Elev och lärare diskuterar i ett skol klassrum.
Hillevi Lönberg Siri, SA21A, och läraren Valentina del Gaiso Gonzales diskuterar hur världen kan se ut om 50 år. Foto: Marc Femenia

Gymnasisterna har blickat in i framtiden

Om 50 år har tekniken i samhället utvecklats ännu mer, och artificiell intelligens (AI) har blivit en större del av vardagen. Det tror några av eleverna på Blackebergs gymnasium som i ett projekt från Nordiska museet har skrivit om hur Sverige och världen kommer att se ut i framtiden.

Sidans innehåll i korthet:

  • Eleverna på Blackebergs gymnasium har skrivit om Sverige och världen i framtiden.
  • Nordiska museet genomför insamlingen under hela 2023 och alla gymnasieklasser är välkomna.
  • Eleverna tycker att projektet väckte många tankar, både privat och ur ett större perspektiv.
  • Nordiska museet hoppas att berättelserna kan användas till utställningar i framtiden.

Projektet är en del av Nordiska museets insamling ”Vår framtid”, där gymnasieelever inbjuds att skriva och skicka in sina tankar om framtiden.

– Vi tog avstamp i nutiden och försökte med hjälp av historien förstå framtiden, allt kopplat till både historiska aspekter och dagens konflikter. Vi kopplade också lektionerna till kriget i Ukraina och pratade om hur världsledare och diktaturer både förr och nu försöker skapa historier som passar in i deras agenda, säger Valentina del Gaiso Gonzales, lärare i historia och svenska.

Projektet började med att klassen läste om Förintelsen. Eleverna fick ta del av överlevnadsberättelser och fundera över hur och vad människor minns. De fick också intervjua sina föräldrar om de minnen som berättats och vandrat vidare i släkten, kanske i generationer.

Ganska likt i alla tider

Ganska snart kunde de se att även om världen ständigt förändras så finns det tankar och känslor som i alla tider varit ganska lika, världen över:

– Människor har alltid både oroat sig och hoppats, även om det kan handla om olika saker beroende på tidsperiod, och därför ville jag få in det allmänmänskliga perspektivet, för att visa att människor ändå är ganska lika. Det hade vi en lång diskussion om, säger Valentina del Gaiso Gonzales.

Parallellt fick klassen besök av en tidigare lärare på skolan, Martin Englund, som i dag driver ett forskningsprojekt på Nordiska museet om just minnen. Det väckte elevernas intresse för att delta i museets insamling.

– De förstod tydligare att vi kan lära av historien och även använda den för att se vad som ska komma framöver. När man sitter med facit i hand ser man också lättare hur det kan sluta om vi inte har med historien i vårt perspektiv. Den vetskapen hjälper eleverna att utveckla ett kritiskt tänkande, säger Valentina del Gaiso Gonzales.

Museet ger stöd

På Nordiska museets webbplats finns material som stöd för lektionerna, bland annat intervjuer med personer som för 50 år sedan fick sia om sin framtid och nu har fått berätta om hur det egentligen blev.

– Där kunde vi se att det inte alltid blir som man tänkt, en person med stora drömmar hade fått cancer, så man ska inte ta något för givet. Men när jag skrev fokuserade jag på vad jag vill ha ut av mitt liv, vad som är viktigt för mig, säger Alvin Ekman i SA21A.

Hans klasskamrat Felix Lindskog tycker att projektet väckte många tankar om framtiden, även ur ett större perspektiv:

– När man skriver ner det blir det väldigt tydligt vilka problem som finns i världen och vad som är viktigt på riktigt, säger han.

Eleverna skrev sina berättelser utifrån ett antal frågor som tar upp olika tidsperioder och perspektiv. Valentina del Gaiso Gonzales märkte att det väckte många privata tankar som en del ville hålla för sig själva.

”Då är jag 67 år”

– Det är mycket att tänka på när man ska teckna en framtids- och levnadsbeskrivning så jag tror att det är viktigt att ge dem tid att skriva, att dela upp det på flera lektioner och att följa upp det efteråt. Min klass fick senare också skriva brev till sig själva men bara tio år framåt i tiden, som en förlängning av projektet.

Framtidsspaningarna har de nu lämnat till Nordiska museet. Där kommer de att förvaras i en tidskapsel som öppnas om 50 år.

– Då är jag 67 år, och jag hoppas att jag jobbar som lärare och att jag har fått resa mycket. Jag är väldigt motiverad att i framtiden få tillbaka min text och jämföra med hur det blev. Jag har verkligen tänkt till om vad som kommer att hända så att jag om 50 år blir nöjd med vad jag har skrivit, även om allt skulle bli helt annorlunda, säger eleven Hillevi Lönberg Siri.

Johanna Lundeberg

Skribent

Originalpublicering i LÄRA 2/2023

Uppdaterad