Praon blev en upplevelse för livet

De sitter sida vid sida på Svenska Dagbladets ledarredaktion och arbetar med var sin opinionsbildande text. Hafsa Said är praoelev i årskurs 8 och skriver om hur skolor borde hantera stökiga elever, medan Tove Lifvendahl som är politisk chefredaktör putsar på en kollegas text om Andreas Norléns bok ”Talmannens guide till svensk poesi”. På stolsryggarna hänger deras ryggsäckar av samma märke. 

– Så här ser det ut när vi läser varandras texter, och när det är flera personer som läst är det massor av kommentarer, säger Tove Lifvendahl och pekar på sin skärm. 

Hafsa Said lutar sig fram för att se, ställer några frågor och återgår sedan till sin egen text. 

– Vad mer borde jag skriva om? 

En nervös måndag

Det är fredagseftermiddag och lugnt på ledarredaktionen. Flera skrivbord står tomma. Hafsa Said går i årskurs 8 på Hjulsta grundskola och ska strax avsluta sin första praovecka av två. I måndags morse var nervositeten påtaglig. 

 – Jag trodde att jag hade kommit till fel ställe och på mötet var alla lite äldre. Men nu har det släppt lite. 

Tove Lifvendahl har satt ihop ett gediget program för praoveckorna. Redan tredje dagen var det mottagning på Rumäniens ambassad för att fira att landet varit med i Nato i 20 år. 

– Där träffade jag överbefälhavaren och försvarsministern, säger Hafsa Said. 

– Och förra försvarsministern Björn von Sydow var också där, fyller Tove Lifvendahl i och visar ett par foton i sin mobil: Hafsa och ÖB, Hafsa och försvarsministern.

Hafsa Said berättar att hon först fick en praoplats på en förskola. Men så en dag kom hennes svensklärare med ett erbjudande om att praoa på Svenska Dagbladet. 

– Jag sa okej, för det var bättre än ett dagis. Jag gillar att läsa böcker och skriva. Att skriva är ett av mina fritidsintressen. 

Kompensatoriskt uppdrag

Bakgrunden var att Tove Lifvendahl hade hört av sig och erbjudit en praoplats. Under sina elva år på Svenska Dagbladet har hon regelbundet tagit emot praoelever. Det började när en studie- och yrkesvägledare i Rinkeby hörde av sig och berättade om hur svårt det var att hitta praoplatser. 

– Jag tror att hon ville att jag skulle skriva om det, men jag erbjöd mig direkt att ta emot elever. Då kom det två pojkar och det funkade bra, så jag tänkte att jag skulle ta emot praoelever varje år. 

Under åren har det mestadels varit barn till vänner och kolleger, eller ungdomar med ett stort politiskt intresse. Under våren tyckte Tove Lifvendahl därför att det var dags att återknyta kontakten med skolor i Järva. Hon fick tag på studie- och yrkesvägledaren Anki Pettersen som delar sin arbetstid mellan Hjulsta grundskola och Rinkebyskolan. 

Anki Pettersen beskriver sitt uppdrag som kompensatoriskt. Många elever har en snäv bild av vilka yrken och valmöjligheter som finns. 

– De flesta känner till läkare, advokat, lärare, polis och idrottsproffs. Jag jobbar mycket med icke efterfrågad info och frågar: ”Har du sett alla de här alternativen?”.

”Nya tankar är värda mycket”

Med 44 elever ute på prao är det mycket att göra på skolan. För somliga elever krävs möten och telefonsamtal, men de flesta sköter sig förstås – städar gymmet med glädje, älskar att fronta varor eller finner en borttappad motivation. 

Anki Pettersen berättar om tidigare elever som kommit tillbaka från praoperioden med en ny hållning. Plötsligt dras huvan ner och blicken riktas mot undervisningen och framtiden. 

Även Tove Lifvendahl betonar att praotiden ska vara en möjlighet att se något annat än det man redan känner till. 

– Om praoeleverna har med sig tankar efteråt som de inte tänkt förut så är det värt mycket. Mina första praoelever fick göra enklare sysslor, men jag har utvecklats i hur jag tycker att man ska använda tiden på bästa sätt.

Hafsa Saids program är utformat dels utifrån Tove Lifvendahls åtaganden, dels utifrån Hafsas egna intressen, såsom utrikesfrågor och feminism. Dessutom har praon öppnat dörrar till nya miljöer och platser i Stockholm. 

– Man kan få en upplevelse för livet. Om man bara stannar på ett ställe kanske man inte vill komma därifrån, men om man praoar i stan ser man en möjlighet att bo eller jobba där. Och folk som bor i stan kanske borde göra prao i förorten, säger Hafsa Said. 

”Åka tillbaka och berätta”

Hon berättar om en lunch då hon kom i samspråk med kocken på restaurangen. 

– Han berättade att han bodde i Tensta och hade gått på samma skolor som jag. Han kan vara en förebild för andra elever i Tensta, säger Hafsa Said. 

– Ja, han borde åka till Hjulsta grundskola och berätta om sitt liv, och så småningom tycker jag att du ska åka tillbaka och berätta vad du har gjort, flikar Tove Lifvendahl in. 

Hon uppmuntrar ofta andra att ta emot praoelever och menar att det kan motverka segregationen. 

– Om man har tillgång till en arbetsplats kan man ta emot praoelever. Det krävs en del, men man kan välja vilken ambitionsnivå man vill lägga det på. Man kan inte bara sitta och förfära sig över samhällsutvecklingen och inte göra något åt den. 

Samtidigt kan praoeleverna tillföra arbetsplatsen något. 

– På min redaktion är vi ganska åldershomogena, så det är trevligt att möta ungdomar som är i gränslandet mellan barn och vuxen. Vi lever i samma land men har sett helt olika Sverige, beroende på hur gamla vi är. 

Advokat eller ingenjör

Hon återkommer till att livsbetingelserna skiljer sig åt för människor i Sverige. 

– Sverige har många parallella verkligheter och ingen är mer verklig eller overklig än den andra. Det är en styrka att ha sett olika sidor av Sverige, att kunna navigera och orientera sig i flera sfärer i samhället. 

Klockan tickar och fredagen ska snart rundas av. Tove Lifvendahl ska in i studion för att spela in podd och säger hej då. Hafsa Said ger henne en snabb kram innan hon blir fotograferad framför ett porträtt av Ester Blenda Nordström som var undersökande journalist på Svenska Dagbladet för ett sekel sedan. 

Hafsa Said har funderat på flera olika yrken, som advokat eller ingenjör. Nu har även journalistiken blivit ett alternativ. 

– Jag gillar skrivande och om jag inte förbättrar mig på matte kanske det blir ett karriärval. Förut visste jag ingenting om journalistik, men nu har jag lärt mig hur lång tid det tar att göra tidningar. Det är inte så enkelt, men de gör det för vår skull. Det är viktigt att få nyheter man kan lita på. 

Fint på Rumäniens ambassad

Hon minns också mottagningen på Rumäniens ambassad och känslan att gå runt bland alla finklädda människor. 

– Tänk om jag i framtiden blev inbjuden till ett sådant evenemang. Då måste man kanske bli involverad i politik? 

Hafsa Said packar ner sin dator, tar ryggsäcken över axeln och beger sig mot tunnelbanan för att åka hem till familjen. Hon ser fram mot ännu en veckas prao. 

– Det har varit jätteroligt och jag känner mig glad och stolt. Mina föräldrar är också jätteglada. Fler barn och ungdomar borde få chansen till sådana här praoplatser.