Läsning är bättre än lyssning

Tomas Riad kommer klivande med spänstiga steg över Gamla stans stenläggning, från sin lägenhet i regeringskvarteren kring Mynttorget till Svenska Akademien vid Stortorget. Som ledamot har han 20 procent av sin arbetstid här, men nu under pandemin är han sällan i huset.

Några av kansliets anställda är på plats, tillsammans med raderna av 1700-talspersonligheter i gips, men annars är lokalerna tomma. Runt långbordet i den sal där de aderton normalt sammanträder är varannan stol coronasäkert bortplockad. I fonden hänger en storbildsskärm – efter en del krux med krypteringen kan alla ledamöter nu ses digitalt. De två senast invalda har Tomas Riad inte ens träffat i verkligheten, det får bli efter vaccineringarna.

Han har fullt upp ändå, som professor i nordiska språk vid Stockholms universitet. Just nu med bland annat en studie av metriken – framför allt rytmen – inom klassisk arabisk poesi. På arabiska då? Nej, han är visserligen född i Kairo, som son till en egyptisk far och en svensk mor, men familjen flyttade till Sverige när han var fem år och den lilla arabiska han lärt sig gick förlorad.

Hans stora engagemang är istället det svenska språket ur olika perspektiv, från grammatik till uttal. Allt hänger ihop och blir, har han insett, extra tydligt i arbetet med nyanlända ungdomar som snabbt behöver lära sig svenska för att bli behöriga till gymnasiet. Där syns problem som har att göra med till exempel läsning och som berör många fler än de nyanlända.

Vad beror det på att många har så svårt med läsförståelsen?
– Läsforskare delar upp läsningen i avkodning och förståelse. Att kunna läsa är att kunna avkoda med automatik, så att man kan ägna uppmärksamheten åt att förstå innehållet. Det finns det forskning som tydligt visar: den som avkodar sämre förstår också sämre.

– Det har funnits en skola inom läsforskning som har trott att en bra läsare kan hoppa mellan innehållsorden och gissa sig till resten av texten. Men det blir lätt fel, om syntaxen är krånglig eller orsakssambanden otydliga. Så det fungerar inte. Goda läsare läser allt i en text, fast efter ett tag känner de igen orden som helheter och får det som kallas ortografisk läsning. Det går mycket snabbare och kräver mindre energi.

Vad kan lärare göra för att förbättra avkodningen hos eleverna?
– En sak man vet är att det behövs god fonologisk medvetenhet. Där är ju det stora namnet Ingvar Lundberg, professor i psykologi och forskare inom läs- och skrivutveckling. Han har visat att barns fonologiska medvetenhet kan förutspå deras läsförmåga senare. Och det fina är att man kan träna barnen i det redan på förskolan, innan de kan läsa – ”ta bort det första ljudet i brak, vad får du då?”.

– Barn som får sådan träning kommer att knäcka koden tidigare. Och det är något många kommer ihåg med en viss lyckokänsla, i alla fall gör jag det: plötsligt satt man där och kunde läsa på skyltarna. Men sedan återstår en massa läsarbete som inte är lika glamoröst innan man kan läsa med automatik och njuta av att läsa en roman.

– Lärare i skolan behöver veta vad som är problemet för en given elev i en given situation. För det kan det krävas utbildning av lite annat slag än vad många har fått. En speciallärare skulle kunna identifiera de elever som inte avkodar tillräckligt bra. Andra lärare kanske tror att eleven är omotiverad – och det blir ju eleven väldigt snart om den inte hänger med, det blir en nedåtgående spiral. Så den diagnosen behöver lärarna ställa.

– Det finns stöd för att träna avkodning. Material för dyslektiker kan fungera – det är till för att få upp deras läshastighet. En metod kan vara att eleven läser listor med ord så snabbt som möjligt och får individuell coachning. Då behöver man inte ägna energi åt att förstå sammanhang. Maja Witting-metoden är en sådan känd metod. Den kan man prova.

– Det finns många nyanser i den där utvecklingen, och ingenstans blir det tydligare än hos nyanlända. Det har varit så att när man kommer till skolan i Sverige så handlar läsning redan tidigt om innehållet, inte om avkodning. Men tester som vi har gjort visar att många inte avkodar tillräckligt bra. Då klarar de inte förståelsen och då kan de gå och harva i flera år utan att komma vidare.

En del nyanlända läser ju bra på sitt modersmål. Vilken roll spelar det?
– Ja, många, framför allt av flyktingarna från Syrien, har gått många år i skolan. Och har man en gång insett hur tal och skrift hänger ihop så underlättar det. Men att man har automatiserat sin läsning på sitt modersmål betyder inte att man gör det enkelt på ett nytt språk.

Särskilt kanske när det är ett nytt alfabet?
– Det är lätt att tro det, men den stora stötestenen är ljudsystemet och att expandera antalet distinktioner där. Att gå från bara tre långa vokaler i arabiska till nio långa i svenska. Du behöver göra nio lådor i den vokalbyrå i huvudet där du hela livet har haft tre.

Svenska Akademien har drivit projektet Intensivsvenska för att hitta effektiva pedagogiska metoder för nyanlända ungdomar. Berätta mer!
– Jag är jätteglad för att vi har gjort det under Akademiens huvudmannaskap. Det är en väldigt meningsfull satsning på svenska språket, som är vårt ämne och vårt huvuduppdrag. De här eleverna behöver utvecklas snabbt för att komma in på gymnasiet eller en yrkesutbildning innan de blir för gamla, så de har dåligt med tid. Det är därför vi har valt dem.

Du menar att då blir ni tvungna att hitta effektiva metoder?
– Ja. Och att arbeta med nyanlända, eller med elever som har läs- och skrivproblem, gör att man också blir tvungen att bli maximalt explicit. Speciallärare vet det, men för en vanlig lärare i en klass med 32 elever kan det vara lätt att missa. Så genom den här satsningen lär vi oss också mycket som är användbart för andra områden.

Vad?
– Vikten av avkodning är ett exempel. Och att ha ett språkutvecklande arbetssätt inom alla ämnen – det är ett buzzword, men vi har försökt göra något konkret av det bland annat genom satsningar på ordförråd. Ämneslärare som jobbar med språkintroduktion har fått välja ut ord som eleverna behöver. Framför allt allmänakademiska ord, som redan, helst, avta, påverka, resurs – ord som finns i alla skoltexter, oavsett ämne. Till det kommer så kallade snedfördelade ord, som är ovanliga i läromedel men vanliga i skönlitteratur, som hamn, helig, rike, lyda, lag.

– Sedan är ju frågan: Hur många ord behöver man kunna för att kunna ett språk? Vad är tillräckligt? Med 2 000 ord klarar man 80 procent av en normal text. Det kanske är något man kan relatera till med sin skolfranska eller skoltyska. Men tyvärr duger inte det. För att kunna tillgodogöra sig innehållet i en text måste man förstå 95–97 procent av orden och då krävs det ett ordförråd på 10 000–15 000 ord.

– Just ordförrådet är ett skäl till att det är bra att läsa på fritiden. Det är så man kan få nyanser i ordbetydelser. Om man jämför läsande ungdomar med icke-läsande så kan det vara enorma skillnader i ordförråd.

– De flesta inte alldeles konkreta ord har också flera varierande betydelser som man inte kan smälla i sig om man bara lär sig dem som glosor. Man behöver stöta på ordet i olika sammanhang för att lägga till olika betydelser. Och det verkar som man gör det ganska automatiskt om man läser mycket.

Varför minskar bokläsningen?
– En förklaring jag har sett är just att läsförmågan sjunker, det är därför avkodningen är så viktig. Läser man bättre så läser man mer. Sedan är den digitala tekniken förstås en konkurrent om tiden.

Och där kommer ju även ljudböckerna in. Kan lyssnande kompensera för minskat läsande?
– Jag har själv knappt kommit i gång med det, vi har bara lyssnat ibland när vi har åkt bil långt. Det kan vara fantastiskt om det är en bra läsare. Men då handlar det om litteraturläsning. Om det vore mycket effektivare att lyssna sig till kunskap så tror jag att det hade varit det vanliga redan.

Kan det vara en personlighetsfråga, att en del personer lär sig bättre genom att lyssna?
– Jag tror att kunskapen säger att man inte lär sig lika bra genom att lyssna som genom att läsa. Däremot är det så att läsande och lyssnande förstärker varandra. I den del av arbetsminnet som hanterar verbal information är det visuella och det auditiva ihopkopplat. Man får en bättre ordinlärning om de samspelar. Det är därför man kan förstärka inlärningen av ett ord om man artikulerar ordet när man läser det eller pluggar in det.

Spelar det inte roll vad man gör samtidigt som man lyssnar? Om man gör något annat, till exempel promenerar, så får man ju visuell input som också belastar arbetsminnet?
– Ja, och det är också så att om du lyssnar så får du en person som tolkar texten åt dig i en högläst version. Där kan det uttryckas olika känslor som möjligtvis binder dig lite mer till texten. När du läser själv blir du mer av en medskapare. Men psykologerna skulle behöva testa hur auditiv informationsinhämtning fungerar och hur kontrasten mot den visuella ser ut.

Tvångsläsning har ju debatterats. Och skolan tvingar ju per definition elever till läsning eftersom de ska läsa i skolan där det råder skolplikt. Men är det konstruktivt att beordra bokläsning även efter skoltid?
– Jag tror att läsläxor är bra. Ta vilken färdighet som helst. Hur blir man bra på att spela fiol? Inte genom att inte spela fiol. Och inte genom att bara spela konserter, man måste öva genom att spela etyder också. Jag tror att skolan tidigare har sett på läsningen så, men nu har man inte riktigt kontroll över det längre. Kanske kan man få det på högstadiet, för då har eleverna ett intellekt som lärarna kan appellera till.

– Men samtidigt, om det är tvång så är det nästan en garanti för att eleverna kommer att sluta senare, när tvånget inte finns längre.

För att det blir förknippat med olust?
– Det kan bli så. Motivationen är en viktig del av det. Ett sätt att hantera det är att läsa korta böcker eller texter med ord man behärskar.

– Och sedan är det studiemedvetenheten som många måste kämpa med. Man måste förstå att det finns ett moment av ansträngning som man själv måste ta ansvar för så att man kan få en belöning lite senare.

Det är kanske svårt när hjärnans belöningssystem har vant sig så vid att alltid få stimulans från digital teknik?
– Ja, och det är det som är så bra med problemlösning. Alla älskar att tänka på problem. Lyckoforskaren Mihaly Csikszentmihalyi visade redan på 70-talet att det där ögonblicket när man löser ett problem rymmer en bra definition på lycka. Det är något med att man glömmer sig själv.

Den del av svenskämnet som är allra minst förknippat med lycka är kanske grammatik. Men du menar att just där finns chans till sådan lyckobringande problemlösning?
– Bland mina studenter finns en ganska utbredd inställning att grammatik är trist och svårt och också onödigt, men den stora grejen med grammatik är ju att det är systematiskt – det finns ett system att klura ut och det älskar människan.

Du har intresserat dig för det intuitiva i detta, som visar sig till exempel genom att förskolebarn omedvetet förstår sig på grammatik. Hur kan skolan använda det?
– Genom att använda grammatiska problem som den första vetenskapliga skolningen. Det står ju i styrdokumenten att skolan ska arbeta vetenskapligt. Det är vanligast att man gör det i ämnen som fysik och matte. Men alla elever har ju ett förstaspråk och då har de en massa kunskaper som de inte är medvetna om och som de kan utforska.

– Om vi tar det svenska språket så är det ju så att ett d som i du eller då eller dem ibland uttalas som r, som i ”Ska ru me rå?” eller ”Va e re me rom?”. Men kan man göra så med alla d? Ädel, ärel, går det? Nej. Finns det en regel? Efter en stunds utforskande kommer man fram till att ordet måste börja med d. Och att det inte får vara betonat och inte stå först i meningen. Och att regeln nästan bara gäller enstaviga ord.

Skulle man kunna kalla det uttalets grammatik?
– Jag räknar det som grammatik. Struktur är struktur är struktur.

Vad är poängen för eleverna?
– Det blir roligt med grammatik. Men det största skälet är egentligen att grammatiken är språkets struktur – och språket är så centralt hos människan att det är mer än rimligt att också skolbarn ska studera grammatik i egen rätt.

– Och om eleverna förstår sig på grammatiken så kan lärarna börja använda termerna mer explicit i undervisningen. Ungefär som man gör i matte, fysik och kemi. Man pratar om ett ämne med användning av dess terminologi. Sedan är det också bra att kunna grammatik när man ska lära sig ett nytt språk.

När det gäller språkintroduktion för nyanlända betonar du hur viktigt det är med explicita mål. Kan du utveckla?
– De nyanlända, och många andra, behöver specifik information. Hur många ord behöver jag kunna för att klara mig på gymnasiet? Vad måste jag få gjort denna vecka för att inte komma efter? Hur mycket behöver jag plugga för att hinna fram till betyg på två år?

– Ofta har nyanlända tydliga mål – jag ska bli läkare, jag ska bli advokat. Det är bergets topp, men de har ingen aning om vägen dit, så det är lärarens och skolans uppgift att visa dem: det finns en massa stationer på vägen och jag ska gå med dig, men du måste gå själv. Då har det en lugnande effekt om läraren kan visa en planering som innehåller explicita mål: det här ska vi göra den här terminen, det här är målet för den här veckan. Det tvingar eleverna att bli medvetna. Då ökar deras närvaro och motivation.

Växlar de om då, från läkare till elektriker eller rörmokare?
– Det har vi ju alla gjort, eller hur? Vad hände med våra pilotdrömmar? Men tanken är inte att de ska förlora sina drömmar, snarare att de ska få en uppfattning om vad som krävs för att nå dit. En del når ju målet.

– På något sätt är vi bättre på att krama våra invandrare än på att ge dem utbildning. Här kommer en grupp elever som verkligen behöver struktur och vårt skolsystem saknar mycket av det. Vi kränker inte någons personlighet om vi undervisar dem i uttal eller stavning. Tvärtom, rättar vi dem inte kommer de att läsa långsammare.

– Eleven har rätt att få alla ljudkategorier i svenskan och veta hur de skrivs. Det är dessutom effektivt, eftersom svenskan i så stor utsträckning stavas som den låter. Okej, vi har en massa konstiga sje-ljud, men ta bort dem så har du jättestor glädje av stavningen.

Hur hänger uttalet ihop med läsningen?
– Det viktiga är inte att man uttalar alldeles korrekt utan att man håller isär ljudkategorierna. Man behöver ha kvantiteten på plats, kunna göra långa vokaler och korta vokaler och långa konsonanter och korta konsonanter. Och man kan få problem om man aldrig uttalar ett y – som Tony Irving. Liksom många engelsmän har han inget y utan använder i istället. Då blir det likgiltigt om man stavar med y eller i.

– På samma sätt saknar många nyanlända en kontrast mellan i och e. När man då ser ordet sedan kommer man kanske inte att vara säker på vad det betyder, är det sedan eller sidan? Då blir det mödosamt att läsa. Och det blir också mödosamt för lyssnaren att avkoda vad personen säger.

Där finns en social aspekt, att uttalet spelar roll för samspelet med till exempel lärare, eller hur?
– Ja, det socialt viktiga är å ena sidan begripligheten, att det man säger kan förstås, och å andra sidan vilket intryck ens tal ger. Och det kan man tycka vad man vill om, men undersökningar visar att den som lyssnar ganska lätt kan få för sig att den som talar med brytning har sämre grammatik och sämre ordförråd och är sämre på sitt jobb. Jobbintervjuer är den klassiska situationen – man kan ha ett jättefint ordförråd men det hjälper inte om man bryter kraftigt. Socialt garbage, men det spelar ändå roll.

Har inte vi som talar obruten svenska ett ansvar att göra oss av med fördomar kopplade till brytning?
– Filosofiskt sett kan man säga att det är så, men praktiskt sett kommer det bara att göras lokalt, med folk man känner. Det är inte ett realistiskt mål att utbilda alla människor i Sverige så att de blir bättre på att avkoda bruten svenska.

Tror du inte att det händer av sig självt, som Sverige ser ut?
– Jo, på en generell nivå så ändrar sig inställningen med tiden. Och det är bra. Men det löser inte kommunikationsproblemet särskilt snabbt. Kommunikation ska gå smidigt. Och den effektivaste vägen dit är att undervisningssystemet tar hand om det.

Till sist, om du blev utbildningsminister, vad är det första du skulle bestämma?
– Jag tror faktiskt att jag skulle beställa fram forskning – det får man väl göra som minister? – som ger struktur till kunskapsområdet läsning. Hur ser elevers läsförmåga ut och hur kan vi få den på plats tidigare? Och sedan skulle jag vilja återinföra explicitheten i kursplanerna, så att det blev mer struktur på dem.