Pedagogik med hundra språk

Att komma till en förskoleklass i Hammarbyskolan Norra är som att stiga rakt in i en pågående process. Det händer saker och det syns. Så ska det också vara enligt Reggio Emilia. I snart 25 år har förskoleklassen inspirerats av den pedagogiska filosofin från staden med samma namn i norra Italien. 

– Det är ett sätt att se på barnen som kompetenta, förklarar Monita Edvardsson Kleijn, förskollärare och pedagogista. 

Eleverna är ute på rast och hon guidar oss runt i klassrummet. Hon visar väggen med elevernas sommarminnen, filurträdet med ekollon i fönstret, mandalas med regelbundna färgmönster, fröer som groddas, lerfigurer och de tredimensionella byggverken på hyllan ovanför bordet för surfplattorna. 

– ”De 100 språken” är ett viktigt verktyg för lärandet. Eleverna ska få uttrycka sig på olika sätt, inte bara genom talet. Men vi skapar inte för sakens skull utan det finns en tanke med allt vi gör. Lärprocessen är det viktiga, inte slutmålet.

”Vi härmar inte varandra”

Klassrummet är indelat i stationer där grupper av elever kan arbeta. Det är ett sätt att underlätta möten och samarbeten. 

– Det kollektiva lärandet genomsyrar verksamheten. Vi härmar inte varandra utan vi lär av varandra. Vid surfplattorna har vi till exempel kopplat ihop hörlurarna så att två elever kan lyssna eller skriva tillsammans. 

I stället för att arbeta tematiskt jobbar klassen med ett undersökande arbetssätt där elevernas frågor och intressen är viktiga för undervisningen. De ska vara delaktiga i lärandet och pedagogerna är ”medforskare”. 

– Det gäller att fånga stunden och ta tillfället i akt när eleverna ställer frågor och kommer med funderingar. Som på samlingen i morse, då frågade en elev om en insekt. Vi fångade upp nyfikenheten, letade information och lärde oss mer om den tillsammans. 

Ett magiskt frö

Det hörs röster i hallen. Rasten är slut och elever med rosiga kinder sätter sig runt den runda mattan. I dag ska de fortsätta att skriva och rita på sina sagor om ett magiskt frö. Eleverna jobbar i par och arbetet pågår så länge de orkar. Dagsformen styr. Förra året gjorde klassen filmer av sina sagor. I år blir sagorna till böcker med egna texter och illustrationer. 

– Arbetet behöver inte gå fort. Det ska ta sin tid. Ni ska jobba noggrant så att ni blir nöjda med det ni gjort, påminner Monita Edvardsson Kleijn.

I förskoleklassen är förhållningssättet väl inarbetat. Sedan ett par år försöker skolan, på uppdrag från grundskolecheferna, föra in det även i högre årskurser. Nätverk med lärare träffas regelbundet för att diskutera hur man kan kombinera ett mer utforskande arbetssätt med tim- och läroplanen. Det är en nöt att knäcka. 

Thomas Bergström undervisar sexorna i SO. 

– I SO försöker vi ha ett mer forskande perspektiv. Vi har mindre katederundervisning och mer öppna, utforskande frågeställningar där eleverna fördjupar sig i små grupper. Men så klart kan det inte bara vara ett fritt fördjupande. Det behövs fakta och stoft så läraren måste välja ut vissa saker. Förhållningssättet är fortfarande nytt men det växer fram sakta men säkert.

”Upp på väggen och bli synliga”

Att jobba mer med ”de 100 språken”, inte bara med det lästa och skrivna, kan vara en utmaning med högre klasser. 

– Samtidigt kan vi inte bli esteter i varje situation utan vi behöver välja olika tillfällen där eleverna får gestalta en fördjupning som de vill, till exempel genom text, bild, lera eller film. 

Nätverken jobbar också med skolmiljöerna, hur de pedagogiska ytorna kan formas för att främja möten och åskådliggöra elevernas inlärningsprocesser. 

– Vi vill att tankar, idéer och frågeställningar ska komma upp på väggen och bli synliga, såväl vägen dit som den färdiga produkten. Jag skulle bland annat vilja ha en anslagstavla i korridoren där vi kan publicera olika processer. Arbetena behöver inte tas ner utan kan sitta kvar länge så att eleverna kan inspireras av vad andra har gjort, säger Thomas Bergström. 

Lugnt och fokuserat

Tillbaka i förskoleklassen arbetar eleverna lugnt och fokuserat med sina sagor. 

– I höstas lärde de sig att skriva på surfplattan. Vi läste upp deras allra första meningar och de var så stolta. Nu skriver de för hand och av lust. De tycker att det är jätteroligt, säger Monita Edvardsson Kleijn. 

Lugnet i klassrummet är inte ovanligt. Så brukar det vara. Kanske för att eleverna kan rutinerna och känner sig trygga, men även miljön och pedagogiken har stor påverkan, tror Monita Edvardsson Kleijn. 

– Det är ingen quick fix, det tar ett tag att komma in i Reggio Emilia, men det är ett jätteroligt sätt att jobba på.