”Alla elever borde få uppleva teater”

”På kärleks vingar flög jag över muren. / Tror du en stenmur stänger kärlek ute? / Vad kärlek kan, det vågar kärlek gärna. / Så din familj kan inte skrämma mig.”

Trots att de har manus i handen och varken bär sina scenkläder eller har någon balkong, lyckas Myra Neander som Romeo och Nina Rashid som Julia få den unga publiken att övergå från skratt till allvarligt, uppmärksamt lyssnande. 

Det är elever i årskurs 2 på Östra Reals gymnasium som tillsammans med sin svensklärare, Emma Unnersjö, får följa en repetition av Unga Klaras uppsättning av William Shakespeares ”Romeo och Julia”. Scenografin består av ett podium där skådespelarna hoppar, dansar, springer och förflyttar sig på de olika nivåerna. Publiken sitter runtom i fyra sektioner. 

– Pallar ni en scen till? frågar regissören Gustav Deinoff efter den berömda balkongscenen och får ett ”Jaaa!” från eleverna. 

Samtal med regissören

Nu blir det kamp och rörlighet när unga män från Julias ätt Capulet i fejd med Romeos ätt Montague tävlar om att förolämpa varandra både med gester och ord. Efter genomdrag av ytterligare några scener delas klassen in i mindre grupper för samtal med regissör, skådespelare och andra medverkande i produktionen. 

– Vad har ni för tankar? Ställ frågor! Vad som helst som ni funderar på, uppmanar Gustav Deinoff. 

– Det var spännande. Jag trodde man skulle sitta som på bio och titta på skådespelarna. Det var roligt att se lite mer, säger någon.

– Romeo sa något till mig, det var som om jag fick vara med, säger en annan.

– Var det svårt att förstå? undrar Gustav Deinoff. 

– Ibland var texten lite svår, men skådespelarna uttryckte sig så mycket med kroppen att man förstod ändå, svarar någon.

”Överdriven dramatisk bild”

Flera säger att de upplever Romeo som mer känslosam än hans killkompisar. 

– Kompisarna har mer en killjargong och svårt för att visa känslor, tycker en av tjejerna men får lite mothugg.

– Man kan ha en jargong bland sina nära tjejkompisar också, men när man använder samma jargong mot någon man inte känner lika mycket så tas det inte emot på samma sätt. 

Alla vet att pjäsen kommer att sluta med döden för Romeo och Julia. 

– Men det är ju en pjäs och kanske är detta att de dör en symbol för att göra något starkt, som en överdriven dramatisk bild av något. Som att man säger ”Jag skulle kunna dö för dig!” utan att riktigt mena det, föreslår en elev. 

– Som en metafor, inflikar läraren Emma Unnersjö.

Efter samtalet berättar hon att skolan åtminstone en gång under gymnasieåren försöker ge varje klass möjligheter att gå på teater.

– Alla elever bör få med sig teater i sin bildning, det hör till skolans kompensatoriska uppdrag, fastslår hon.

”En hel del grova skämt”

Med sina elever har hon pratat lite om språket i ”Romeo och Julia”.

– Det förekommer ju en hel del grova skämt i Shakespeares killgäng, och där kan eleverna känna igen sig.

Samtidigt är hans texter en del av litteraturhistorien, påpekar Emma Unnersjö. På svenskan får eleverna läsa om tolkningar av texter, om hur litteratur har påverkats av samhällets idéströmningar i olika tider. 

– Vi tolkar ju inte ”Romeo och Julia” i dag så som när pjäsen skrevs för mer än 400 år sedan. Då sågs berättelsen och deras kärlekshistoria mer som något avskräckande och farligt. 

Annat som Emma Unnersjö kan fiska upp från föreställningen och använda sig av i undervisningen är hur vi talar om kärlek i dag.

– Vi använder uttryck som ”faller för”, ”jag dör”, ”sjuk av kärlek”, ”svimma”, ”knäsvag”. Det är ju inte så trevligt precis. Det som är spännande med litteraturhistoria, med teater, filmer och bilder, är att det också går att få reda på hur folk tyckte och tänkte förr.

Använder referensgrupper

Hon berättar att klassen snart ska läsa Mary Shelleys ”Frankenstein”, också det en klassiker som säger något om strömningar i tiden.

– Det var ju en skräckroman. Människor var rädda för galvanism, det som vetenskapsmannen Frankenstein använde sig av för att återuppväcka sitt monster. I dag kanske vi kan jämföra det med människors rädsla för AI.

Unga Klara arbetar alltid fram sina pjäser med referensgrupper. Förutom gymnasieklassen från Östra Real har högstadieklasser från Rinkebyskolan och Näsbyparksskolan i Täby deltagit.

Det är Unga Klaras pedagog Julian Vigil som tillsammans med regissören rekryterat referensklasserna. Han konstaterar att ”Romeo och Julia” också handlar om släktfejd, hat och föräldrars makt. Men oavsett elevernas ålder och bakgrund är det ändå framför allt kärlekshistorien och relationen mellan karaktärerna som fångar elevernas intresse och som de vill prata om.

Förbereder eleverna inför besök

För Julian Vigil är det första gången under de sex år han arbetat på teatern som ensemblen sätter upp en klassiker. Och Shakespeares blankvers har fungerat på ungdomarna. 

– De tycker att det ger en förhöjning av berättelsen och gör det spännande. Även om några ibland haft svårt att hänga med i språket, har de ändå förstått tack vare skådespelarnas gestaltning. 

Till föreställningen finns också ett pedagogiskt material för lärare som Julian Vigil har tagit fram. Det innehåller en social berättelse som förbereder eleverna inför teaterbesöket, hur det ser ut i foajén och vilka personer eleverna kommer att träffa. Här finns också förslag på hur läraren och klassen kan samtala och reflektera kring pjäsen efter föreställningen. 

Dessutom finns ett bildstödsmaterial för de elever som behöver och som läraren kan använda under föreställningen.

– Jag har undervisat elever med autism och vet att för dem kan det vara viktigt att veta lite i förväg när det kommer starka ljud, om ljuset släcks, om oväntade effekter, säger Julian Vigil.