Särskilt stöd med få ord för bättre lärande

Nästan i samma sekund som läraren Per Mannert kliver över tröskeln startar lektionen. Sladden i datorn, bråktal på skrivtavlan. Få ord och noll distraktioner.

– Det vi ska göra först är att jag har genomgång om bråk. Sedan ska vi göra en övning på smartboarden och sist ska ni få ett papper att jobba med. Efter det är det rast.

Fyra elever i årskurs 1 och 2 sitter vid var sin bänk i ett litet klassrum på Konradsbergsskolan på Kungsholmen. De går i en så kallad CSI-grupp, vilket ska utläsas central grupp med särskild inriktning. Hit kan elever komma när den ordinarie skolan inte fått skolgången att fungera. Det finns inga diagnoskrav, men många av eleverna har adhd, autism, trotssyndrom, språkstörning eller en kombination av diagnoser.

Ansöker om placering

Vårdnadshavarna ansöker tillsammans med rektor och elevhälsan om en placering. Om den beviljas av utbildningsförvaltningen skrivs eleven in på den nya skolan. På Konradsbergsskolan finns CSI-verksamhet för cirka 30 elever i årskurs 1–6. Dessutom går knappt 400 elever i årskurs 4–9 i ordinarie klasser.

– CSI-eleverna följer grundskolans läroplan. Målet är att de ska kunna delta i undervisningen och bli delaktiga i samhället, säger rektor Eva Andersson.

Hon har tidigare arbetat som specialpedagog, vilket hon ser som en stor fördel.

– Det är lättare för mig att förstå vad som krävs i komplexa lärsituationer och jag drivs av ett rättighetsuppdrag – för alla elevers rätt till lärande. Med det säger jag inte att det är enkelt. Vi måste alla bli bättre på att möta elevernas olikheter.

Även biträdande rektor Johanna Dahlin Aronsson är specialpedagog.

– Jag handleder lärare kring elever som är särskilt utmanande. Det kan vara samtalsstöd eller att titta hur det fungerar i klassrummet.

Viktigt med god relation

När en ny elev kommer till CSI-gruppen görs en överlämning med den gamla skolan. Den första tiden gör personalen mycket observationer och försöker skapa en god relation till eleven. Per Mannert berättar att eleverna som nu räknar bråk hade svårt att fokusera i mer än två minuter i början.

– Allt handlade om att få fem minuter att gå och en hel skoldag var väldigt lång. Det har varit en lång väg fram till att de kan sitta så här.

I dag märks knappt sådana svårigheter. Visst finns en sorts rastlöshet – ett ben hamnar på bänken, ett huvud vrids, en rumpa lättar från stolssitsen – men inget som påverkar undervisningen. Alla fyra sitter kvar, som om den egna stolen vore en trygg ö i klassrummet. Deras fokus är på läraren och den interaktiva skrivtavlan.

– Vill du komma fram och räkna? säger Per Mannert.

En elev går fram och räknar till fyra grodor.

– Hur många är gröna?

– En.

– Tror du att det är en fjärdedel eller en halv?

Stöttar precis lagom

Eleven trycker på fjärdedelsbråket och från högtalarna hörs ett jubel. Nästa elev går fram. Några av dem börjar förstå bråk, medan andra precis har lärt sig räkna ordningstalen. Utan att det märks ger Per Mannert precis så mycket stöttning som varje elev behöver för att klara sin uppgift.

Men så blir det fel.

– Bra gissat, försök igen! säger Per Mannert.

Eftersom det bara finns två svarsalternativ blir nästa gissning rätt. Eleven är nöjd och sätter sig igen.

Scenen är trivial och samtidigt storslagen. För det ligger ett omfattande arbete bakom allt som inte sker – ingen får utbrott, ingen skriker eller kastar pennor och ingen lämnar klassrummet – vilket ger plats åt det som faktiskt sker: lärande.

Per Mannert berättar att det finns en överenskommelse med eleverna om att de får lämna klassrummet om det blir för jobbigt eller om de behöver röra på sig.

– Annars kan det bli så att de lägger sig på golvet och gråter, säger att de inte orkar. Sedan har vi kommit överens om att här inne i klassrummet jobbar man. Eleverna tycker själva att det är skönt när det är lugnt, säger Per Mannert.

”Mer inkluderande här”

Han har tidigare arbetat på en fristående resursskola för barn med neuropsykiatriska funktionshinder och var med och startade CSI-verksamheten på Konradsbergsskolan.

– Jag har tagit med mig mycket från resursskolan hit, men här jobbar vi mer aktivt med inkluderingstanken. På resursskolan fanns inget mål att byta till en annan grupp, men här jobbar vi på lång sikt för att eleven ska kunna delta i ordinarie undervisning.

Eva Andersson betonar att det specialpedagogiska arbetet behöver ske på alla nivåer och med utgångspunkt i elevernas rätt till kunskap.

– Vi behöver kompetensutveckla mycket men också ha en organisation med ingångar för att mötas och utveckla den typen av frågor. Det är annars lätt att det blir ”skolor i skolan” och att man automatiskt exkluderar elever.

På Konradsberg kan eleverna gå i CSI-grupp till årskurs 6.

– Efter det har några elever fortsatt till våra ordinarie klasser, medan andra byter till CSI-grupp på en annan skola, berättar Johanna Dahlin Aronsson.

Besvärligt med socialt samspel

Hela skolan arbetar med Universell design för lärande (UDL), vilket innebär att alla ska vara bra på generella anpassningar. Så många elever som möjligt ska klara av att vara i den ordinarie undervisningen. Det handlar om att skapa en fungerande fysisk miljö, men också om bemötande, motivation och gemensamma rutiner för att exempelvis starta lektionen eller för att samla in mobiler.

För många elever är det sociala samspelet besvärligt. Att äta i matsalen, ha idrott i en stor sal eller gå till en annan byggnad för att ha slöjdlektion kan bli för mycket.

– Vi kan inte ta bort elevers rätt till kunskapsutveckling. Det handlar om att anpassa och att träna på det som är utmanande, säger Eva Andersson.

I klassrummet hörs bara tuschpennornas gnissel när eleverna färglägger fält på flaggor. Per Mannert är lågmäld – viskar en uppmaning, pekar på ett papper.

– Jag pratar nog mindre än en vanlig lärare. Den här klassen fokuserar bäst när jag använder få ord, säger han.