”Judiska elever är rädda”

Mathan Shastin Ravid är kanslichef på Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och tar emot på deras kontor på Kungsholmen, där fem personer arbetar med att informera om och motarbeta antisemitism i alla former. En stor del av arbetet vänder sig till skolan, med besök runtom i Sverige och studieresor med lärare och elever till Förintelsens minnesplatser i framför allt Polen.

På Stockholms skolor finns en okunskap om vad antisemitism innebär i dag, visar en rapport som kultur- och samhällsvetaren Kristin Wagrell har skrivit på uppdrag av Stockholms stad. Lärare ser ofta inte den antisemitism som finns bland barn och ungdomar. Och om de ser den kan de vara osäkra på hur de ska hantera den.

För att förstå antisemitismen och kunna motarbeta den är det viktigt att förstå dess historia. Många lärare har inte klart för sig hur djupt rotade de antisemitiska föreställningarna är, berättar Mathan Shastin Ravid. För det började inte med nazismen.

– En del forskare menar att man måste gå tillbaka ända till antiken och de fientliga bilder som fanns av judar redan då. Andra menar att antisemitismen har sina rötter i den konflikt som uppstår när kristendomen växer fram ur judendomen. Den tidiga kristna kyrkan hade ett behov av att distansera sig från judendomen och framställa den som falsk. Då framfördes anklagelser mot judarna. Den mest kända är ju den om Kristusmordet. Judarna gavs kollektiv skuld för att Jesus korsfästes. Den anklagelsen spelar roll ända in i våra dagar.

– Under medeltiden får andra anklagelser fäste i det kristna Europa. Judarna sägs till exempel ha förgiftat brunnar och ligga bakom pesten. Fientligheten leder till diskriminerande lagstiftning, judars liv begränsas – hur de får leva, var de får bo, vad de får jobba med.

– Myterna om att judarna låg bakom pesten är ett tidigt exempel på den typen av konspirationsteorier som är vanliga i dag, som att judarna orsakar krig och finanskriser för att kunna ta makten över världen. Eller att de låg bakom coronaviruset för att de skulle tjäna pengar på vaccin. I grunden samma slags idé, fast klädd i annat språk.

– Andra former av rasism sparkar oftast neråt, mot grupper som man framställer som underlägsna och som man säger inte bidrar utan bara lever på andra. Inom antisemitismen är motsatsen vanligare, att man påstår sig sparka uppåt: ”Ni judar sitter där högst upp och styr medierna och bankerna och politiken.” Därför kan antisemitismen framställas som maktkritik.

Vilken roll spelar nazismen i detta?

– Inom nazismen är det centralt. Nazisterna såg i första hand judarna som en mäktig fiende som den ariska rasen låg i krig med – en sorts raskamp. Det är likadant i dag, att nazister ser judarna som huvudfiende. De tycker ju till exempel inte om muslimer heller, men när de ska förklara varför muslimer kommer till Sverige är det judarna de pekar ut, det är judarna som ligger bakom det man kallar massinvandring. Varför? Jo, för att skapa kaos i våra samhällen och lättare kunna ta över dem.

Har du sett detta i nazistiska sammanhang i dag?

– Ja, på deras hemsidor är det enkelt att se. Ibland används kodord, som till exempel ”globalister”. Det inbegriper en föreställning om ett rotlöst folk som rör sig runt i världen, profiterar på andra och styr genom globala nätverk. Sådana kodord har två syften. För dem som redan sympatiserar fungerar de som en hundvissla, en signal – de som förstår förstår. Och sedan är det ett sätt att lättare sprida propaganda och minska risken att fällas för hets mot folkgrupp. Men man ska veta att de nazistiska grupperna och även de radikalt islamistiska också ofta pratar öppet om judar.

Nazister och radikala islamister alltså, är det de som är antisemiter i dag?

– Det är vanligare och starkare inom de grupperna. Men det är viktigt att se att antisemitism – från fördomar till hat och ibland attacker mot judar – förekommer överallt i samhället både i Sverige och andra länder. Mellanöstern sticker ut i attitydundersökningar genom att en stor andel av de tillfrågade instämmer i antisemitiska påståenden. Men då ska man komma ihåg att de flesta länder där är diktaturer som inte respekterar mänskliga rättigheter. Grov antisemitism och hets mot andra minoriteter och grupper sprids öppet av regimer, i statliga medier och även av andra aktörer. Det är en viktig anledning till att antisemitismen är så stark.

Vilken roll spelar Israel-Palestinakonflikten här?

– Den kan vara en triggerfaktor, men den är inte grundorsaken. I den muslimska världen finns en judefientlighet som går tillbaka ända till 600-talet – judarna har ibland setts som en illojal och opålitlig minoritet som, enligt traditionen, vägrade böja sig för Muhammed. Men judar har historiskt sett haft det bättre i muslimska riken än i kristna. Och den antisemitism vi ser i Mellanöstern i dag är till stora delar importerad från Europa under 1800- och 1900-talet. Inte minst under andra världskriget, när Nazityskland spred hätsk antisemitisk propaganda i Mellanöstern.

– Det händer även i Sverige att judar ges kollektiv skuld för vad Israel gör. På en del skolor kanske det inte förekommer alls, i alla fall inte öppet, men på andra skolor kan det vara ett ganska stort problem, särskilt när det hettar till i Israel-Palestinakonflikten.

Man skulle ju kunna tro att den dynamiken märks mest på skolor där många elever har muslimsk bakgrund, men enligt rapporten är det inte riktigt så. Hur tolkar du det?

– Min bild är att det inte är rätt att reducera det till ett problem på vissa skolor eller i vissa grupper. Det kan vara så att Israel-Palestinakonflikten väcker mer känslor hos en del elever, men det betyder inte att detta måste övergå i antisemitism. Det är självklart legitimt att kritisera Israel, men det är aldrig okej att anklaga judar som grupp för det Israel gör, precis som det aldrig är okej att peka ut muslimer som grupp för vad muslimska länder gör.

– Det kräver ganska mycket kunskap om antisemitism och om till exempel antisemitiska kodord för att som lärare se att här går det över gränsen, här är det antisemitisk retorik och inte bara kritik av Israel.

Vilka andra uttryck tar sig antisemitismen i Sverige i dag?

– Vi ser den inom högernationalistiska partier och rörelser. Sverigedemokraterna ligger ofta nära extremhögern, vi ser personkopplingar på lägre nivåer och på högre. De ertappas gång på gång med att sprida rasism och även antisemitisk propaganda. Sverigedemokraterna är också det enda riksdagspartiet som har haft synpunkter på vilka som är riktiga svenskar. Att det inte handlar om medborgarskap.

Och utanför partipolitiken?

– Sverige får ganska bra resultat i attitydundersökningar jämfört med andra länder – den grupp som kategoriseras som starkt antisemitisk är förhållandevis liten här. Men det finns ändå antisemitiska föreställningar som många bär på, ibland omedvetet. Föreställningen att judarna är en mäktig grupp är rätt vanlig även i Sverige. Det tror jag inte att alla lärare känner till. Jag har sett bland annat inom skolan att när man ska prata om judar som grupp så blir det lätt kändisar och inflytelserika personer. Mark Zuckerberg på Facebook till exempel. Om man pratar om judiskt liv och de enda judar man visar är kändisar så finns risken att man förstärker en sådan antisemitisk bild.

– Propaganda online sprids snabbt vidare. Memes, bilder och korta filmklipp går ofta ut på att göra sig lustig över Förintelsen eller håna dess offer. Inte sällan Anne Frank, som ofta är den första person elever hör talas om när de läser om Förintelsen i skolan. Spridningen har inte alltid en medveten antisemitisk agenda, en del elever och även vuxna sprider detta utan att förstå problemet – att det är kränkande och att det riskerar att förminska Förintelsen.

– Konspirationsteorier får en oerhörd spridning. Det kan börja med något som låter lite lustigt, som att månlandningen var fejkad, men sedan går man ofta ett steg till: Om det här är fejk, vad mer är fejk då? Och vem har hittat på det? Ofta landar det i antisemitiska konspirationsteorier, eftersom de finns i ett helt färdigt paket som funkar och som ger ett enkelt svar på frågan om vem som ligger bakom allt det här vi tror på. Judarna, är ofta svaret.

Vad vet du om antisemitismen inom skolan?

– Vi har sett många vittnesmål om att elever, men också lärare som har judisk bakgrund, blir utsatta och är rädda för att vara öppna med sin identitet. I rapporten som Stockholms stad tagit fram, och en annan rapport för några år sedan från Malmö, ser man också sådant som vi känner igen. Som konspirationsteorier och antisemitism i debatten om Israel, men det kan även finnas gamla föreställningar som lever vidare, som att ordet jude är ett skällsord, kopplat till att någon ses som snål eller en dålig kompis. Om någon inte lånar ut en tjuga på rasten, ja då är hen en ”jude”.

Väldigt tydliga uttryck som heilande och hakkors, hur vanligt är sådant?

– Vanligare än många tror. Det nämns ju i rapporten att elever i dag har erfarenheter av hakkors. Och även Hitlerhälsningar menade som skämt. När jag själv gick i skolan på 90-talet såg man hakkors ofta. Det betyder inte att en massa elever var övertygade nazister, många tyckte nog bara att det var roligt.

Hur kändes det för dig?

– Det var ju jättejobbigt. Och extra jobbigt att veta att det här kan vara någon av mina klasskamrater eller kompisar på skolan som tycker att det här är roligt.

Blev du rädd?

– Nej, inte då, men jag har varit med om andra situationer när folk har attackerat mig på gatan. Om man bär en Davidsstjärna i ett halsband under en längre period, som jag gjorde när jag var yngre, så tror jag nästan inte att det går att undvika att bli verbalt attackerad. Jag blev trött på att hela tiden behöva tänka på om jag kunde visa smycket eller inte, så nu bär jag det inte längre. Det gäller ju inte bara judar utan även till exempel muslimer att ju synligare man är med sin identitet, desto större risk löper man att utsättas för attacker.

– Av rapporten framgår att bristen på kunskap bland lärare är stor, särskilt när det gäller nutida antisemitism. Många har inte koll på vad eleverna möter, i skolan eller på fritiden och på nätet. Och det är heller inte självklart i dag att man pratar om antisemitism när man pratar om Förintelsen.

Hur är det möjligt, det borde ju vara oundvikligt?

– Förintelsen används ibland som en ingång för att prata om saker i vår samtid, som rasism eller mobbning. Det är förstås en bonus om frågor om nutiden väcks, men det ska inte vara fokus i undervisningen. Man måste akta sig för att instrumentalisera ämnet. För risken finns att man då försvårar förståelsen för vad Förintelsen var.

Det där kan kanske bero på att en del menar att annan rasism är mer akut?

– Ja, det finns en föreställning om att antisemitism inte är ett så stort problem i dag. Det kan självklart se olika ut vilka problem man brottas med i olika delar av samhället, men ofta är kunskapen om antisemitism ganska låg och det kan omedvetet leda till ett slags förminskande av problemet. I rapporten ser vi ju att lärare säger att ”vi har inga judar på vår skola så vi har inget problem med antisemitism”. Det visar på problemet, för antisemitism handlar inte bara om direkta attacker på faktiska judar. Det är också alla de fördomar och den propagandaspridning som vi har talat om och som många lärare missar.

Kan det vara så att man tänker på större grupper som kanske diskrimineras på arbetsmarknaden och att det då ses som ett större problem?

– Ja, det är vanligt att man resonerar så: Varför pratar vi om det som hände judar förr när det här händer i dag? Men då vill jag för det första säga att även judar ibland diskrimineras på arbetsmarknaden i dag. Sedan är det så att olika former av rasism hänger ihop. I miljöer där en form av rasism är vanlig är ofta även andra former vanliga. De göder varandra. Och sedan tycker jag det är viktigt att säga att antirasism inte är någon tävling. Alla former av rasism är lika allvarliga och alla måste bekämpas. Den svenska skolan måste bli bättre på att prata om antisemitism i dag. För den är i högsta grad levande och drabbar elever här och nu.

En hel del barn och unga har ju i dag erfarenhet från förtryck och flykt. Kan lärare använda sådana erfarenheter så att de blir en tillgång i undervisningen om antisemitism?

– Ja, många elever som har en sådan bakgrund har enklare att känna igen sig och identifiera sig med människor på flykt. Så de kan vara jätteintresserade från start. Det är smart att som lärare börja med en bred diskussion om rasism, att prata om utpekande av olika grupper och vad det kan leda till. Och gärna då prata om elevernas egna erfarenheter. Att alla får dela med sig är ett bra sätt att knyta band mellan elever med olika bakgrund – de känner att ”oj, vi har ju mycket gemensamt”.

– Om man har en laddad situation, som ibland med antisemitism i debatten om Israel och Palestina, är det klokt att närma sig den stegvis och att först prata om fördomar historiskt. Då blir det enklare för eleverna att sedan identifiera dem i den nutida debatten. Så likheter är viktigt, men man måste också prata om skillnader. Vill man på allvar komma till botten med vad antisemitism, islamofobi eller annan rasism är så måste man också prata om detaljerna och särdragen.

Vilken särskild hänsyn behöver lärare ta till judiska elever när de undervisar om antisemitism och om Förintelsen?

– Det där är faktiskt svårt. Det kan ju vara så att ämnet är mer känsligt för dem, men jag tror att många ändå har kommit så mycket i kontakt med det att det inte är ett problem. De har tvingats hantera det tidigare.

Hur ska läraren veta? Ska man fråga?

– Jag vet inte, om jag ska vara ärlig. Det finns nog elever som skulle uppskatta det och andra som inte skulle göra det. En bild jag har fått genom åren, och som man också kan se i studier, är att judiska elever ibland används som verktyg i klassrummet. De får ta rollen att berätta hur det är. Att höra en jämnårig berätta om sina upplevelser kan vara ett av de starkaste verktygen som finns i ett klassrum, men det måste så klart vara frivilligt. Man får inte hamna i en situation där de judiska eleverna känner sig utpekade.

– Oavsett om det handlar om antisemitism eller andra former av rasism så bör man alltid tänka igenom: Vad har jag för elever? Vad har de för bakgrund? Kan det här vara känsligt? En annan sak är att man ska undvika att chocka eleverna. Man ska till exempel inte använda starka bilder för att tvinga fram reaktioner.

Ni är ju med och arrangerar resor för elever till Auschwitz och andra av Förintelsens minnesplatser. Kan du berätta mer om det?

– Vi reser inte bara till Auschwitz eller kända läger. Förintelsen såg väldigt olika ut i olika delar av Europa. Vi tycker att det är viktigt att visa den bredden och även besöka små och okända platser, till exempel byar på landsbygden där hela den judiska befolkningen samlades ihop och mördades. Oftast i Polen.

– Vi reser ofta med blandade grupper från framför allt årskurs 9. Ett antal skolor och en eller två lärare och sex, sju elever från varje skola. I första hand lärare och elever som har ett intresse för frågorna sedan tidigare och som är beredda att sprida sina kunskaper efteråt. Vi har alltid ordentliga förseminarier där vi går igenom vad som låg till grund för det som skedde, och så har vi efterseminarier där vi lyfter fram hur det ser ut i dag när det gäller antisemitism och rasism.

Lärare som inte gör någon sådan här resa, hur kan de få bättre kunskaper?

– Det behövs fortbildning. Vi har många utbildningsmaterial. Ett heter ”Antisemitism då och nu”. Det är framtaget tillsammans med Forum för levande historia och skrivet och faktagranskat av experter. Ett annat material, ”Eternal Echoes”, handlar om Förintelsen och utgår från överlevandes vittnesmål från olika delar av Europa. Det finns på svenska och en rad andra språk.

Hur ser framtiden ut för judar i det svenska samhället?

– Antisemitismen har blivit tydligare på senare år, till exempel inom politiken och på nätet. Så många judar känner rädsla. Men samtidigt tycker jag att medvetenheten om antisemitism har ökat och fler ser att det är något som vi måste göra något åt. Det är också viktigt att lyfta fram judiskt liv i Sverige – judar är inte bara offer för antisemitism.