Elevåterkoppling ger ökad kreativitet

Känslorna som eleverna uttrycker i sina verk är starka, ibland till och med blodiga. Men bildsalarna på Anna Whitlocks gymnasium på Kungsholmen är denna måndag fyllda av ett mjukt sorlande lugn. På arbetsborden finns allt från realistiska teckningar till färgstarka abstraktioner. 

Hur har de nått fram till sådana spännande och sinsemellan originella resultat? Konstruktiv återkoppling, eller med elevernas föredragna ord feedback, lyder svaret. Inte bara från lärare till elev. Utan också och framför allt: från elev till elev. 

Det var för några år sedan som bildlärarna Anna Grenholm, Karin Knapp och Stina Arvas bestämde sig för att undersöka elevåterkoppling som pedagogisk metod. De antogs till ett ramprojekt inom Stockholm Teaching & Learning Studies (STLS), vilket i sin tur ledde till det ämnesdidaktiska FoU-projekt som de startade hösten 2022.

Utgår från två noveller

En dag i veckan undervisar de förstaårselever på teknikprogrammets inriktning design och produktutveckling, med projektets syften i fokus. Delprojektet som nu håller på att avslutas är det sista för eleverna, då bildkursen bara pågår en termin. Uppgiften: att visuellt gestalta en av två noveller som de läst på kursen Svenska 1.

I den ena, ”Härligt grönt gräs” av Lars Ahlin, är en kringvandrande man döende i en magsjukdom. I den andra, Jerker Virdborgs ”In”, ger sig två män in i en järnvägstunnel för att leta reda på ett mjukisdjur, en hummer, som den enes son tappat från ett tågfönster. Sonen har dessutom förlorat sin mamma i en olycka. 

Eleverna har instruerats att skriva ner känslan som berättelsen skapar, och fundera på hur den kan uttryckas via val av färger, material, teknik. Under en vanlig bildkurs hade de sannolikt på sin höjd frågat läraren om de kört fast. Kanske hukat över arbetet, för att ingen annan ska se. Exakt det motsatta råder här.

”Fokus ligger på uttrycket”

– Vi tränar eleverna i kamratfeedback genom att ofta låta dem jobba tillsammans två och två eller i grupp vid bordet i början av en uppgift. De får instruktioner av oss om vad de ska titta på i kamraternas bilder. Fokus ligger ofta på uttrycket i bilden, säger Stina Arvas.

Som verktyg får eleverna en uppsättning begrepp att uttrycka sig nyanserat med.

– Varje lektion går vi igenom ett antal ämnesspecifika begrepp som hör till just det arbetsområdet. När vi arbetade med kolteckningar gick vi till exempel igenom självskugga, slagskugga, kontrastförstärkning.

– Nu kan de vara väldigt specifika i sin feedback. Om du vill ha en tätare himmel, kan en elev säga till en annan, så kan du ta en hårdare krita, den täcker bättre. De som kom hit och var osäkra i sitt skapande, har gjort helt otroliga bilder den här terminen, säger Anna Grenholm.

Blomskulpturen som eleven Svea Kadar har skapat för att gestalta novellen ”Härligt grönt gräs”, har sköra vita och blekrosa kronblad och en tunn grönmålad stängel fästad i vad som ser ut som en taggig kolsvart stjärna.

Pöl av mörkt röd färg

– Jag har fått väldigt mycket feedback. Lerklumpen som blomman står i blev först inte som jag ville, det blev bättre när jag gjorde den i vax. I början hade blomman väldigt mörka blad, det blev inte bra och stjälken var för tjock. Ståltråd blir stabilt men ändå inte tjockt. Det ljusa silkespapperet ger en lätt känsla. Oro och ledsamhet, ville jag uttrycka, men också lättnad och glädje.

Men att ha kompisar som kommenterar det man gör, är inte det jobbigt?

– Tvärtom hjälper det mycket, för de är ärliga. De vågar säga vad de tycker och det är inte jobbigt för de känner mig och vet var gränsen går.

Också Sveas klasskamrat Oskar Norström har tolkat Lars Ahlins novell, i en målning där det finns en pöl av mörkt röd färg där gräset lyser grönt.

– Han dog i gräset, mannen i novellen, han hostar ju blod i slutet, och tid har passerat i min bild, så att det har torkat. Därför är det röda mörkt.

När du själv gett feedback, hur har det låtit då?

– Till exempel: Använd inte blå färg om du vill skugga något som är gult, för då blir det grönt där färgerna går in i varandra.

”Fler lyckas med sin uppgift”

Några bord bort sitter Kasper Jögi och Emil Steinholtz. Båda har tolkat Jerker Virdborgs novell och gestaltat laddningen i berättelsens tågtunnel. Kasper har utgått från en skiss där betraktaren ser de båda männens ryggtavlor, och rälsen som löper fram mot bildens bortre kant, med mjukisdjuret som männen i berättelsen är på jakt efter.

– Snart kan tåget komma, det är spänningen. Ska de hinna hämta den röda hummern i tid? Jag har suttit här med Emil och frågat honom: Den här färgen, eller den här? Vi har jobbat på ett sätt som skiljer sig mycket från hur det brukar vara, och det hjälper en mycket.

Emil har i sin tur bestämt sig för att teckna en gigantisk, blekvit, med fingrarna utspretande handflata som sträcks fram i mörkret i tunneln.

– Handen, det är depressionen som försöker ta mannen som letar efter mjukisdjuret åt sin son, och som har förlorat sin fru. Jag har snackat mycket med Kasper, frågat vad jag borde göra.

Anna Grenholm säger, medan eleverna packar ihop:

– Vi kan konstatera att fler elever lyckas med sin uppgift på det här sättet. Att fler blir klara och resultaten mer personliga och uttrycksfulla.

Farhågor om metoden

Som stöd i utforskandet av återkopplingens betydelse har bildlärarna också den digitala lärlogg som eleverna för under kursens gång, och där de laddar upp bilder på sina skisser och verk och med ord beskriver hur de kommit till. Dokumentationen har pågått under flera år och kan därmed användas för att empiriskt fastställa resultatet av projektet. 

En elev skriver: ”Jag lärde mig av att kolla på de andra stillebenen, att mitt såg väldigt blekt ut i jämförelse, då jag var otroligt försiktig med alla ljusa och mörka färger, för att jag trodde att det skulle se mindre realistiskt ut, men i själva verket var det detta som gjorde dom mer realistiska.”

– Allt detta har eleven insett, genom att titta på vad andra skapat, konstaterar Stina Arvas.

– Vi ger dem ett arbetssätt som de kan ha med sig i många andra ämnesområden, säger Anna Grenholm.

Ibland får de höra farhågor från andra bildlärare om elevfeedback som metod.

– Det kan vara känsligt att visa upp sitt arbete, eleverna kan bli ledsna, kan de säga. Men vårt arbete och vår forskning visar att man kan skapa den här kreativa tryggheten, där eleverna vågar fråga och prata konstruktivt med varandra, säger Stina Arvas.