”Låt leken vara med!”

På Björngårdsskolans gård på Södermalm smyger en del elever omkring i en kurragömmalek medan andra pangar på med en fotboll farligt nära skolans fönster. Fint att de får hållas, konstaterar Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet. 

I sin bok ”Lusten att förstå” – i skrivande stund utlånad på alla Stockholms bibliotek, trots att den är 14 år gammal – slår han ett slag för leken som en av många vägar till det överordnade målet: förståelse.  

– Jag vill göra skillnad mellan faktakunskap, då du pluggar in till exempel grundämnena eller geografiska platser eller djurarter, och förståelsen då du ser sammanhangen. Du ser mönstren i världen, säger han när vi slagit oss ner under det stora gavelfönstret i Björngårdsskolans bombastiska aula, som också är pingisrum och skolbibliotek.

Varför är det viktigt att se mönster? 

– Därför att då kan du generalisera från de problem du har löst till nya problem. Förståelse är just det: att kunna lösa nya problem. 

Vad kan det handla om? Där det inte räcker med faktakunskaper utan där eleverna behöver se mönstren? 

– Man skulle till exempel kunna ta vad som helst i ekologiämnet, hur regnmängder påverkar växtligheten eller hur försurning påverkar livet i en sjö. Och jag brukar säga att matematiken är läran om mönster. I geometrin är det väldigt tydligt, med trianglar och cirklar. 

Det är ju konkreta, visuella mönster. På vilket sätt är matematiken läran om mer abstrakta mönster? 

– Vi kan ta elementär matematik. Tre äpplen plus två äpplen är fem äpplen, men tre äpplen minus fem äpplen, vad är det? Det går inte, tänker kanske eleverna. Då kan du kan i stället säga att om du går tre steg framåt och sedan fem steg tillbaka, vad har hänt då? Då har du hamnat två steg bakåt. Om du inte har objekt utan steg så blir det lättare att förstå. Då får du en kroppslig förankring i vad negativa tal betyder. Och det är samma mönster som dyker upp i olika kontexter. 

– Jag är ju inte lärare i botten men jag har undervisat i hela mitt vuxna liv och ett bra sätt att få elever att förstå mönster tror jag är att hitta en koppling till deras praktiska erfarenhet. Allra helst i kroppen. Som kognitionsforskare vet jag att samspelet mellan handen och ögat är grundläggande för vårt tänkande. Är kroppen med så lär du dig bättre. 

– Sedan vill jag lyfta fram betydelsen av analogier, liknelser och metaforer. Det handlar ju om att du tar ett mönster från ett område och tillämpar det på ett annat. En bra lärare har en verktygslåda med olika liknelser som kanske passar olika elever. Om du har förstått vad minus två betyder så kan du också börja förstå vad det innebär att till exempel ha en skuld till någon. Det kan ju kopplas till att gå baklänges på tallinjen. Samma metafor används alltså även för begreppet skuld.

– Också berättelser är verktyg för förståelse, sätt att förklara mönster. Ett exempel som jag läst om har handlat om en lärare som följde en chokladkakas väg från kakaoodlingen till affären. Hon berättade om alla steg i processen. Eleverna fick räkna ut vikt på kakao och socker och kilopriser och sedan transportkostnader. Och sedan skulle chokladkakan slås in i stanniolpapper, som väl var aluminium, och till slut distribueras till kiosken. Eleverna fick följa hela kedjan och det gav dem en enormt god förståelse för alla steg. 

Vilken roll spelar motivation för elevers förståelse? 

– När det gäller inre motivation lutar jag mig mot en psykolog som heter Jerome Bruner. Han lyfter fram tre saker. Det första är den inneboende nyfikenheten – barn är nyfikna, de vill kolla in världen. Det andra är känslan av kompetens – du vill vara en sådan som har koll på läget och där är lek perfekt, för där är det du själv som bestämmer. Och det tredje är det sociala, att vi gillar att göra saker tillsammans. De här tre komponenterna ger den inre motivationen. 

– Datorspel bygger på just de här tre komponenterna, det är därför de är så lockande. Datorspelskonstruktörerna är mycket medvetna om det.

Känslan av kompetens, att vara duktig, ger påslag i hjärnans belöningssystem?

– Precis. Och du ska göra det här i lagom svåra steg, så att du hela tiden behåller din känsla av kompetens – du ”levlar upp”, som det heter. Jag tror att de idéerna skulle kunna implementeras ganska bra i en skolmiljö. 

Det talas ju om gamification, spelifiering, alltså att man använder mekanismer från spelvärlden inom undervisningen.

– Det är inte det jag är ute efter. Gamification styrs av bestämda regler för när du får poäng och belöningar. Jag vill ha lek – lek på ett systematiskt sätt. Att leken har ett mål och att de tre motivationsfaktorerna finns med.

Det här med lek och lustfyllt lärande, hur samspelar det med ett ökat fokus på disciplin i skolan? 

– Jag har intrycket av att disciplinproblemen uppstår delvis på grund av att eleverna inte är motiverade. Utanför skolan finns ju all möjlig underhållning – exempelvis media och datorspel – som lockar. Då tycker många elever att skolan är tråkig och ointressant. De vill göra något annat och ett sätt att göra något annat är att ställa till problem. Skulle man göra lärandet mer lustfyllt och mer motiverande så skulle jag tro att man blir av med en del disciplinproblem. 

Så då kanske behovet av lek är större nu, för att konkurrera med till exempel datorspel? 

– Ja, absolut. Lek är motiverande. Vad som karaktäriserar fantasileken är att du gör någonting som påminner om verkligheten – du leker mamma, pappa, barn eller polis och tjuv eller brandkår eller vad det nu kan vara. Du försöker uppfatta mönster från vuxenvärlden och så improviserar du kring dessa mönster. Du testar olika varianter, provar olika grejer. 

Hur kan skolan använda den där lusten till rollekar som barn har? 

– Det är mycket en fråga om lärarens kreativitet. Ett exempel från när min dotter gick i gymnasiet handlar om när de skulle lära sig om kemisk valens. Syreatomer har två bindningar och väte har en. Hela klassen fick gå ut på skolgården – en del var syreatomer och stod med två händer ute, en del var väteatomer och stod med en hand ute och så sprang de mot varandra tills händerna möttes. Och efter en liten stund stod det ett antal vattenmolekyler på skolgården. 

Utekemi. 

– Just det. Kroppen var med. Den här valensidén förankrades. Min dotter säger att hon aldrig glömmer den lektionen. 

I din bok är du kritisk mot skolans struktur – läroplaner, kursplaner, scheman, lektioner. Vad är problemet? 

– De strukturerna begränsar motivationen. Att sitta stilla i skolbänken, att göra vad som står i läroplanen, att följa tidsscheman, att vara inlåst i någon sorts läroplansbox – det är ju inte vad barn vill göra. 

– Det finns naturligtvis ekonomiska och arbetsmiljömässiga skäl för att skolstrukturen ser ut som den gör. Vi har inte råd att ha all undervisning som lek i små grupper. Men förskolan gör det där väldigt bra. Där har man tema vatten en vecka och sedan tema skogen en annan vecka. 

Det finns ju en debatt om faktakunskaper och struktur kontra djupare och friare förståelse. Finns det en risk att elever med högutbildade föräldrar har lättare att ta till sig den typen av djupare förståelse som du förespråkar? 

– Att ha tillgång till ett rikt språk är naturligtvis viktigt. En annan sak är det jag kallar erfarenhet. Ett socioekonomiskt utsatt barn får kanske inte samma erfarenhet av världen som ett barn till rikare föräldrar som tar med barnen på resor och annat. Det socioekonomiskt utsatta barnet får mindre att haka upp sin förståelse på. Men varför skulle inte skolan kunna kompensera för det? Med bra lärare som kan använda bra metaforer och lekar som stödjer detta.

Så just eftersom denna ojämlikhet finns så borde skolan dra mer åt det hållet, är det så du tänker? 

– Ja.

Vilken roll spelar böcker och läsning i allt detta? 

– Vi brukar ju tala om snabba och långsamma kolhydrater. Ett datorspel eller ett klipp på Youtube – det är snabba kolhydrater, allt material är färdigserverat, du behöver inte bearbeta det själv. Att läsa en bok är långsamma kolhydrater. Du måste själv jobba med huvudet och skapa dig bilderna och föreställningen av vad som händer. Det är ansträngande. Och det är ju dessutom ansträngande att läsa texten. 

– Det kan vara svårt att motivera elever till det, men jag tror ändå att läsningen behövs. Jag tror att den där ansträngningen – alltså att träna sin visualiseringsförmåga och sin fantasi – är någonting som stärker problemlösningsförmågan och kreativiteten.

– Vi sitter i det här skolbiblioteket nu och eleverna kommer glada in för att lämna tillbaka sina böcker. De får en upplevelse av böckerna som jag inte tror de får genom att sitta och titta på skärmen. Jag tror det handlar om det här med att själv föreställa sig vad som händer. Så jag hoppas att bokupplevelserna ibland slår ut filmupplevelser och ljudupplevelser. 

Men eftersom hjärnan, med all respekt, bara är ett organ, så är det väl stor risk att den väljer det som är lättast för den? 

– Ja, och här har du ju en viktig skillnad mellan de socioekonomiska klasserna. Välutbildade föräldrar läser mer för sina barn. Och det är väldigt viktigt. Jag tror att om man läser för barnen så kommer de att läsa när de är vuxna också. 

Hur ska skolan fungera i en framtid när text är mindre central? Kan eleverna få samma kunskaper och samma förståelse med hjälp av ljud och bild? 

– Absolut. Texten är ju en teknisk lösning för att presentera kunskaper, men i många sammanhang behöver man andra medier, som simuleringar eller visualiseringar. Till exempel för att förklara ekonomiska samband, planeternas rörelser eller kemiska reaktioner. För att lyfta fram abstrakta mönster fungerar visualisering ofta bättre än verbalisering. 

På det hela taget, gör skärmtekniken oss smartare? Eller dummare? 

– Den gör oss smartare genom att vi har tillgång till alla fakta på en gång. Verbet googla betyder numera i stort sett ”ta reda på”. Men förståelsen, att se mönster, kräver ju långsamma kolhydrater. Det är därför lärarna är viktiga, de måste lyfta fram mönstren. Och jag tror inte att AI kommer att lösa det inom överskådlig tid. Det krävs en mänsklig lärare för att se om eleverna förstår eller inte. Det tror jag är en av lärarens viktigaste uppgifter.

Vad kommer AI och Chat GPT att innebära för skolan? 

– Det är ett nytt verktyg, ungefär som miniräknarna på 70- och 80-talet. 

Det är många som drar den parallellen. 

– Liknelsen med miniräknarna går ut på att tidigare var du tvungen att klara väldigt mycket huvudräkning och det kan inte nutidens unga. Någonting liknande kommer nog att hända med skrivprocessen, det finns en risk att den urholkas. Chat GPT kan hjälpa oss att skapa texter mycket snabbare och effektivare. Så att skapa en text kommer inte att bli någon riktigt bra skoluppgift. Vi brottas med det problemet på universitetet, och för mig så är den bästa lösningen att återgå till muntligt förhör. Då kan man se om studenterna har begripit vad det handlar om. 

Vad säger du som kognitionsvetare och expert på tänkande, kan detta som kallas AGI, artificiell generell intelligens, komma att matcha eller rentav överträffa den mänskliga tankeförmågan? 

– AI är inte något enhetligt, AI är en massa små subsystem. Våra mobiler är redan fulla med AI-system som till exempel GPS. Och schackspelarna har blivit utslagna för länge sedan, huvudräkningen är helt borta, så vi är redan överträffade av maskinerna på många specialområden. Men när det gäller mönsterseende och abstraktionsförmåga har maskinerna inte kommit lika långt. Och omdömesförmåga saknar de. 

Men de som utvecklar AI försöker ju ge den ett omdöme. Om man till exempel frågar Chat GPT hur man tillverkar en sprängladdning hemma så svarar den att det kan den inte berätta för det är olagligt och farligt.

– Det beror ju på att det är människor som sitter och stoppar in svaren på sådana frågor mer eller mindre för hand. Så omdömet kommer från människor, det är mänsklig moral. Chat GPT har ingen moral.

Regeringen vill tygla användningen av skärmar i skolan. Bland annat i förskolan, där det för några år sedan kom krav på att skärmar ska användas och där direktiven nu blir de motsatta. Vad tycker du om det? 

– I stort sett bra. Men om du ska förklara att solen går upp på morgonen och att det beror på att jorden roterar så är det ju bättre att ha en liten film där du visar barnen det. Ja okej, det allra bästa är att ha solen som en basketboll i gymnastiksalen och sedan springer man runt med en ärta som är jorden. Men kan man inte det så är en film bra. Jag vill absolut inte förbjuda skärmar i skolan. 

– För 20 år sedan började man tala om ”en elev, en dator”. Regeringen satsade mycket på det. Det ledde till att framför allt friskolorna gjorde reklam för att nu är vi fullständigt digitala – vi behöver inget skolbibliotek, vi kan göra allt med skärmarna, lärarna behövs knappt längre. De kunde dra ner på lärartätheten. Så jag tror att det har funnits kommersiella krafter bakom detta.

– Dessutom är väldigt många av de så kallade pedagogiska datorprogrammen skräp. Min kollega Agneta Gulz jobbar med att försöka ta fram tillämpningar som stödjer motivation och förståelse. Hon är väldigt kritisk till många program som finns på marknaden i dag. 

Okej. Så lärare behövs för att eleverna ska förstå. Vad krävs då för att en person ska bli en riktigt bra lärare? 

– Att vara en bra lärare är en talang. Det är ungefär som att musiker måste ha musikalitet –som lärare måste du ha "pedagogitet" eller vad det skulle kunna heta. Förmåga att sätta sig in i vad eleverna förstår och möta dem på deras nivå. Den talangen tror jag man måste ha från början. Sedan kan du naturligtvis, precis som en musiker, träna och lära dig en massa olika tekniker så att du blir en bättre lärare. Så du behöver utbildning. Men jag tycker att man borde ha någon sorts personlighetstest vid antagningen till lärarutbildningarna.

Hur stor del av Sveriges befolkning tror du har den typen av personlighet? 

– Det vågar jag inte gissa.

För det där att möta eleverna precis där de befinner sig, det låter ganska svårt. Det kanske inte är så många som har den förmågan?

– Nej, men det finns säkert många människor som har den förmågan och som inte blir lärare. Det gäller att hitta dem och att motivera dem till att bli lärare. 

Var tror du att de finns?

– Överallt, i alla verksamheter möter man ju folk som kan förklara så att man begriper, utan att de har någon utbildning för just det – de bara har den här förmågan att sätta sig in i vad de behöver säga för att en annan person ska förstå. 

Om du var skolminister, vad är det första du skulle besluta? 

– Jag skulle se till att mycket av lärarnas administration försvinner, så de får mer tid för att undervisa. 

– Jag vill också svara på en fråga du inte har ställt: Vad skulle jag göra om jag var utbildningsminister? Då skulle jag reformera lärarutbildningen. Ganska radikalt.

Hur? 

– Stryka den socialkonstruktivism som länge har dominerat och som definierar kunskap som något vi konstruerar tillsammans. Ge i stället studenterna mer kognitionsvetenskap – mer kunskap om hur hjärnan fungerar, hur minnet fungerar, hur förståelsen fungerar, hur motivationen fungerar.