”Podden är min lilla protest”

Catha Glaas sitter i skräddarställning på hurtsen längst fram i klassrummet. Hon är mentor för klass 4A och undervisar i SO och matematik på Herrängens skola. Klassen har precis kommit tillbaka efter en fotbollsmatch mellan lärare och sexor.

– Catha, såg du vår klack?

– Vi stormade planen!

Ett par elever pratar rakt ut. Catha Glaas hyssjar, men matchens händelser liksom kränger i deras kroppar och kräver att få återberättas.

Till sist blir det ändå helt tyst.

– Ni vet vad jag tycker om planstormning. Det är inte okej på Friends, och inte här heller.

Bråktal och volymmått

Catha Glaas använder hela sin auktoritet som lärare och fotbollsfantast, samtidigt som hon sitter kvar på hurtsen likt Ganesha. En bild på väggen ovanför henne föreställer den hinduiska guden som vakar över studenterna. Han ska ge klassen ork att plugga.

Vid ett bord sitter några elever med matteböckerna uppslagna på bråktal och volymmått. Catha Glaas plockar fram ett gammeldags decilitermått i metall.

– Tänk att du bakar och ska ta en halv deciliter. Hur skriver du det med bråk?

Kanske är det ett spår av pappa Roynes metod. Det konkreta och handfasta. Han gick sju år i skolan, gjorde praktik på en mekanisk verkstad och lärde sig svetsa, svarva och bygga. Numera är han ”en sådan där gubbe som kan allt” efter ett yrkesliv som ”något mellan mekaniker, smed och elektriker”.

– När han förklarade matte för mig gjorde han det med tumstockar och skjutmått. Han är väldigt matematiskt men tror inte att han kan matte.

”Var inte jätteambitiös”

Även mamma Ginger – ”som Ginger Rogers” – har haft stor betydelse. Hon arbetade som husmor på en skola.

– All personal på skolan är viktig för eleverna och jag vurmar särskilt för de barn som min mamma hade fångat upp. De som inte funkar med oss lärare eller på fritis, men kanske med mattanterna. Det har min mamma lärt mig.

Själv gick Catha Glaas på Bredängsskolan där hon hade i stort sett samma lärare i nio år. Klassen var stökig, skolan gick så där.

– Jag hade lätt för mig men var inte jätteambitiös. Jag var arg på lärarna och tyckte inte att de lärde ut vad de skulle.

Hon var den första i sin släkt att gå gymnasiet. Det blev samhällsvetenskapligt program på Brännkyrka gymnasium. Även där protesterade hon, särskilt mot historielärarens undervisning. Han svarade med att skicka ut sin trotsiga elev.

– Han sa ”promenera, fröken Johansson” och ville att jag skulle gå runt balkongerna i ljushallen.

Catha Glaas skrattar – det gör hon ofta – åt minnet.

Betygen räckte inte

– Det finns nog ett spår i golvet av mig där uppe på balkongerna! Men jag var inte obstinat, det var inga högljudda protester. Jag kunde säga att det där håller jag inte med om. Men jag såg alltid till att ha alla rätt på hans prov, så att han inte skulle kunna ge mig dåliga betyg.

Att hon själv blev lärare var långt ifrån självklart. Hon började läsa till byggnadsingenjör på KTH. En av de första lektionerna handlade om skjutmått.

– De trodde att vi inte kunde läsa av det, men jag hade ju lärt mig all matte jag kunde på skjutmått. Så jag hoppade av.

Hemma vid köksbordet bläddrade hon vidare i universitetens kataloger med pappa Royne. Ett riktigt yrke skulle det vara. Sjukgymnast var drömmen, men betygen räckte inte. I stället blev det lärarutbildningen på Södertörns högskola, den allra första kullen på en utbildning med barnsjukdomar.

– Det slutade med att jag blev kårordförande, hjälpte till att sköta puben och var med och tog fram den nya lärarutbildningen.

”Jag grinade varje tisdag”

Ändå hade hon bestämt sig. Läraryrket var inget för henne. Men så erbjöds hon ett sommarjobb som ledde till en anställning på en skola i Södertälje. Första året var tufft.

– Jag trodde att jag skulle kunna rädda världen med allt jag lärt mig, men det kunde jag inte. Jag kände mig otroligt otillräcklig. Jag grinade hos min mentor Gunnar varje tisdag klockan tre.

Efter 20 år i yrket finns motvilligheten kvar.

– Jag älskar att vara lärare men jag vill inte vara det. Jag hatar när man säger att lärare är superhjältar. Det här är ett jobb. Jag älskar mitt jobb och tycker att det är viktigt, men jag är ingen superhjälte. Jag räcker verkligen inte till och arbetsbelastningen är helt galen. Ingen förstår hur det verkligen är.

Samtidigt tycker hon om att undervisa och ser varje elev som sitt eget barn.

– Det är på gott och ont, för jag tar med dem hem i tanken. Jag ställer krav men försöker samtidigt lyssna och låta dem göra på sitt sätt.

Läraryrket innebär att vara både kompis och myndighet. Att vara lojal mot elevernas behov och mot skolledningen.

– Ibland kan jag se att barnet behöver något som vi inte kan ge. Det kanske saknas lokaler eller personal. Det är jättesvårt, men jag försöker vara så ärlig jag kan.

”Måste tänka på alla”

Det händer också att hon inte håller med föräldrarna om deras barns behov.

– Då säger jag nej, ditt barn kommer inte att må bättre av det. Med åren har jag förstått att vi vill samma sak – barnets bästa – men vi har inte alltid samma väg dit. Men en förälder tänker på ett barn, medan jag måste tänka på det barnet och alla andra barn samtidigt.

Numera för hon den typen av resonemang i radio. Det var under pandemin som frågan om att medverka i en podd dök upp. Ett avsnitt av ”När skolan flyttar hem” ledde till att Catha Glaas blev stående gäst i ”Jobbiga föräldrar” som görs av UR och sänds i P1.

– Vi vill att det ska vara äkta och handla om det som skaver mellan föräldrar och lärare. Verkligheten ser inte alltid ut som styrdokumenten, förklarar producent Micha Arlt.

Det har blivit inspelningsdag och Micha Arlt är först på plats i studion. Snart dyker även programledaren Farzad Farzaneh upp med manuset i handen. Sist kommer Catha Glaas, som har tagit cykeln från Herrängens skola till Radiohuset.

En cykeltur på en timme som leder rakt ut i offentligheten.

– När jag cyklar kan jag blåsa ut huvudet efter en hel arbetsdag och gå in i fokus, säger hon.

Inga frågor i förväg

Ämnet får hon veta en vecka i förväg, men aldrig frågorna. Medan Micha Arlt kollar ljudet i kontrollrummet småpratar Catha Glaas och Farzad Farzaneh i studion. När inspelningen börjar slår de blixtsnabbt om till sina roller: föräldern och läraren. De sitter mittemot varandra i en studio med svarta väggar och utan distraktioner. Ett rum byggt för samtal. Farzad Farzaneh introducerar dagens ämne: pratkvarnar.

– Catha, när pratar dina elever som mest?

För att samtalet ska bli äkta har de inte pratat med varandra om ämnet i förväg. Farzad Farzaneh lyssnar med en uppmärksamhetsrynka i pannan, nickar och hummar. Cirka 90 minuters inspelning klipps till ett program på 30 minuter. I korta inslag medverkar elever och experter.

Flera frågor är vassa och kritiska, men Catha Glaas verkar inte tycka att något är för obekvämt att prata om. Hon resonerar och förklarar. Hennes humor kommer ofta fram, som när hon delar med sig av tips på hur man får tyst i klassrummet.

– Ibland ropar jag ”punka!”. Då svarar alla elever ”schhhh” …

Det tar ett ögonblick innan Farzad Farzaneh spricker upp i ett leende.

– Aha, det pyser ut luft …

Vardagen i ett klassrum

Ibland vill lyssnare att läraren ska ställas hårdare till svars, men podden ska snarare skapa förståelse för hur vardagen i ett klassrum ser ut. Hittills har det blivit över 70 program.

– Jag är fortfarande förvånad att vi kan prata så mycket. För mig är det vardag, men det finns mycket som folk inte vet, säger Catha Glaas.

Hon tycker att fler lärare borde ta chansen att synas och höras offentligt.

– När man lyfter fram lärare så blir det ofta de som har fått pris och är bra på att göra något utåt. Men man kanske oftare skulle fråga vanliga lärare. De som går till jobbet varje dag, är där klockan åtta till fyra och sitter och rättar på helgen. De som inte har tid att driva frågor på Twitter.

Catha Glaas ler.

– Podden är min lilla protest. Det som gjorde att jag fick promenera i Brännkyrka. Mitt sätt att protestera är att säga som det är.