programme” genom hela sitt skolliv. Det låser in elever i kategorier och då finns risk att de blir felidentifierade eller oidentifierade. Det tror jag inte på.

Vad tror du på? 

– Det är enklare att få accelerera i många länder. Man kan ha mentorer, så att läraren inte behöver lösa allt. Jag tänker till exempel på ett tyskt mentorsprojekt där man har parat ihop tjejer som ligger långt fram i naturvetenskapliga ämnen med vuxna som jobbar med något naturvetenskapligt, till exempel på ett universitet. Då får du kontakt med någon som kan vägleda framåt och som förstår komplexiteten i det du vill prata om. Det projektet är online vilket gör att det når även dem som bor långt från ett universitet. Och generellt har man i många länder en större medvetenhet om att elever presterar på olika nivåer.