”Vi måste våga konfrontera”

Nyheten kom strax efter lunch tisdagen den 4 februari: skottlossning på en skola i Örebro. Jonas Trolle, som i vintras överlämnade Skolsäkerhetsutredningens slutbetänkande till regeringen, skulle just sätta sig i ledningsgruppsmöte på Brottsförebyggande rådet (Brå) där han är tillförordnad generaldirektör. Mötet hölls som planerat men ledningsgruppen följde hela tiden nyhetsrapporteringen. Jonas Trolle anade att det var värre än vad polisen först berättade. Framåt kvällen stod det klart: tio döda, plus gärningsmannen. 

De följande veckorna intervjuades Jonas Trolle av många medier som ville ha kommentarer till massakern och till Skolsäkerhetsutredningen. Utredningen, som överlämnats till regeringen i tre delar 2023 och 2024, innehöll förslag som ännu inte tagit skruv. Men efter massakern på Campus Risbergska beslutade regeringen att skynda på processen med förändringar av skollagen, som ska kompletteras med förslag från utredningen. 

Det innebär att alla skolor ska ha en formaliserad beredskap för allvarligt våld, att inga obehöriga ska ha tillträde till skolorna, att rektorer blir skyldiga att anmäla brott som upptäcks på skolan och att rektorer även får möjlighet att bestämma att väskor och liknande ska sökas igenom. Regeringens plan är att lagändringarna ska träda i kraft 1 juli 2025.

Du har ju jobbat med skolsäkerhet i flera år, hur gick dina tankar direkt efter skolmassakern i Örebro?

 – När något avviker så mycket från det normala så får man en initial känsla av att: Är vi verkligen med om det här? En overklighetskänsla, men ingen förlamande känsla. Jag har också jobbat som polis länge och i det yrkeslivet är jag tränad på att gå in i en roll – nu är det så här och det måste vi hantera. 

– Sedan är det klart att man tänker på dem som har blivit skadade och dödade och dem som har förlorat sina nära och kära. Och man blir så klart också ledsen över att här har en gärningsperson fallit igenom systemet.

Var det väntat att Sverige skulle drabbas av en skolskjutning? 

– Jag är inte en människa som går och väntar på sådant. Jag är väldigt mycket för att man ska tänka att vi har ett normalt liv som pågår, både före och efter händelsen. Även om det så klart blir ett ärr efter en sådan här erfarenhet.

I er utredning finns det en historik där ni redovisar en lång rad skolattacker de senaste decennierna i ett antal länder, i USA och Finland men också i Sverige. Vad är det som gör att detta har blivit så mycket vanligare? 

– Vi tittade ända tillbaka till förra sekelskiftet, där det finns exempel på attacker mot skolor i USA. Det handlar om att en person har en själslig ohälsa och en frustration, en ilska, en upplevelse av att man är förorättad – eller man kanske faktiskt är förorättad. Att man då riktar våld mot andra och ofta sig själv är något som har funnits länge. Men nu kan man också se att det finns människor, framför allt unga killar, som konsumerar oerhört mycket våld och som kan ha en fascination för just skolattacker. Det har ökat i omfattning internationellt och det finns smittoeffekter kring det. Det är väldigt bekymmersamt.

Det finns särskilda nätforum för just skolattacker?

– Ja, skolattacker i sig är en egen extremistmiljö, framför allt i USA. Man konsumerar våld som bara handlar om skolattacker. Det låter bisarrt, men så är det. Att döda en massa människor på en skola är ju ett slags hämnd på det omgivande samhället. Det är samma mekanismer som terror, men det behöver inte finnas någon politisk eller religiös ideologi.

Vilken roll spelar annat våldsamt innehåll på nätet? 

– Konsumerar du väldigt mycket våld så är det en riskfaktor. Det bidrar till en viss avtrubbning. Samtidigt finns det massor med människor som inte blir våldsamma trots att de konsumerar mycket våld genom till exempel spel. De flesta i min generation har ju sett ”Motorsågsmassakern” och de blev inte massmördare.

Hur ser sambandet ut mellan skolmisslyckande och våld?

– Det är jätteviktigt att lyckas som människa. De som begår våldsdåd har nästan alltid ett antal riskfaktorer – att man har misslyckats i skolan, att man har misslyckats i sociala relationer eller att man inte kan behålla ett arbete. Man har ofta också en brist på empati, ett svartvitt tänkande och väldigt radikala lösningar på komplicerade problem. Ofta finns det även någon form av problematisk familjebakgrund. 

Vid attacken på Kronans skola i Trollhättan 2015 var motivet rasistiskt. Det kommer kanske aldrig att klarna hur det var med det på Risbergska i Örebro, men enligt uppgift var åtta av tio dödsoffer födda utanför Sverige, de flesta utanför Europa. Medför rasism en risk för skolattacker?

– Den komponenten finns definitivt när det gäller personer som intresserar sig för skolattacker, det är därför som Centrum för våldsbejakande extremism här vid Brå bevakar detta.

Sverige är segregerat, det finns många skolor som är helt dominerade av barn och unga med invandrarbakgrund. Kan det i sig vara farligt? 

– Ja, det är klart att det är en riskfaktor.

Att någon ser en sådan skola och tänker att ”det här är för jävligt så ...”? 

– ”... nu gör jag ett statement”? Ja, absolut.

Ni skriver i utredningen att polisen varje vecka får in tips om misstänkta planerade skolattacker. Det låter allvarligt. 

– Ja, det händer ganska ofta i Sverige att framför allt pojkar uttrycker ett intresse för skolskjutningar och samtidigt frustration och ilska. Till exempel hade vi nyligen en ung pojke i södra Sverige som hade låtit sig fotograferas med ett vapen när han var på väg till skolan.

Hur blev det känt, delade han det i sociala medier? 

– Ja, du kan ju tänka dig. Men ofta är det inte så konkret. I stället kanske en person som är mobbad och utsatt säger, antingen till andra elever eller i någon form av behandlingssituation, att ”jag skulle bara vilja försvinna” eller ”jag skulle vilja döda”. Mycket sådant fångas upp i familjen, i skolan, inom hälso- och sjukvården, i socialtjänsten eller kanske hos polisen på ett tidigt stadium. Det säger mig att väldigt många personer bidrar till att avstyra sådant här, medvetet eller inte. Det får mig ändå att känna förtröstan. Vi har ett land som tar hand om väldigt mycket.

Ni skriver i utredningen att det vanligaste är att det är jämnåriga, inte vuxna, som först reagerar i sådana lägen. Men många barn och unga är väl rädda för att så att säga skvallra? Hur ska skolan och lärarna då kunna fånga upp signalerna? 

– Det är jättehöga krav att ställa på en 13–14-åring att du ska larma till en vuxen. Jag tror att man måste prata med barn och unga om att vi har ett ansvar för oss själva och varandra. Och min upplevelse är att de oftast tar det ansvaret – det är ju svårt för dem också att bära på den oro det här för med sig. Men sedan är frågan hur man som vuxen hanterar det.

Hur ska man hantera det?

– Genom att ställa frågor till den som signalerat ett hot kan man kyla ned en situation i ett tidigt skede. Det finns en vits med konfrontation. Jag brukar jämföra det med suicidprevention. När jag var ung polis hände det att jag kom till en lägenhet där någon kanske hade larmat om att en person mådde dåligt och att det fanns en risk att personen skulle ta sitt liv – då gällde det ju att, efter en stunds samtal, ställa frågan: ”Funderar du på att ta ditt liv?” Vi måste bli duktigare på att våga ställa den typen av frågor även när det gäller det här mycket allvarliga våldet.

Så lärare ska kunna fråga: ”Känner du aggression mot oss på skolan?”

– Ja. Och sedan: ”Jaha, så det gör du, och vad tänker du att du ska göra med din aggression?” Kanske känner man som lärare att man inte är tränad för att ställa de frågorna. Då måste man få hjälp med det, av kuratorn och andra. Det är väldigt framgångsrikt att jobba med ilskan och frustrationen hos en person. Att en ung människa blir tagen på allvar har en preventiv effekt.

Och så ska man koppla in polisen?

– Det är klart. Det är ju i brottsförebyggande syfte. Skolan måste få klarhet i hur man ska förhålla sig, annars kan det bli väldigt knasigt. Polisanmälan ska vara huvudregeln vid misstanke om brott. Då handlar det om elever som är runt straffmyndighetsåldern, alltså från 15 år eller strax under. Högstadiet och gymnasieskolan. Vi kanske har en 13- eller 14-åring som hanterar narkotika på skolan. Det behöver polisanmälas eftersom polisen måste utreda om det finns äldre som är inblandade. Och samtidigt ska skolan så klart göra en orosanmälan. Skolan är inte en fredad värld. En misshandel eller ett hot är en misshandel eller ett hot även på en skola.

Är det inte så i dag?

– Nej, vi har sett många förskräckliga exempel på skolor där man väljer att inte anmäla. Man verkar tänka att det här kommer vi att kunna lösa här. Men polisen och socialtjänsten har ju större möjlighet att lösa det. 

– Sedan är det viktigt att det finns flera samverkande kompetenser runt en sådan här individ. I Stockholms stad kanske sådan beredskap finns, men mindre kommuner behöver stöd. I och med utredningen har Centrum för våldsbejakande extremism blivit ett paraply där sådana kompetenser hålls samman. Då kan skolorna avropa den hjälp de behöver därifrån. Och det finns också en webbplats, skolattack.se – ett jävligt tydligt namn tyvärr – där en rad myndigheter har gått samman och samlat metodstöd till skolorna.

Under våren har sekretesshinder rivits, bland annat mellan skolor och andra myndigheter, till exempel socialtjänsten och polisen. Det är helt enligt era förslag. Vilken betydelse har det? 

– Jag förstår ju att en grundtanke inom socialt arbete är att bygga förtroende genom att respektera den enskildes integritet, men som tjänsteperson har du också ansvar för andra i brottsförebyggande syfte. Det finns ju andra som kan fara illa. Vi har sett att ibland när skolan gör en orosanmälan eller en polisanmälan står sekretessen i vägen för återkoppling. Skolan får inte veta vad som händer. Och återkoppling är viktigt, för det är då samverkan kan ske kring en individ.

Du har också föreslagit att det ska bli möjligt för skolor, även med privata huvudmän, att dela mer information med varandra, till exempel om en elev byter skola. Varför är det viktigt?  

– Vi har sett att föräldrarna ofta byter skola för barn som är i riskzonen.

Kan tanken vara att man vill ge sitt barn en chans att börja om, om ungen till exempel har kommit på kant med lärare?

– Jo och jag kan förstå det, men om eleven har ett normbrytande beteende eller ett brottsbeteende så är det inte rimligt att eleven ska få fortsätta med det på nästa skola.

I enlighet med era förslag planerar regeringen också en ändring i skollagen så att obehöriga inte ska få tillträde till skolorna. Hur ser du på det? 

– Alla måste ha en plan för hur de tar emot obehöriga och hur de hanterar dem. Vi sträcker oss inte så långt att vi säger att alla ska ha lås, reception och besöksbrickor, men vi ger den möjligheten. Skolattacker är sällsynta, gudskelov. Vi har 2 850 skolutövare i Sverige, allt från små föräldrakooperativ till koncerner och kommuner. Och skolorna kan se väldigt olika ut, det kan vara en byggnad i traditionell mening med skolgård men det kan också vara en våning i ett kontorskomplex. Och allt däremellan.

Sjuåringar kan ju knappast hantera ett nyckelkort eller en kod. Är det sådant ni tänker på? 

– Ja, yngre barn är mycket ute och de har föräldrar som ska lämna och hämta. Dessutom kan en motiverad gärningsperson komma in även om det är låst. Tittar man internationellt så ser man att de flesta som begår sådana här brott går på skolan eller har gått där. Då kommer man in i alla fall, eller man känner till skolan och blir kanske insläppt av någon man känner.

Larmbågar som på flygplatser, är det tänkbart? 

– Det har man på många ställen i USA, men det har inte hjälpt. Det har kommit in våldsamma personer ändå.

Hur då? 

– Om man hotar med skjutvapen.

En lagändring som redan har trätt i kraft är slopat krav på tillstånd för kameraövervakning, både inomhus och på skolgårdar. Vad säger du om det? 

– De här gärningspersonerna har inte tanken att försöka fly utan ett spår. Ofta tänker de ta sitt eget liv. Då har kameror ingen betydelse. Men det har de däremot för att skydda skolan från annat grovt våld, vilket vi också tar upp i utredningen.

Vill du ha fler kameror i det syftet?

– Vill ha och vill ha, jag tror tyvärr att vi får vänja oss vid det. Vi har ett samhälle där människors vilja att vittna är skral och då är kameror en ovärderlig hjälp.

Regeringen går också vidare med ert förslag om att rektor ska kunna besluta att elevers väskor ska visiteras. 

– Ja, då har vi sagt att skolpersonal ska ha rätt att gå igenom väskor och skåp när man till exempel vet att det finns en konflikt med en annan skola. Då kanske rektorn säger att ”i dag kommer vi att gå igenom era väskor och skåp för att säkerställa att det inte finns gatustridsvapen”.

Med tanke på det som hände i Örebro, finns det något som du skulle vilja komplettera era förslag med? 

– Jag har väntat på den frågan, men nej, jag tycker inte det. Det här är en extremhändelse. Ett samhälle ska göra allt för att skydda det mest skyddsvärda vi har, eleverna på våra skolor. Men man måste ha en balans kring våra möjligheter att röra oss fritt. Det går inte att skydda sig mot allt.

Om man tittar bortom lagstiftningen, hur ska en enskild lärare ha beredskap för en attack?

– Det första är en mental förberedelse. Att du tänker dig in i: Hur skulle jag agera om detta inträffade? Och att du har en plan för dig själv som individ. Det andra är att man har någon form av övning tillsammans med kollegiet och även med eleverna om det är möjligt.

Som en brandövning? 

– Ja, det har ju alla varit med om. Det gäller att man får ett flockbeteende så att alla vet vad som gäller. 

Det känns som att det här är mycket mer skrämmande än en brandövning eftersom det finns ett inslag av ondska.

– Absolut, jag vet att en sådan övning kan uppfattas som dramatisk och skrämmande, så det gäller att ha det åldersadekvat. Jag fick ett exempel från en skola där man använde inrymning efter att en man som gick över skolgården fick hjärtstopp där. Det här var förskoleklass, lågstadium och mellanstadium. Man behövde göra livräddande insatser och då blir det jobbigt att ha sex-, sjuåringar klängande på axlarna. Men man hade övat inrymning så då körde man det medan en rastvakt och en vaktmästare löste det hela så att mannen överlevde. Det visar att den här typen av metod kan användas av olika orsaker. 

– Men ska man barrikadera sig i klassrummet så är vi uppe på en tuffare nivå. Då finns det exempel på skolpersonal som, tack vare att de har fått öva, gör inrymningen till något annorlunda – ”nu ska vi bygga det här mot dörren” och ”nu hjälps vi åt”. Känner man sig själv trygg i hur man reagerar är det lättare att jobba med eleverna.

Hur ser det ut i andra länder när det gäller skolan som skyddszon? Finland och USA, som har haft ett antal skolattacker? 

– I Finland har skolan en annan status och det i sig har en preventiv effekt. Det tycker jag är intressant. En rimlig invändning är så klart: Men Finland har ju haft skolattacker. Ja, men jag vill ändå påstå att det är viktigt. Skolan i Sverige är skådeplats för ganska mycket kriminalitet, både enklare och allvarligare. Så är det inte i Finland. Ett dilemma där är däremot den stora tillgången till skjutvapen.

Nu verkar vi ha det problemet i Sverige också. 

– Men det här i Örebro är såvitt jag vet den enda skolattacken där legala jaktvapen har använts i Sverige.  

Jag har också förstått att i Finland är det reglerat att klassrum ska ha två dörrar. Är det bra? 

– Ja, men det skulle vara ganska krävande för en del skolor. Bättre då att kunna låsa klassrummen inifrån – en sådan åtgärd är inte jättedyr. Och en annan bra lösning är att kunna stänga av sektioner på en skola och låsa dem.

USA då, har vi något att lära där? 

– Där finns bland annat ”broken window-principen”, att man lagar fönster och tar bort klotter för att få ner kriminaliteten. Men det är svårt att jämföra med USA, de har till exempel ofta beväpnade vakter. Det är kanske inte önskvärt.

Vad tror du att massakern i Örebro kan få för konsekvenser för skolans möjligheter att rekrytera lärare?

– Det är viktigt att man vet att det här inte är det normala. En killgissning är att om man har funderat på läraryrket men väljer bort det så är det nog främst av andra skäl. Sådant som hur relationer fungerar mellan lärare och elever eller mellan lärare och föräldrar, de krav som ställs på lärare utöver själva läraruppdraget.

Om du var skolminister, vad är det första du skulle göra?

– Jag är lärarbarn själv och en av mina absolut närmaste vänner är lärare, så jag har sett hur lärarnas status har förändrats. Genom min utredning upplevde jag också att dessa proffs inte är fredade. Så jag skulle försöka återupprätta deras autonomi och auktoritet i förhållande till hela omgivningen.