Oönskade nakenbilder blir en chock för många

När Kristina Hunehäll Berndtsson skulle intervjua niondeklassare om våld och trakasserier i skolan blev hon tagen på sängen. Det ungdomarna ville prata om var de digitala sexuella trakasserierna. De berättade om oönskade dickpics, hur nakenbilder som skickats i förtroende delades vidare, om ryktesspridning och flickor som smutskastades för sin sexualitet. 

Alla elever visste att det pågick, hade själva drabbats eller kände någon som gjort det.

– Jag hade ingen aning om det här och kunde inte föreställa mig att det var så vanligt och utbrett. Eleverna kom från tre helt olika skolkontexter. Trakasserierna kunde ta sig olika uttryck och hanteras annorlunda men de fanns överallt, berättar Kristina Hunehäll Berndtsson, som är lektor vid Göteborgs universitet och har skrivit avhandlingen ”Digitala sexuella trakasserier i skolan – elevperspektiv på sexting, utsatthet och jämställdhet”.

”Ännu värre med klasskamrat”

Redan i årskurs 6 kunde flickorna få de första oönskade nakenbilderna. I den åldern kom bilderna vanligtvis från äldre pojkar på skolan, inte från jämnåriga klasskompisar. Den som hade ett öppet konto på Snapchat fick även räkna med bilder från okända nummer. Mobilförbud i skolan gjorde ingen skillnad. Trakasserierna kunde lika gärna ske på fritiden och sedan följa med in i klassrummet. Det påverkade såväl enskilda elever som relationerna i hela gruppen. 

– Att få bilder från någon man känner får ofta större konsekvenser. En okänd avsändare kan man blockera men det är mer problematiskt med en klasskamrat som man har sociala relationer med. Det kan vara svårt att förklara för andra varför man blockerat en kompis. 

En del nakenbilder och filmer delades i samförstånd, som ett sätt att utforska sin sexualitet. Men för unga elever kan det vara svårt att förstå konsekvenserna om de hamnar i orätta händer. 

– Bilder skickade i förtroende kunde användas som utpressning. Skickades inte ännu fler hotade man med att dela bilderna vidare eller sprida ut rykten.

Vuxenvärlden ovetande

I intervjuerna framkom att intentionen med oombedda nakenbilder inte alltid var att trakassera. Man hade bara inte förstått att det var fel. Sexuella trakasserier ansågs vara fysiska handlingar, inte digitala. En annan uppfattning var att endast flickor kunde bli utsatta – trots att pojkar ibland råkade ut för samma saker. 

– En pojke hade till exempel övertalats att skicka en nakenbild till en skolkamrat. Men det vändes sedan emot honom. Han anklagades för trakasserier och rykten spreds om honom. Han mådde väldigt dåligt över det.

Enligt eleverna kände vuxenvärlden inte till vad som pågick. Det gjorde det svårt att söka stöd och hjälp. Dessutom var ämnet pinsamt. 

– Det känns så klart konstigt att berätta att man fått dickpics om man tror att de vuxna inte ens vet vad det är. 

Därför måste ämnet komma upp till ytan, poängterar Kristina Hunehäll Berndtsson. Eleverna behöver veta att lärare och elevhälsoteam känner till vad som pågår. Då blir det lättare att vända sig till en vuxen. Samtalen i klassrummet bör börja tidigt, innan någon drabbats. 

Skolan behöver en strategi

– Vi kan inte vänta för länge med att prata om det med eleverna. En ung tjej kan ju bli jättechockad av att få nakenbilder helt oförberedd. Men diskussionerna måste ske utifrån elevernas ålder och mognad. 

Eleverna som drabbats hade svårt att hantera trakasserierna. Många mådde dåligt och kände sig väldigt ensamma. En del flickor pratade med sina närmaste kompisar. Men samtidigt fanns en rädsla för att uppfattas som naiv och lättlurad. Pojkar berättade sällan för någon. 

– Man mådde dåligt länge och var till exempel rädd att ens bilder skulle spridas vidare. Ungdomar som spridit bilder kunde också må dåligt för att de visste att det var fel. Men de är en del av ett socialt spel som de upprätthåller för att vara coola. Det är svårt för dem att själva bryta normer. Vuxenvärlden måste göra det. 

Skolan behöver prata sig samman och hitta strategier för att kunna motverka och hantera uppkomna situationer. På en skola hittade flickorna en egen strategi när en pojke i klassen skickat oönskade dickpics. Alla tog gemensamt avstånd från honom. 

– Flickorna tillhörde olika grupper och brukade inte umgås men nu gick de alla samman mot honom. 

”Ännu värre ryktesspridning”

När skolpersonalen till slut fick reda på att pojken skickat dickpics kallade rektorn till sig alla niondeklassare och informerade om att lärarna visste vad som pågick. Men även om rektorn inte nämnde något namn förstod alla vem det handlade om. 

– Resultatet blev en ännu värre ryktesspridning och den drabbade eleven kom inte till skolan på tre veckor efter det. Den strategin var alltså inte så lyckad. Men det är svårt att veta hur det ska hanteras. Fenomenet är ju nytt. 

Mötte du några lyckade exempel på hur skolorna hanterat trakasserierna? 

– Skolorna visste sällan vad som pågick och därför var det svårt för dem att agera. I vissa fall märkte lärarna att en elev var mobbad eller hade ett rykte om sig men hade ingen aning om vad det bottnade i. Nu har jag hört skolor som börjat inkorporera digitala sexuella trakasserier i trygghetsarbetet och det pratas mer om det i dag. Pratar vi inte om det får ju trakasserierna fritt spelrum, säger Kristina Hunehäll Berndtsson.