”Lita på dina elever!”

I osäkra tider blir trygghet efterfrågat – liksom kunskap om hur den psykologiska tryggheten och tilliten kan öka. Följaktligen har hon fullt upp, Louise Bringselius, docent i organisation och ledarskap vid Handelshögskolan i Stockholm. På morgonen har hon föreläst om tillitsbaserad styrning på myndigheten Statskontoret, mitt på dagen har hon talat för chefer inom Svenska kyrkan och nu träffar hon LÄRA ett par timmar, innan hon rusar iväg för att resa hem till Lund. 

Vad innebär psykologisk trygghet i skolans värld?

– Man kan sammanfatta det som ett klimat där både de anställda och eleverna vågar använda sitt omdöme. Där de känner att det är riskfritt att vara annorlunda, att tala öppet om problem eller om misstag man har gjort. Och även, menar jag, att våga handla när det behövs, till exempel om det är bråk på skolgården. Att man kan göra detta även när man går utanför rollbeskrivningar och ansvarsgränser. Det kan krävas i vissa situationer när det kanske är bråttom. Och i relation till vårdnadshavarna är det viktigt att läraren förmedlar att det är tryggt för dem att ta upp om det är något som oroar dem eller om de har en idé. 

Hur samspelar tryggheten med tillitsbaserad styrning?

– Tillit innebär att de som styr utgår från att människor har något att komma med, en förmåga och en god vilja. De styrande kan inte skapa psykologisk trygghet utan att ha den tilliten till medarbetarna, till kolleger och, om det gäller skolan, till elever och vårdnadshavare. Man går från pekpinnar, tvång och detaljstyrning till samarbete och dialog. Till exempel: Hur mycket rapportering är rimlig? Vad är relevant? Ytterst är det de styrande som avgör, det är de som sätter mål och följer upp. 

– Att lärarprofessionen ska stärkas och deras röst få ökat utrymme är inget självändamål. Syftet är att lärarna ska kunna föra tilliten och utrymmet vidare till eleverna. Eleverna ska känna att lärarna tror på dem. Det är särskilt viktigt för utsatta elever att de känner att det finns någon här som hör deras frågor. 

Vad är det för skillnad mot hur det oftast fungerar i dag?

– I dag ser vi mycket formalism och detaljstyrning som hindrar lärarna från att göra ett gott arbete. Det ger beslutsfattare en känsla av kontroll, men det tar tid och fokus från lärandet. 

Skolan styrs ju av lagar, förordningar, läroplaner och kursplaner. Hur ska en skolledare som vill styra tillitsbaserat förhålla sig till det?

– Tillit är alltid frihet inom tydliga ramar. Budget och politiska beslut är rummets väggar. 

Vad ska bort när det gäller styrning och riktlinjer?

– Det är olika i olika kommuner, men i rikspolitiken finns en allmän klåfingrighet som innebär att lärarna inte får kontinuitet. Nu inför man ett nytt betygssystem, men det gamla betygssystemet införde man mot professionens vilja. Politikerna ville visa handlingskraft, men oviljan att lyssna på proffsen blev förödande för eleverna. 

Har man lyssnat bättre när man nu ändrar betygssystemet igen?

– Ja, den här gången är förändringarna pådrivna av lärarna. Det har varit så att den sämsta prestationen har fått styra betyget, vilket har varit ohållbart. Nu kommer lärarna att få göra en helhetsbedömning av vad eleven kan. På så vis ökar tilliten till professionen på nytt. 

Finns det praktiska exempel på vad skolan har att vinna på tillitsbaserad styrning?

– I en kommun som jag känner till finns det två förvaltningar som är styrda på helt motsatta sätt. Den ena hanterar förskolan och grundskolan, den andra gymnasiet och vuxenutbildningen. På den förra är det top-down och detaljstyrning, på den senare inkluderar man i stället rektorer och lärare och lyssnar av deras behov. Tjänstemän och politiker har en dialog med professionen. Man fattar inte beslut över huvudet på dem. 

Hur märks skillnaden konkret?

– Professionen stärks. Lärarna känner att deras röster betyder något. Och de kan föra elevernas och vårdnadshavarnas röster vidare uppåt. 

Hur vet man att det är så?

– En enkätundersökning visar att bara sex procent av skolledarna inom grundskolan i den här kommunen upplever att deras kompetens tas tillvara i hög grad, medan 58 procent anser att den inte tas tillvara alls. I gymnasieskolorna anger 92 procent att förvaltningen tar vara på deras kompetens. Personalomsättningen är också betydligt högre i grundskolan. Och man kämpar med fallande resultat där. 

– Även mer allmänt har man kunnat koppla tillit till en rad positiva effekter, det framgår bland annat i forskning av nationalekonomen Elinor Ostrom som fick Nobelpriset 2009. 

Finns det forskning som visar om ökad psykologisk trygghet leder till ökat lärande?

– Ja, det finns mycket sådant. Amy Edmondson, ledarskapsforskare och professor på Harvard, har till exempel kunnat visa hur psykologisk trygghet underlättar lärande. När människor vågar berätta om problem, misstag och idéer tvingas verksamheten att tänka i nya banor och då får vi mer utveckling. Hjärnforskning visar också att när man känner sig psykologiskt trygg så minskar aktiviteten i hjärnans amygdala. Det beror på att stressnivåerna minskar. Då blir det också lättare att lära sig saker.

– Men tillit och psykologisk trygghet kan också leda till att det mest blir mysigt. Därför måste vi alltid koppla det till lärande och utveckling. För det finns exempel på att man kan skapa en grupp som är jättetrygg men där man inte har något fokus på prestation. 

Finns det också en risk att styrning genom tillit leder till stök? 

– Jo, den enas trygghet kan bli den andras otrygghet. Om läraren visar tillit och eleverna missbrukar det så att det blir stökigt i klassrummet så drabbar det ju andra elever, som då kan bli otrygga. I ena änden av skalan har vi detaljstyrning och tvång, i den andra har vi icke-ledarskap och gränslöshet. Tillit innebär att vi undviker dessa ytterligheter. Det är frihet inom tydliga ramar. Ibland kan jag släppa helt men ibland måste jag hålla stenhårt i eleverna. Min grundhållning är att jag litar på eleverna och visar det i handling. 

– Det är väldigt svårt att vara lärare i dag, med stora klasser och mycket stress, både för elever och lärare. Forskning om neuroledarskap säger att ju mer stress man utsätts för, desto svårare är det att visa tillit. Då finns risken att lärare går mot en mer auktoritär styrning. I det läget kan särskilt blyga elever fara illa. De blir rädda för lärarna. Då finns risken att läraren tappar dem. Därför skulle jag gärna se att lärarna fick ökat mandat att lyfta ut elever som stör andra. Och samtidigt skulle jag vilja att blyga elever slapp tala inför publik. Låt de blyga vara blyga, blyghet är ingen sjukdom.

Läraren är ju en auktoritet. Hur samspelar den rollen med ökad psykologisk trygghet och tillitsbaserad styrning? Finns det en risk att auktoriteten urholkas?

– Det viktiga är att läraren på det här sättet förtjänar tilliten. I forskningen ser vi att den som är en auktoritetsfigur bör vara den som börjar visa tillit. I stället för att du som lärare betonar kontroll och bedömning och letar fel så försöker du stärka eleverna så att de tror på sig själva. Då får man i gång det som vi kallar en tillitsspiral, så att tilliten blir självförstärkande. Det blir ett ömsesidigt psykologiskt kontrakt. Ibland kallas det Rosenthaleffekten i forskningen.

– Ett exempel: när min son var liten ville han inte borsta tänderna. Då sa jag till honom att ”jag är din mamma, det står i lagen att det är jag som bestämmer det här”. Det brydde han sig inte om. Då började vi i stället jobba med belöningar. Jag vill knappt säga detta för jag är tandläkardotter, men: godis. Det ledde till att vi fick en fullständig godisekonomi hemma. Så blir det när man aktiverar belöningssystemet. Så då gick jag över till tillit i stället. Det handlar om kunskap, att man ska förstå varför något är viktigt. Och om att hitta en gemensam glädje – det gjorde vi med hjälp av en borsta-tänder-app. I och med det hade vi gått igenom de tre styrmekanismer som forskningen talar om: byråkrati, belöningar och tillit. Tilliten fungerade bäst. Rent allmänt behöver vi alla tre, men tilliten är viktigast. 

Många elever är oroliga för krig och klimatförändringar. Hur kan lärare och rektorer skapa och sprida trygghet till dem?

– Personligen tycker jag att vi ska skydda barnen från en del information som cirkulerar, för det riskerar att leda till en känsla av hopplöshet. Kunskap är viktigt, men det gäller att sätta den i perspektiv. Även om det finns många problem i världen så ingår det i lärares uppdrag att förmedla att vi i Sverige lever i en demokrati med stora friheter och att det finns saker vi kan göra för att motverka klimatförändringarna. Läget är inte hopplöst. Tryggheten springer ur hoppet. 

Men vi bor nära Ryssland?

– Ja, men vi bor nära Norge också. Och andra fredliga länder. 

Många elever kanske ändå är rädda. Det går inte att undvika att de ser bilder från kriget i Ukraina eller Gaza. En del kanske själva har bakgrund där.

– Om det handlar om hur lärare ska förhålla sig till elever som har anhöriga som dör så tror jag att psykologer kan det bättre än jag. 

Elever är också oroliga för hot och mobbning. Hur kan man jobba med tillit och trygghet då?

– I ett tryggt klimat ska elever våga berätta att ”jag blev mobbad av honom”. Principen är att eleven ska tas på allvar av läraren, rektorn eller någon annan vuxen. Sedan behöver man följa upp och utreda det.

Du är intresserad av fel och misstag som möjligheter till lärande och utveckling. Kan du ge ett exempel?

– Blicken ska vara riktad framåt: Hur kan vi lösa det här? Det är viktigt att de som gör misstag ska kunna berätta det. Och sedan försöka reparera det i en dialog. Och inte göra om det. 

– Det är Amy Edmondson som har drivit fram kunskapen om detta. Om någon har gjort fel har man ofta fokus på att skuldbelägga och straffa. Då blickar man bakåt, men vi behöver i stället blicka framåt för att skapa trygghet. Då är det viktiga att den som begått ett misstag vågar berätta om det så att vi kan reparera skadan och lära inför framtiden. 

Hur ska man få den som mobbar att våga berätta?

– Man behöver konfrontera den personen med vittnesmål man har fått. Det måste man göra för att visa för personen och för dem omkring att det här inte är okej. Ibland när det sker kränkningar behöver du gå in inför alla i rummet och markera direkt när det händer. Det är något många missar – de tror att psykologisk trygghet och tillit innebär att man inte gör något. Tvärtom, det är att markera tydligt. 

Du har uppmärksammat visselblåsande, att personer ska känna sig trygga med att påpeka fel. Vilken roll kan det spela på en skola?

– Både lärare och elever kan behöva visselblåsa. Och föräldrar. Det har hänt att jag har träffat lärare som säger att föräldrarna är så jobbiga, de har en massa synpunkter på allt, men då behöver man i stället försöka möta dem och ta reda på vad de vill och varför. Man får också vara tydlig med att det finns gränser för vad skolan kan tillmötesgå. Det viktiga är att inte ducka för dialogen. Att inte bara sucka över dem man finns till för. 

Men det är väl inte föräldrarna som lärarna finns till för, det är väl eleverna?

– Föräldrarna är vårdnadshavare och har ansvar för barnens utveckling. Ibland finns en tendens att vilja isolera dem och bara ha eleverna i fokus.

Hur ska visselblåsande från elever hanteras?

– En form för visselblåsande finns i elevråden. Det är ett utmärkt organ att satsa på om vi vill ha psykologisk trygghet. Det ger unga känslan av att de har mandat, vilket gynnar både tillit och trygghet. Genom elevrådet kan elever berätta till exempel om problem på skolgården. 

Kan visselblåsandet vara anonymt?

– Ja, jag anser det, annars får man inte veta saker. Men här finns ingen konsensus inom forskningen. Är det anonymt finns förstås en risk att det blir ett sätt att driva personliga vendettor. Då kan man inte ta det som sägs för en sanning. 

Om det är en hotfull miljö, så som den före detta rektorn Vesna Prekopic har beskrivit att det kan vara på vissa skolor, hur ska en skolledare då kunna utöva tillitsbaserad styrning?

– Det är jättesvårt att bryta en sådan destruktiv miljö. Men det är viktigt att chefer uttalar att de vill visa tillit, att ”det här är min filosofi”. Sedan måste varje lärare närma sig varje elev och hitta hans eller hennes styrkor. Det kan fungera på individnivå, men sedan när gänget kommer samman så bryts det lätt sönder. 

Fungerar tillit då?

– Tillit är inte kravlöshet. Tillit är ett ömsesidigt kontrakt – om man följer vissa regler så får man stöd. Ett psykologiskt kontrakt. Det kan vara uttalat eller inte uttalat, men det är aldrig ensidigt. 

Men det är svårt att få till kontrakt med 14-åringar som hänger med kriminella.

– Om de inte är med på kontraktet så får man släppa tilliten. Men de ska alltid ha möjligheten att gå tillbaka till kontraktet, för annars blir det hopplöst och då kommer de bara att fortsätta nerför. Det får aldrig bli hopplöst. 

Är det särskilt viktigt i en sådan miljö att ha ett skrivet kontrakt med formella regler som varje elev har undertecknat?

– Det behöver inte vara undertecknat, det blir kanske onödigt formellt. Men i övrigt är det en fördel, för att kunna gå tillbaka och säga att ”det här har vi avtalat, du och jag”. 

– En del säger att kriminaliteten vi har nu beror på att vi har haft för mycket tillit. Då säger jag att vi har haft för lite tillit – och för lite kontroll. Eller snarare fel typ av kontroll, massor av kontroll av fel saker. Vi har detaljstyrt och krävt rapportering, men vi har inte kontrollerat det vi borde ha kontrollerat. 

Som?

– Till exempel att ungdomar inte ska bära pistol – det har visat sig att på vissa skolor finns det elever som gör det. Och droger ska inte förekomma. Och mobbning får fortfarande passera alltför ofta. Det riktar sig även mot lärare ibland, som Vesna skriver om i sin bok. 

– Vi har inte byggt tillit till individer i utanförskapsområden. Forskningen visar att andelen personer som har låg tillit till samhället ökar i de här områdena. Och det beror på att samhället har dragit sig undan. Vem har byggt en relation till dem som bor i de här områdena så att de kan berätta när det händer något där? Vem visslar eleverna där till, om de inte känner tillit till lärarna? Vem ska de prata med? 

– Kontroll är inte motsatsen till tillit, misstro är motsatsen till tillit. Utövar man kontroll fel så raserar den tillit, men utövar man kontroll rätt så bygger den tillit. 

När vi vet så mycket som vi gör i dag om vad som skapar en bra skolmiljö, varför har skolan ändå blivit sämre på så många sätt? Varför sjunker elevernas resultat, varför ökar frånvaron och den psykiska ohälsan?

– En förklaring är att vuxenvärlden har dragit sig undan. Vi ser forskning som visar att tempot är högre än någonsin i arbetslivet. Föräldrarna har väldigt lite kontakt med sina barn. Men en annan förklaring är just beslutsfattarnas kontrollbehov. De har styrt bort känslan av mening som fanns inbyggd i lärarprofessionen, känslan av att kunna göra skillnad. De har reglerat bort själen ur läraryrket. 

Om du blev skolminister, vad är det första du skulle bestämma?

– Jag skulle börja med att minska klasserna. För det är väldigt svårt att få till psykologisk trygghet i stora klasser där stressen är hög. 

Men det är svårt att få till mindre klasser när det råder brist på lärare.

– Ja, men då kan man korta tiden barnen är i skolan. Jag tycker att det är orimligt att barn ska ha så långa skoldagar som de har. 

Vad är problemet med det?

– De sitter stilla. De behöver röra på sig. Leka, utveckla hobbyer. 

Blir det inte mer skärmtid med mer ledig tid?

– Det behöver det inte bli. Jag skulle vilja koppla det till ett stärkt civilsamhälle med mer aktiviteter för barn, så att de får vara ute. 

– Sedan skulle jag också vilja göra skolan mer lekfull, med mer aktiva skolgårdar. Många lärare har bra idéer om hur lärande kan kopplas till lek och om hur eleverna kan samarbeta och vara mer kreativa. Vi behöver det vackra, det lekfulla, det småskaliga, det lätta – en nära miljö som känns glad och hoppfull för barn. Det finns ju egentligen aldrig så många möjligheter som när man är liten och livet är så stort.