Våga ifrågasätta dina fördomar

Åldersdiskriminering och fördomar mot barn finns överallt i samhället. Men hur vi vuxna lyssnar på unga människor och hur vi ger dem egenskaper som förstärker våra fördomar är så invant i vårt beteende att vi kan ha svårt att upptäcka det. Rebecca Adami, docent på Institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet, forskar om ”childism”, ett begrepp som omfattar diskriminering av och fördomar mot barn som är kopplade till just ålder. 

I sin bok ”Childism, Intersectionality and the Rights of the Child” utvecklar hon vad det innebär på olika nivåer i samhället. 

– Våra fördomar överlappar och förstärker ofta varandra i mötet med barn, och problemen läggs ofta på barnet i stället för på hur de vuxna agerar. Därför är det så viktigt att reflektera över hur vi vuxna beter oss, säger hon. 

Ett exempel på childism är att man ger barn negativa karaktärsdrag i direkt motsats till hur man tycker att en vuxen är. Att man talar om en vuxen som rationell, logisk och trovärdig och samtidigt säger att barn skulle vara irrationella, ologiska och mindre trovärdiga. Eller att barn har livlig fantasi och är omoraliska, men att vuxna alltid kan skilja mellan rätt och fel. 

– Man utgår från att barnet inte är lika trovärdigt eller att det bara är de vuxna som har rätt att höras och definiera vad som är rätt och fel. Det gör att man inte lyssnar i lika stor utsträckning på vad barn upplever. Ett annat problem är att fördomarna också påverkar självbilden hos barn som blir utsatta för dem, säger Rebecca Adami.

Finns det några unga som är extra utsatta för diskriminering och fördomar?
– Negativa föreställningar mot barn hör ibland samman med rasism, med sexism eller med funktionsvariationer. Det vill säga att man tycker att barn som förknippas med något av detta inte är lika trovärdiga som andra eller att de inte är lika intelligenta. Generellt syns fördomar mot barn väldigt tydligt när det gäller tonåringar. De möts ofta av negativa attityder från vuxna. När tonåringar kommer in i tunnelbanan är det sällan som vuxna bemöter dem med glädje. Och så är det i rätt många offentliga rum, man vill inte ha dem där. 

Hur kan den här typen av fördomar och diskriminering märkas i skolan?
– Kanske bestraffar jag som lärare pojkar i större utsträckning än flickor om det uppstår konflikter. Jag kanske tänker att pojkar inte lyssnar om jag inte höjer rösten. Eller tvärtom, att om jag ser att det är bråk mellan pojkar så försöker jag inte stoppa det eftersom jag tänker att pojkar tål, eller ska lära sig att tåla, lite mer våld. Det kan också vara att jag agerar olika beroende på vilka elever det handlar om. Kanske är jag tuffare mot pojkar med annan etnisk bakgrund än mot flickor som kommer från samma område som jag själv. 

Hur gör man för att komma ifrån det?
– Genom att reflektera över och vara öppen för hur jag som vuxen beter mig i relation till barn och tonåringar. Kanske att jag som vuxen snabbare talar om straff när det gäller vissa elever och mer om stöd när det gäller andra elever. Kanske upptäcker jag också att jag tar mig tid att fråga vissa elever hur de mår och hur de har det hemma, samtidigt som jag mot andra elever är mer fast om vilka regler som gäller. Om vi börjar prata om det här, och om vi förstår att vi alla har vissa negativa föreställningar som påverkar hur vi agerar, så kan det hjälpa oss att skapa bättre relationer. 

Handlar det alltså mycket om goda relationer mellan lärare och elever?
– Ja, många pratar bara om att vi ska ha disciplin i skolan, men då missar man en viktig del. Ett exempel är Lorraine Monroe som är lärare och rektor i USA och känd för sitt arbete vid Frederick Douglas Academy. Hon kommer själv från en rätt tuff miljö i Harlem i New York. Hennes skolledarskap vilar på väldigt bra struktur och tydliga förväntningar på eleverna, och en del säger att det är disciplinen som är det vinnande konceptet. Men det är viktigt att komma ihåg att hon också delar elevernas erfarenhet och att hon möter dem med kärlek och värme. Varje dag känner de sig sedda och vet att hon förstår deras situation. 

– Skolan kan inte göra något åt den sociala orättvisa som finns, men den kan stötta eleverna så att de får bättre möjligheter framåt i livet. Och det är just det som är framgången här. Om man säger att det enda elever behöver är struktur, ordning och reda, disciplin, skoluniformer och tidiga förväntningar … Då har man tappat den mänskliga biten, för det handlar så mycket om hur vi bemöter människor och om vi har förståelse för dem. 

– Jag märker att när jag undervisar lärare eller lärarstudenter så behöver jag också bygga relationer. Om de känner att jag saknar förståelse för deras vardag och utmaningar så har de svårare att ta till sig min undervisning. Det betyder väldigt mycket i alla sammanhang att bli bemött och sedd och att känna att en person är varmt inställd till dig. Och de fördomar vi bär på gör att den här värmen försvinner. Fördomar handlar om att vi tror oss veta väldigt mycket, men vi tar oss inte tid att ställa frågor, att vara öppna eller att bygga fina relationer. Som lärare behöver man alltså ifrågasätta sina egna fördomar.

Men ibland blir det konflikter, hur ska man som lärare agera då? 
– Som jag ser på både forskning och lärande så handlar det om kommunikation och öppenhet, men också om nyfikenhet och om att ställa frågor. Om det blir en konflikt i skolan vänder vi oss ofta väldigt snabbt till olika juridiska ramverk eller regler om vad som är rätt och fel i stället för att prata med varandra. Om jag tycker att en kollega agerar aggressivt eller hårt mot en elev så kan det vara bättre för kollegan att jag frågar vad det är som har hänt och hur vi kan stötta varandra i stället för att börja prata om regler. 

Men det finns ju också juridik att förhålla sig till när någon blir diskriminerad?
– Det är lätt att börja definiera vad som rent juridiskt ska ses som diskriminerande eller inte. Men om vi skapar juridik och lagar av allting så är det så lätt att vi slutar reflektera, och jag tycker att just reflektionen är den viktigaste delen. Jag vet att många gärna vill ha ett rakt svar och en exakt lösning på hur de ska göra i olika situationer. Men om man möter andra människor med öppenhet så är man redan med och ifrågasätter fördomar och diskriminering. 

Du har också intresserat dig för FN och mänskliga rättigheter. Vad kom du fram till?
– När det gäller barns rättigheter såg jag att konventionen om barnets rättigheter skrevs under kalla kriget då det fanns många ideologiska och politiska konflikter. Men det var bara vuxna som var med och skrev. Barnen blev inbjudna när konventionen redan hade antagits och fick den uppläst för sig. Ofta har vuxna en tanke om vad som är barnets bästa. Där hoppas jag att kunskapen om fördomar och diskriminering kan hjälpa oss att reflektera över varför vi så sällan frågar ett barn som blir påverkat av ett beslut eller en handling vad det känner och tänker om det. 

Men vet barn alltid lika bra som vi vuxna?
– Nej, det betyder så klart inte att man alltid behöver göra som ett barn vill, men fördomarna gör att man väldigt sällan lyssnar på hur barn definierar en problematisk situation, till exempel om det är en konflikt i klassrummet. Det kan vara vårdnadshavare som är upprörda eller en lärare som upplever att det har gått till på ett visst sätt. Men de andra eleverna i klassrummet och den berörda eleven kanske har en annan bild av vad som är problemet. Det innebär inte att man alltid ska gå på vad eleverna tycker, men när det handlar om elevernas tillvaro så kan det vara viktigt att fundera över om du ens har frågat dem om hur de upplever situationen. 

– Barn ska inte alltid få bestämma, men synen på framför allt vissa barn är väldigt ingrodd. Att de skulle vara bångstyriga, utåtagerande, besvärliga och så vidare. Det är så djupt rotat att det är lättare att som vuxen försvara sitt eget agerande än att börja ställa frågor till sig själv: Är jag med och upprätthåller en negativ syn på barn? Eller är jag med och upprätthåller en negativ syn på människor från olika kulturer? 

Men om en elev riskerar att fara illa, hur mycket ska skolan då låta hen bestämma och tycka till? 
– I vissa situationer behöver vuxna så klart ingripa. Man kan inte bara stå och titta på när en elev slår en annan. Ett positivt användande av vuxenmakt är att man kan ingripa för att skydda elever från våld. Men sedan finns det negativt användande av vuxenmakt, till exempel att ta i onödigt hårt med vissa elever för att man tror att de annars inte skulle lyssna. Elever förstår och accepterar att man vill skydda dem, men de känner också när de blir behandlade på ett sätt som inte handlar om att skydda dem, utan om att bestraffa dem. 

– Fördomar och diskriminering mot barn är kopplade till vad som inom forskningen kallas ”adultism”, eller vuxenmaktsordning, att man utgår från vuxna när man tilldelar resurser och makt. Den makt som en lärare har i klassrummet kan vara väldigt positiv för eleverna. Att man skapar struktur, man sätter ramar och har tydliga förväntningar. Men det finns också en vuxenmakt som kan leda till diskriminering eller till kränkande behandling av barn. 

Hur vanligt är det med den här typen av fördomar och diskriminering? 
– De förekommer dagligen, hela tiden. Jag upptäckte till exempel själv hur ofta jag använde ordet barnslig som något negativt. Det är så mycket som är inbyggt redan i språket och i våra strukturer. När jag skulle gå ner i tunnelbanan tänkte jag också på att det inte finns något räcke som mindre barn kan hålla sig i om de skulle vilja pröva att gå nerför en trappa. Det finns inte på deras höjd, utan allt är anpassat för vuxna. 

Vad kan skolorna göra för att lyfta fram de här problemen? 
– Jag tycker att man ska titta på statistik. Vilka är det som har fått flest repressiva åtgärder i skolan? Är det övervägande pojkar med annan etnisk bakgrund eller med funktionsvariation? Det kan vara ett sätt att se om vi hanterar eleverna på olika sätt. När man ser strukturen är det dags att ifrågasätta vilka regler skolan har och hur vi kan skapa en miljö som är mer inkluderande. 

– Men sedan kommer ju childism till uttryck på alla nivåer, och strukturer på samhällsnivå handlar ofta om resurser och budget. Det är frågor som ligger utanför lärarnas kontroll men som verkligen sätter ramarna för deras verksamhet. Och där blir det en utmaning i och med att många skolor inte har tillräckligt med resurser.

På vilket sätt kan din forskning bidra till att fördomarna minskar? 
– På samma sätt som forskning och kunskap om rasism, sexism och funkofobi hjälper oss att ifrågasätta rådande lagstiftning och diskriminering så hoppas jag att mer kunskap om childism kan hjälpa oss att skapa en mer inkluderande miljö. Jag hoppas att det kan få oss att fundera över hur det kommer sig att vi till exempel har en arbetsmiljölagstiftning, men vi har inget liknande när det gäller elever i skolan trots att de spenderar hela sin barndom i en miljö som påverkar dem väldigt mycket. 

– I skolan utgår man ofta från ett vuxenperspektiv som handlar om hur vi kan kontrollera elevernas beteende. Utifrån ett elevperspektiv handlar det kanske mer om att vilja ha inspirerande vuxna som hjälper dem att hitta lusten att lära. På samma sätt som att en vuxen på sin arbetsplats gärna vill känna sig sedd, uppskattad och välkommen.

Du undervisar lärare, vad pratar ni om? 
– Det är oftast lärarna själva som identifierar vad de tycker är problematiskt eller där de känner att de inte har handlingsutrymme eller beslutsmandat. Det handlar mest om olika vardagssituationer, där de tillsammans med kollegerna kan prata om olika sätt att hantera konflikter och då få ett större handlingsutrymme. De kan komma fram till att de inte alltid måste börja med att skriva en incidentrapport, utan att de kan sätta sig ner med eleverna och prata tillsammans. Genom att lära sig någonting av olika situationer kan de känna sig mindre maktlösa och begränsade och även upptäcka att det finns flera sätt att hantera elever som känner sig utsatta. 

– Det är både utmanande och väldigt givande för lärare att besöka varandras klassrum samtidigt som det kan kännas lite läskigt att ha en kollega som ser vad du gör. Men kollegan kan också reflektera och säga: ”Nu agerar du på det här sättet. Du kanske ska ge mer utrymme för eleverna som sitter längst bak.” Vi lär oss ju hela tiden, och vi kan också lära tillsammans. Jag önskar att lärare kunde få lägga mer tid på just det här utforskandet och det som gör att man tycker att det är roligt att undervisa och mindre tid på alla måsten som bara skapar stress. 

Om du blev skolminister, vad är det första du skulle göra? 
– Jag skulle tycka att det var intressant att få lyssna på dem som blir mest negativt påverkade av hur skolan ser ut i dag. Elever med olika funktionsvariationer. Elever med annan etnisk bakgrund. Elever som kanske är traumatiserade av krig eller som bär med sig andra erfarenheter in i skolan och som vi har svårt att bemöta på ett bra sätt. De är experter på hur vi skulle kunna göra saker annorlunda, och vuxna kan på många olika plan vara med och lyfta upp och lyssna in deras röster. 

– Det handlar mycket om hur ser vi på barn och ungdomar och den kunskap de kommer in med i klassrummet. Elever från andra länder som har med sig olika språkkunskaper och olika religiösa och kulturella kunskaper kan lite fördomsfullt ses som något negativt. I stället kan vi lyfta blicken och se dem som en rik källa för olika diskussioner och lärande.