Barnteater som berör på riktigt

”Konsten att beröra – känslor i barnkulturen” var temat när Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet bjöd in till årets symposium i slutet av mars. Under två fullmatade dagar fick publiken ta del av forskning och praktiska erfarenheter av barnkulturens yttringar och uttryck.

Barnkulturvetaren Ellinor Lidén presenterade sin avhandling ”Barnteater som händelser – barnpublik och vuxenvärldar vid Kulturhuset Stadsteaterns scen i Skärholmen”. Hon berättade om ett gruppsamtal som utspelade sig efter att elever i årskurs 7 sett föreställningen ”Janne, min vän”, baserad på Peter Pohls debutroman med samma namn.

Eleverna verkade inte särskilt berörda, tills forskaren frågade om de kände igen sig i något. En pojke sa då att han kände igen sig i Crille. Han hade gått från att ha många vänner till inga alls. Det blev en öppning för fler i gruppen att dela med sig, och samtalet kom att handla om att vara annorlunda och om maktlöshet i förhållande till vuxenvärlden. Stämningen var öppen och stöttande.

– Det avslutades med att barnen gav varandra en gruppkram, innan vi gick tillbaka till klassrummet – där jag blev utskälld av läraren för att vi hade dragit över tiden, konstaterade Ellinor Lidén med ett skratt.

Barnteater – som en lök

Hon menade att barnteater är som en lök. Föreställningen i sig är det innersta lagret, men upplevelsen kan expandera i tid och rum. Resan till och från teatern, möten i teaterfoajén och samtal om föreställningen blir en del av erfarenheten. De barn som Lidén mötte var i regel mycket positiva efter teaterbesöket och ville se teater som berör de stora frågorna om världen och det egna varandet i den.

– I teatern finns en potential till kollektivt meningsskapande utifrån gemensamma referensramar, men teatern kan också ingjuta hopp, sa Ellinor Lidén.

Även litteraturvetaren Martin Hellström har intresserat sig för barns egna tankar. Han presenterade två nya böcker som bygger på boksamtal med barn. I ”Mariagripelikt” har han läst verk av Maria Gripe tillsammans med barn, och i boken ”Bäst är det mänskliga – tolvåringars känslofyllda läsning” har barns egen läslust varit vägledande för valet av litteratur att tala om.

Med många roliga exempel visade Hellström hur insiktsfullt barnen diskuterade litteratur och så småningom kunde leda samtalen själva. Ofta talade de om sådant som litteraturvetenskapen har vedertagna begrepp för, men enligt Hellström blev det ”roligare och mer uttrycksfullt i barnens munnar”.

– Mariagripelikt betydde att något var riktigt bra, ett kvalitetsbegrepp.

”En liten lucka av skratt”

Genom att fokusera på barn som vill läsa böcker, försökte Hellström hitta redskap även för de barn som inte lockas av läsning. Han påpekade också att det finns ett värde i att barnen får presentera sina tolkningar och tankar för en mottagare som inte är en betygsättande lärare. De visste att samtalen skulle bli en bok, vilket ökade motivationen. Skolan kan också skapa sådana sammanhang.

– Se till att skapa en situation där förståelsen ska presenteras och spridas till andra. Man anstränger sig mer när man vet att det ska bli något, sa Martin Hellström.

I ett samtal med barnlitteraturforskaren Elina Druker berättade författaren och psykologen Jenny Jägerfeld om sitt skrivande, som ofta rör sig mellan allvar och komik.

– I de svåraste stunderna kan människor dra ett skämt mitt i allting. Det uppstår en liten lucka där man kan se sig själv utifrån. I stunden när man skrattar känns sorgen inte nattsvart.