”Vill du kunna skriva bra? Öva!”

Vi träffas på Stockholms universitet, där Theres Bellander är docent i nordiska språk och universitetslektor i svenska. Genom åren har hon studerat ett brett spektrum av ämnen med digitala medier som gemensam nämnare. Ibland med fokus på språket som människor använder där, ibland med fokus på ett visst medium som källa till kunskap. Hennes engagemang kommer från ett intresse för det svenska språket.

– Och från lärandet, från litteraturen, att skriva. Jag har en gymnasielärarutbildning i svenska och historia och har jobbat i gymnasieskolan. Visserligen var jag en ung gymnasielärare, men jag såg att mina elever verkligen låg i framkant, före mig, när det gällde den nya digitala tekniken. De tog den till sig snabbt. Då började jag undra: Hur påverkar detta ungdomarnas språkbruk? Det blev temat för min avhandling.

– Sedan är jag ju fortfarande lärare, jag undervisar här på universitetet – och jag undervisar mycket. Dels på lärarutbildningen, dels blivande språkkonsulter och kommunikatörer och dem som läser svenska som fristående kurs. Jag tycker om det – den där lyckan man känner när polletten trillar ner, att det blir en förändring när lärande sker.

Bland många som undervisar på universitet och högskolor finns en uppfattning om att en stor del av studenterna har svårigheter med att skriva, till exempel när det gäller meningsbyggnad, syftning och ordanvändning. Ser du också det?

– Ja, många vittnar om det. Men det är inte tydligt belagt i forskning att unga i dag skulle skriva sämre än för 20 eller 50 år sedan. Forskare har inte gjort den typen av jämförelser. 

Varför inte?

– Det är svårt att konstruera sådana studier. 1977 kom ”Gymnasistsvenska”, där Tor G Hultman och Margareta Westman gjorde en textlingvistisk analys av centralprov i svenska och studerade hur texterna korrelerade med elevernas betyg. Men det är för mycket som har förändrats för att man ska kunna använda den för en jämförelse. De nationella proven i dag ser till exempel inte likadana ut som centralproven då, instruktionerna är annorlunda.

Okej, men ändå: Vad säger du om att många ser stora brister i det som unga skriver?

– Vi som undervisar här ser det och vi pratar om det och vi är bekymrade. Men vi ser också en otrolig heterogenitet i våra studentgrupper. Vi har toppstudenter på lärarutbildningarna! Det är jätteviktigt att man inte tror att lärarstudenter är okunniga och slappa. I alla examinationer använder jag hela betygsskalan från A till F.

Vad är det då som bekymrar er och dig?

– Att en del inte har de grundläggande färdigheter som krävs för högre studier.

Vad är det de saknar?

– Det kan vara meningsbyggnad och ordförråd. Att kunna skriva längre sammanhängande texter. Att behärska det vi brukar kalla textaktiviteter.

Vad är det?

– Det är som klossar som man använder när man bygger en text. Det finns sex stycken: Att berätta, att återberätta, att beskriva, att instruera, att förklara och att ta ställning. Om man till exempel ska skriva en bokrecension så behöver man beskriva, återberätta och ta ställning.

– Självklart behöver studenter här skolas in i ett akademiskt skrivande, det ska vi lära dem när de kommer hit. Men för att vi ska kunna göra det behöver de ha övat på att kombinera de här byggklossarna i olika typer av texter. De behöver ha skrivit mycket, läst mycket och fått förebilder i form av texter som skrivits av professionella skribenter.

Du skrev 2010 i din avhandling om ungdomars språk i den digitala tiden att de är bra på att anpassa sitt språk till olika sammanhang. Hur ser det ut nu?

– Jag tycker inte att jag hade fel där, det stämmer fortfarande. Men i dag ges inte alla ungdomar chans att bredda sin språkliga repertoar. Det brukar lyftas fram i forskning att vi aldrig tidigare i historien har skrivit så mycket som vi gör nu. Ungdomar skriver varje dag, alla gör det. Men det de flesta skriver är ganska korta meddelanden som är en del av en dialog. De skickar repliker till varandra. När det gäller att skriva längre texter är variationen jättestor. Det finns barn och ungdomar som skriver långt, de digitala plattformarna tillåter ju dem att göra det. Men det en väldigt liten andel av alla ungdomar som är intresserade av att ta den chansen.

Har vi varit naiva när det gäller den digitala tekniken och hur den påverkar skrivandet?

– Nej, men vi har varit dåliga på att öva på olika typer av skrivande. Jag tycker absolut inte att vi ska minska vårt sms:ande eller förbjuda det. Men att man kan skriva sms betyder inte att man kan skriva en utredande text. En parallell är min egen ungdom när särskilt flickor pratade i telefon hela eftermiddagarna med sina vänner. Och då undrade en del: Hur kunde de som pratade så mycket vara rädda för att hålla föredrag i klassen? Och du som sms:ar så mycket, hur kommer det sig att din utredande text innehåller alla de här språkliga felen? Det är olika genrer, man gör olika saker.

Hur angelägna är egentligen eleverna om att utveckla sitt skrivande?

– Vi ska inte underskatta dem. Att säga att ”det här lägger vi ingen tid på, för det är inte eleverna intresserade av”, det är ju jättetokigt. Jag tror att det finns väldigt många elever som längtar efter goda texter att läsa. Efter att ta till sig kunskap ur text, men också efter kulturella upplevelser via böcker.

– Skolans roll är att ge eleverna verktygen. Att nå dit där de känner sig trygga i läsande och skrivande, där de kan välja en tjock bok och veta att det klarar de. Sedan kanske de kommer på att nej, det här var inte kul, jag vill inte ägna mitt liv åt att skriva. Men att inte få chansen, det vore ju för eländigt.

Hur ska lärarna jobba för att alla ska få den chansen?

– Genom att resonera sig fram till vad man vill att eleverna ska lära sig. Vad kan de redan – skriva korta meddelanden i en gejmingchatt? Bra, då behöver vi inte lägga tid på det. Men däremot på att skriva långa sammanhängande texter. 

Gäller det alla lärare eller bara svensklärare?

– Jag tror att alla lärare behöver jobba med texter. Eleverna behöver läsa ämnets texter och prata om hur är de uppbyggda. Det hjälper dem när de ska presentera ett bra utredande svar på en fråga på ett prov.

Det finns de som menar att alla sätt att ta till sig information – ljud, bild och text – är lika bra. Hur ser du på det?

– En viktig utgångspunkt i skrivpedagogiken har länge varit att man ska börja i elevernas intresse. Något som har hänt i och med de nya medierna är att vi alla alltmer tar till oss kunskap genom att titta på film eller lyssna på podd. Det är väl jättefint, men man måste också tänka på att introducera eleverna för sådant de inte själva upptäcker. De behöver använda text. Dels som förebild för sitt eget skrivande, dels som kunskapskälla. Jag tycker att även de dyslektiker som måste lyssna på inlästa läromedelstexter ska ha boken framför sig. Det handlar om att använda sinnena – syn, hörsel, hand …

– Så här tänker jag när det gäller mig själv: Att ständigt läsa skönlitteratur berikar mitt liv. Jag har alltid en bok på gång, men jag har också alltid en ljudbok för alla de tillfällen när jag inte kan läsa. När jag diskar eller cyklar eller joggar. Jag tycker inte att man ska ersätta läsningen med lyssnande, men man kan gärna lägga till det, för då får man dubbelt så många böcker.

– I min avhandling skrev jag om att det blir fler och fler kommunikativa praktiker, det förstör inget, vi är anpassningsbara. Det tror jag fortfarande, men det ligger på oss att vi håller alla de här praktikerna i gång. Man måste öva på något för att bli bra på det. Ska man bli en duktig skribent måste man skriva.

Varför ska man bli en duktig skribent?

– Ska man vidare till högre studier så är det ett krav. Ska man inte det är kraven lägre, men vi lever alla i ett textsamhälle. För att förstå sin egen och andras roll i det samhället och för att kunna påverka sitt liv där, måste man veta vilka ord man ska använda och hur man strukturellt ska ordna meningarna till stycken. Man får ett ordförråd genom att läsa. Och formuleringar.

– Det är viktigt att alla kan skriva texter som kan stå för sig själva, alltså texter som någon kan läsa och förstå och agera utifrån. Även inom yrken där text inte är det primära redskapet kan man behöva skriva instruktioner och rapporter och formulera mål till verksamhetsplaner. Det finns mycket etnografisk skrivforskning som visar att det krävs mer och mer skrift även inom helt vanliga arbetaryrken. Brister i grammatik och stavning kan göra texter svårbegripliga och är det riktigt illa kan de missförstås.

Vad kan det handla om för fel?

– Det kan exempelvis handla om syftning. I samtal förstår vi oftast varandra eftersom vi kan ta gester och mimik till hjälp, fråga och rätta till om det uppstår oklarheter. Men om man skriver ”Jag tog bussen till matchen den gick långsamt” så vet inte läsaren om det var bussen eller matchen som gick långsamt. Eller: ”Jag kopplade hunden som var Elis” – heter hunden Elis eller är Elis ägaren till hunden?

Har svensklärarnas arbete förändrats så att annat har blivit viktigare än grammatik, meningsbyggnad, ordförståelse och läsförståelse?

– Även lärare är en heterogen grupp. Men på lärarprogrammet kämpar vi till exempel en del med våra kurser i grammatik. Det har prioriterats bort i skolan. Det kommer ibland studenter som tycker att grammatik är onödigt, det behöver man inte kunna för att skriva bra. Och jag kan förstå att det är svårt att hitta meningen med regelrätt grammatikundervisning. Då behöver vi tänka: Vad ska grammatiken användas till? Jo, för att kunna prata om text måste man ha ord för textens beståndsdelar. Och då kan det uppstå ett sådant där tillfälle när polletten trillar ner. Genom att veta vad en nominalfras är kan man prata om hur utbyggda nominalfraser ger liv åt en berättande text.

Vad är en nominalfras?

– En enkel nominalfras innehåller bara ett substantiv, till exempel ”hunden”. En utbyggd nominalfras består av flera ord, till exempel ”den stora dreglande hunden”. Så precis som slöjdläraren kan säga ”använd lövsågen” kan svenskläraren säga ”använd utbyggda nominalfraser”. Det ger förståelse.

Kan den tidspress lärare lever med ha betydelse för elevers svårigheter att skriva? Läraren vill ju hinna läsa, rätta och ge feedback på allt eleverna skriver och då får texterna inte vara för långa.

– För att bli en bra skribent måste man inte bara skriva mycket utan också få adekvat respons. Men läraren behöver inte läsa alla texter. Elever kan föra anteckningar, loggböcker och liknande som bara de själva läser. De kan också kamratgranska varandras texter. Men det går inte att komma ifrån att svensklärarens respons är mycket värdefull.

Vilken roll spelar engelskan för ungdomars försämrade svenska skriftspråk? Många har ju tränat upp sin engelska via digitala medier.

– Det är samma sak där, man behöver läsa på svenska för att kunna skriva på svenska. Men jag tycker inte att anglifieringen är värre bland unga än bland vuxna.

Vilken betydelse har det att allt fler barn är flerspråkiga?

– Att vara flerspråkig är inget hinder för att bli bra på svenska. Men med den segregation vi har så finns det en risk att man umgås mest med dem som pratar ens modersmål. Då får man inte lika mycket övning i svenska. Och det är tråkigt om lärare lägger sig på lägstanivån. Att man tänker ”i den här klassen har jag så många andraspråkstalare så nu tittar vi bara på film”. I stället ska man jobba extra mycket med texter.

En del ungar växer upp i hem med fyllda bokhyllor och en papperstidning på frukostbordet, medan andra inte har en enda bok hemma. Vad kan lärare göra åt det?

– I skolan pratar man om explicit och implicit inlärning. En tidning som ligger framme kan ge implicit inlärning – man kanske bläddrar i den och vips så fattar man hur en tidning funkar. Skolan kan göra så, genom att låta eleverna utsättas för många olika sorters texter, men den behöver också vara explicit – genom att lärare och elever tillsammans tittar på texter och pratar om de här olika byggstenarna: Här har vi ett stycke där kunskapen presenteras, här har vi ett annat ... Och det multimodala: Här har vi en bild på matsmältningen och människan i genomskärning, hur samspelar bilden med texten?

– Men det finns en orättvisa i vilka texter elever får möta i skolan, vad de får läsa och vad de får öva på att själva producera. Det ser väldigt olika ut hur lärare samtalar med elever om text.

Hur ser orättvisorna ut?

– Vi ska inte förenkla och säga att de som går ett yrkesförberedande gymnasieprogram har sämre kunskaper än de som går ett studieförberedande, det är variation inom de studieförberedande också. Men vi har inte en likvärdig skola i dag, som jag ser det.

Så vilka elever blir gynnade respektive missgynnade?

– Kan det inte räcka att säga att det är orättvist? Jag tycker nästan det är obehagligt att prata om det. Ja, det är fruktansvärt att behöva säga det.

Många av de experter vi har träffat i den här 15-åriga samtalsserien i LÄRA har tagit upp just det du beskriver, det som kallas bristande likvärdighet. Ändå verkar inte mycket ha förbättrats. Är det inte det som är det fruktansvärda?

– Det blir en politisk fråga. Särskilt i storstäder som Stockholm där man kan göra ett aktivt skolval så ser medvetna, högutbildade föräldrar till att deras barn får gå i skolor där de får det de behöver. Men som universitetslärare är jag jätteförsiktig med vad jag säger. Jag säger bara att det finns orättvisor och att som lärare ska man jobba emot det. 

Det är ju en del av skollagen – det kompensatoriska uppdraget.

– Exakt. Men politiken gör det ofta svårt för skolan att sköta sitt kompensatoriska uppdrag. Om jag var politiker skulle jag tala för att skolor där det går elever med stora behov skulle få mer resurser och jag skulle kämpa för att locka välutbildade och erfarna lärare dit.

– Och skolan bör få de resurser den behöver för att elever ska lära sig att skriva längre analyserande texter. Lärare behöver kanske få mer tid till att läsa och kommentera elevers texter, vissa lärare kanske behöver fortbildning i skrivdidaktik, elever kanske behöver tillgång till tysta och lugna skrivplatser.

– Jag anser också att skrivandet ska ske i skolan. Dels för att man kan behöva försvåra för hjälpsamma föräldrar som annars gör barnens läxor, dels för att barn och unga – och alla vi människor – behöver tid för återhämtning och vila när vi är lediga.

Vilken betydelse har ungas sjunkande språksäkerhet för framtiden? Finns det en risk att den slår mot lärande och kunskapsutveckling i allmänhet?

– Det finns det säkert. Vi kan ta nyheter som exempel. Genom att läsa rubriker eller lyssna på radions sammanfattningar kan man ganska snabbt få en uppfattning om vad som har hänt i Sverige eller världen i dag. Det är ju jättebra. Men när vi sedan läser till exempel Dagens Nyheters fördjupande texter på helgerna får vi en nyanserad bild där saker ställs mot varandra. Vi får en förståelse för varför saker är som de är.

– Kunskap är sällan: ”Så här är det”. Det är oftare: ”Det beror på”. I alla fall inom humaniora. Men också inom den naturvetenskapliga sfären. För att förstå världen och vår roll i den behöver vi problematisera fakta och ställa teorier mot varandra.