Bildlektioner som ger wow-känsla

Konradsbergsskolan, Kungsholmen. För att komma in i salen där kreativiteten sägs sjuda svänger vi först upp en dörr som är tung och gjord av järn. Efter att ha passerat en hall med färgsprakande väggmålningar, träder vi in i en hisnande takhög sal där ljuset strålar in från ett väldigt fönsterparti. En lokal som med sina elevskapade konstverk och rader av verktyg inger en känsla av både ateljé och galleri. 

– Det är en före detta idrottssal, berättar bildläraren Didar Simola och pekar på golvet där linjerna för någon bollsport fortfarande finns kvar.

Nu tränas här andra och nog så viktiga saker. Färdigheter i att uttrycka sig kreativt och förhålla sig till historiens och dagens flöde av bilder, enligt läroplanen naturligtvis. Men alltsammans också präglat av Didar Simolas strävan att undervisningen ska genomsyras av begreppet demokrati.

Fantasifulla väsen och monster

Flera av eleverna i 9A är redan på plats fast det är fem minuter till start.

– Didars lektioner är sådana man ser fram emot, säger eleven Olle Eriksson.

Mapparna med elevernas material för den pågående uppgiften delas ut: att via grafisk tryckteknik skapa en egen så kallad yokaifigur, en japansk företeelse med rötter i medeltiden där fantasifulla väsen och monster förekommer.

Eleven Hannes Pétursson har i sin linoleumplatta karvat in en ”yokaiälg”, med taggar uppstickande från ryggen och ett vasst horn i pannan.

– Den befinner sig i svenska skogar och skyddar sig mot jägare, förklarar han.

På mapparnas framsidor har eleverna gestaltat en valfri aktuell politisk händelse. Emil Ahnegård har fångat ögonblicket när Donald Trumps örsnibb träffades av en kula. Snibben ritad knallröd medan Trumps lugg svänger i vinden. 

”Wow! Är du nöjd?”

Dags att trycka! Didar Simola instruerar Caesar Eriwala som har skapat en spindelliknande yokai som nu ska bli bild på papper. Han kavlar ut akrylfärg på linoleumplattan. 

– När du känner dig redo, lyft av papperet … Wow! Är du nöjd? 

Lektionen närmar sig sitt slut. Emily Lönnqvist som gör en ”hybrid mellan drake och människa” fortsätter karvandet in i det sista. 

– Det är svårt att släppa taget, eller hur? säger Didar Simola med ett skratt. 

– Vad grymma ni var i dag, ni har jobbat jättebra allihop! 

Tystnaden lägger sig över salen. Vi går ett varv och stannar till inför bilderna längs väggarna. Didar Simola säger att det alltid är värdefullt att använda sig av aktuella ämnen. I årskurs 6 arbetar han med ett projekt där de utgår från den israeliske konstnären Yaacov Agams verk, och därefter kommer verk av en palestinsk konstnär att hamna i fokus. 

– Det gör jag tillsammans med ämneslärarna i SO, det kommer att handla om hur man kan ha en politisk dialog för att försöka lösa en konflikt. 

Men Israel och Palestina är ju ett laddat ämne. Du tvekar inte inför sådant? 
– Det är bättre att öppna locket än att behålla det på, och diskutera saker som: Hur ska de som har motsatta ståndpunkter kunna mötas? Och när det gäller den israeliske konstnären så är en av hans specialiteter att skapa verk där motiven blir olika beroende på vilket håll man ser dem från. Sådant arbetar vi med, att göra verk som kan ses ur olika perspektiv. Och helt plötsligt kan det ske, att den som haft en stenhård åsikt tänker om.

Han säger att bildämnet i mycket fortfarande är förknippat med estetiska färdigheter som eleven redan har. Att det på så sätt ”är odemokratiskt i grunden” och att det därför gäller att sänka tröskeln så att alla ska kunna känna sig välkomna.

Plastfolie på sina egna kroppar

– Alla ska ha möjlighet att hitta sitt unika uttryckssätt, det är demokratisk bild för mig. När jag sätter i gång med ett nytt moment ger jag enkla startuppgifter för att se var eleverna står. Det kan vara att teckna något utan att titta på papperet eller med fel hand. Då blir man van vid sina misstag och avdramatiserar dem.

Samtidigt ger han dem som snabbt når målen möjlighet att fördjupa sig och förfina sin teknik.

– Sedan gäller det att hitta ett ämne som fångar dem. Förra läsåret var många samhällsintresserade och då blev det kriget i Ukraina.

Så får de dramatiskt uttrycksfulla, plastgnistrande människoskulpturerna som hänger i tunna kedjor från taket i salen sin förklaring. För att gestalta människor som drabbats av kriget och kanske måste fly användes en speciell skulpturteknik:

– Eleverna fick använda sig av plastfolie som grund på sina egna kroppar som de sedan tejpade över för att få en mer hållfast textur på utsidan. När en del var klar, exempelvis högra armen eller en fot, så behövde de varsamt klippa upp formen för att sedan sätta samman den med resterande delar.

– Så långt det går att komma från att behöva ”kunna teckna” alltså!

”Det är så roligt att se”

Didar Simola fortsätter:

– Det viktiga är att elevernas inflytande blir konkret, att de på riktigt får ett demokratiskt mandat. Som att ha elevledda lektioner i slutet av ett moment. Då skickar de först ett utkast till mig. De älskar det och när de står här inför de andra är det så roligt att se.

Under våren drar ett annat elevdemokratiskt projekt i gång: att dekorera högstadiets stora uppehållsrum. 

– Det blir bilder utifrån deras egna förväntningar och minnen, som bokstavligen får sätta sig i väggarna, i deras egen miljö.