”Mer skärmtid ger sämre språkutveckling”

Bakom och bortom Nya Karolinska Solnas högblanka glasfasader brer Karolinska Institutet ut sig i ett backigt myller av gamla röda tegelbyggnader. Tur då att man har en app som visar vägen och till slut säger med ett betryggande tonfall: ”Du är framme vid målet”.

Ja, här ligger Institutionen för klinisk neurovetenskap dit Sissela Nutley är knuten och där hon forskar på deltid. År 2011 disputerade hon på hur de kognitiva förmågorna förändras hos barn som spelar dataspel eller musikinstrument. Sedan dess har hon fördjupat sig i hjärnans formbarhet eller plasticitet under påverkan av dataspel och sociala medier. Hon har skrivit boken ”Distraherad – hjärnan, skärmen och krafterna bakom” och i en studie för Statens medieråd har hon och hennes kollega Lisa Thorell också kartlagt vilka effekter barns och ungas användning av digitala medier har på psykisk hälsa.

Vad var det som från början fick dig att intressera dig för detta?

– Mitt forskningsområde är ju hjärnans plasticitet: hur mycket förändras man om man gör något i stor omfattning? Och så såg jag hur mycket tid jag lade på mobilen och hur insugna mina barn blev i det. Som plasticitetsforskare är det omöjligt att inte tänka att vi blir påverkade om vi gör något, vad som helst, tre timmar om dagen.

– Men i stället för att skamma ungdomar och säga ”sluta håll på med sociala medier” eller ”sluta gejma” så ska vi fokusera på att hjälpa dem att hitta balansen. För i dag går det digitala ut över våra skyddsfaktorer.

Om vi börjar med barns och ungdomars lärande, alltså uppmärksamhet, arbetsminne och långtidsminne. Hur påverkas det av användningen av digitala medier?

– Min bok heter ju ”Distraherad” av en anledning. Det handlar om att vår uppmärksamhet är så pass begränsad att det krävs bara lite för att vi ska bli distraherade. Man ser att när en elev i klassrummet byter aktivitet i sin dator och börjar titta till exempel på Youtube så störs koncentrationen för alla i synfältet. Det blir en spridningseffekt som inte händer om någon börjar rita i ett block. Sådant behöver lärare ta hänsyn till.

Du skriver att mobiler som inte används ändå påverkar vårt medvetande, bara genom att finnas i rummet. Kan du berätta om det?

– Forskningen känner inte till de exakta mekanismerna här, men min spekulation är att det är klassisk betingning, som med Pavlovs hundar. Vi har plockat upp mobilen tusentals eller miljontals gånger och ofta sett något som är belönande – ett sms, en ny notis, hörde ni att Sverige har gjort tre mål i matchen? Jag tror att de där repetitionerna av återkommande belöningar ger oss en undermedveten dragning till våra mobiler.

Känner du det själv, när du till exempel ska läsa en bok?

– Ja. Också med andra människor. Ligger det en mobil på bordet så blir man mindre engagerad i konversationen.

Det verkar som om själva användningen av digitala medier också tär på koncentrationsförmågan. Det blir svårare att läsa en bok eller lyssna på en lärare som inte är omgiven av specialeffekter.

– Ja, det tycks vara så att om vi omger oss med mycket fängslande medieinnehåll, får vi svårare att göra saker som kanske är lite tråkigare. Kognitionsprofessorn Agneta Gulz har sagt att många barn i dag har brist på tålamodsutvecklande erfarenheter. Det finns också studier som tycks visa att de som ofta skiftar sin uppmärksamhet mellan olika medieaktiviteter, har svårare att koncentrera sig även när de bara ägnar sig åt en sak.

Du skriver att mänsklig interaktion stöttar inlärningen på ett sätt som digital teknik inte gör. Berätta mer!

– Det där är särskilt påtagligt i de tidiga åren i utvecklingen. Man kan få ettåringar att sitta kvar hur länge som helst med en padda. En kvart om dagen gör säkert ingen skada, men tiden är att betrakta som dödtid. Det blir en stor överföringströghet, alltså att mycket går förlorat när man ska överföra det man ser i 2D till den 3D-verklighet vi lever i. Barn från tvåårsåldern lär sig mer, men bara ungefär hälften så mycket som av mänsklig interaktion. Och de kan komma ihåg det bara hälften så länge.

– Det här hänger ihop med att vi härmar. Jag relaterar till dig för jag har förstått att jag är en sådan varelse som du är och jag tittar på dig för att få bekräftelse på om jag gör rätt eller fel, och det läser jag av i ditt ansikte eller i ditt kroppsspråk.

– En metaanalys av 42 studier visar att ju tidigare man introducerar skärmar och ju mer yngre barn använder dem, desto senare språkutveckling får de. För äldre barn med vuxna närvarande ser det annorlunda ut.

Kan det finnas en annan bakomliggande orsak som till exempel skulle kunna ha med föräldrarnas utbildningsnivå att göra?

– Just det har forskarna oftast tagit hänsyn till, så det tycks åtminstone inte vara huvudförklaringen. Däremot spelar föräldrarnas egen användning in. Föräldrar som använder mycket digital teknik får barn som använder mycket digital teknik. Därför har ett nytt begrepp introducerats: technoference, att tekniken stör våra relationer, till exempel när föräldrar använder sina mobiler för att koppla av från barnen som pockar på uppmärksamhet.

Vilken betydelse har ögonkontakt?

– Ögonkontakt är ett tecken på delad uppmärksamhet. Om jag har din ögonkontakt kan jag lättare förstå din intention. OK, nu tittar du på mig, du har en förväntan på att jag ska göra något. Om vi har en lugn och trygg stund så får vi också ett påslag av hormonet oxytocin när vi har ögonkontakt. Det har en effekt på vårt välmående som gör att vi känner oss bekräftade och lugnade.

En risk som inte har uppmärksammats särskilt mycket är påverkan på synen. Vad kan du berätta om det?

– Det visste man redan före de digitala medierna, att om man sitter länge och fixerar blicken på samma avstånd så kan det på sikt leda till närsynthet. Nu är det ännu fler som gör det och kanske på ett ännu mindre avstånd, om man tittar i mobilen. Och då ökar närsyntheten främst hos barn.

Finns det belagt, att fler yngre behöver glasögon?

– Ja.

Vilken betydelse har det taktila? Att barn lägger pussel på en skärm i stället för med tredimensionella pusselbitar eller lego?

– Det finns fördelar med till exempel Minecraft där man kan zooma ut och rotera, men när vi är små behöver vi använda så många sinnen som möjligt. Vi hör legobiten klicka i, vi känner med fingrarna att nu hittade jag rätt plats här. Trycket och formens klaffande ger feedback.

En annan viktig förutsättning för lärande är förstås sömn. En företrädare för Netflix har sagt att strömningstjänstens viktigaste konkurrent är just sömnen. Vad säger du om det?

– Man ser i data att det är långt fler ungdomar som lägger sig efter klockan 23 en vardag nu jämfört med hur det var på 1980-talet. Det har gått från ungefär 15 till 60 procent bland 15-åringar.

Vad får det för konsekvenser?

– Under sömnen får vi en minnesinlagring och bearbetar det vi har pluggat på under dagen och det som var känslomässigt signifikant. Och dagen efter att man sovit för lite är man mer emotionellt instabil och har svårare att koncentrera sig. En studie har visat att sömnbrist kan leda till ökad mobbning – och det kan man förstå, för sover man för lite är man argare och får sämre impulskontroll. De där kommentarerna som man kanske annars inte hade skickat, de åker iväg.

Det blir alltså en spiral, där mer användning av digitala medier ger minskad sömn som ger en mer destruktiv användning av digitala medier.

– Ja. Men viktigast är kanske att hos 15-åringar som sover mindre än sex timmar per natt ökar risken för depression. Den nästan dubbleras över tid. Så graferna som Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen visar över ökande psykisk ohälsa, de handlar mycket om att vi inte får till de skyddande faktorerna. Och en delförklaring är att vi lägger för mycket tid på digitala medier.

Vilken roll spelar de ideal som fortplantas där?

– De orealistiska skönhetsideal som förmedlas via sociala medier tycks påverka självbild, självkänsla, kroppsuppfattning och humör. Och det är ett starkt evidensläge, man har gjort experiment: en grupp får titta på bilder som visar orealistiska skönhetsideal och lägga ut selfies, en annan grupp får skrolla på Wikipedia. Då ser man att de som tar del av orealistiska ideal eller ägnar sig åt självobjektifierande aktiviteter skattar sitt mående lägre. De blir på sämre humör direkt och tycker sämre om sin kropp. Och man ser även mer långtgående effekter i form av mer ätstörda beteenden.

Det måste vara svårt att få fram belägg för sådana orsakssamband, som till exempel det du sade om sömn. Att någon inte kan sova och i stället spelar dataspel på nätterna skulle ju till exempel kunna bero på en depression som har någon helt annan orsak.

– Det gäller många av de här frågeställningarna. En del av dem är det svårt att se att vi någonsin kommer att få svar på. De flesta studier är tvärsnittsstudier där man bara tittar på samband vid ett visst tillfälle. Sedan görs longitudinella studier där man följer människor och undersöker hur mycket tid de lägger på digitala medier och mäter till exempel nedstämdhet eller koncentrationssvårigheter. Blir det någon förändring? Och samspelar i så fall förändringen med hur mycket tid personerna lägger på digitala medier?

– Då ska man ha två exakt lika grupper och så får den ena gruppen använda sociala medier medan den andra inte får det. Och om man då ser att det blev skillnad i till exempel koncentrationsförmåga så kan man vara ganska säker på att det är användningen av sociala medier som är orsaken.

Men nu är det svårt att skapa kontrollgrupper där deltagarna inte använder digitala medier, eftersom alla gör det?

– Ja, exakt, i alla fall i det åldersspannet som är intressant. Därför är vi där vi är nu, att det används otroligt brett och från ung ålder och vi inte riktigt vet effekten.

Om vi som du sade reagerar som pavlovska hundar, på bekräftelser och belöningar, så tycker man att vi borde retirera från de digitala medierna när vi märker att vi mår sämre av dem. Varför gör vi inte det?

– Människan har alltid jämfört sig och försökt bättra på sin sociala status – det har varit viktigt för vår överlevnad. Vi är flockdjur och vill absolut inte hamna utanför. När vi uppfattar att det riskerar att hända känner vi rädsla. Och nu har vi byggt upp ett samhälle som värderar att vi ser ut på ett visst sätt och uppfattas på ett visst sätt. Sociala medier har, kan man säga, satt dessa sociala förutsättningar på steroider.

En god kraft då borde vara så kallade kroppspositiva bilder som inte uppfyller stereotypa ideal?

– Ja, det gör att man blir på bättre humör och tycker bättre om sin kropp. Men det förstärker samtidigt inställningen att man ska se sig själv som ett objekt. Kanske behöver vi vara där just nu, men någon gång skulle vi också kunna komma till: ”Vem bryr sig om hur kroppen ser ut?”.

Hur ska skolan navigera i allt detta? Vad tycker du om att elever ska kunna tvingas lämna ifrån sig mobilerna under skoldagen, som det är tänkt att bli från den 1 juli i år?

– Det är bra, på låg- och mellanstadiet och även på högstadiet. Det finns studier som visar att elever på skolor där mobilerna samlas in rör sig mer. Och i mina egna data ser jag att de även multitaskar mindre när de pluggar hemma.

Och surfplattor och datorer som de flesta elever har tillgång till, hur ska lärarna hantera dem?

– Om man konfigurerar dem så att de är optimerade för inlärning och används för rätt syften så kan de vara jättebra.

Vad behöver man göra då?

– Man kan göra så att eleverna inte kan ladda ner appar för till exempel sociala medier. Och man bör hjälpa dem att eliminera störande annonser, notiser och pling. Jag pratade med en elev i trean på gymnasiet som hade svårt att fokusera på lektionerna eftersom hon var tvungen att titta på Google-annonser för balklänningar – hon hade ju sökt på det inför studenten.

– Det kan också handla om att rensa i fönstret – klockan, batteriprocent, andra appar. Och vi måste förankra noggrant hos eleverna varför vi eliminerar distraktioner. Visa dem genom experiment att de ska lösa en uppgift och se hur lång tid det tar när de multitaskar och när de inte gör det. Då fattar de: ”Klart jag vill göra läxan på en halvtimme i stället för på två timmar, då kan jag ju spela sen!”.

Skolorna använder också det som kallas spelifiering, alltså att skoluppgifter liknar spel. Finns det en risk att det ytterligare förstärker den där pavlovska effekten?

– Kanske det, på ett positivt sätt. Tänk om de börjar associera skoluppgifter och lärande med lika positiva känslor som de har kopplat till sina digitala medier?

Vilken är elevhälsans roll i allt detta?

– Elevhälsan har ju ett förebyggande och hälsofrämjande uppdrag, för att hjälpa alla elever att nå sina mål. Så elevhälsan skulle till exempel behöva samverka mer med hemmet för att involvera föräldrar i de rutiner skolan har för att stärka ungas fokus. Då kan normer som sätts i skolan hänga med hem. Men många inom elevhälsan upplever att de inte hinner med det. De måste prioritera att hjälpa enskilda elever, och då krävs mycket mer resurser.

Vad säger du om den digitala tekniken i förskolan? I flera länder finns ju rekommendationer om att förskolebarn inte ska ha tillgång till skärmteknik, men i Sverige är det i stället påbjudet i förskolan.

– Jag har kritiserat Skolverket för det, för jag har inte sett någon forskning som stöder att det skulle vara positivt i den åldern.

Varför avviker Sverige?

– Vi är ett teknikliberalt land. Mycket av vår stolthet ligger i innovation och att vara i framkant. Det är bra. Det är bara det att Skolverket inte har tittat på den medicinska vetenskapen eller ens på de pedagogiska fördelarna med att lära sig digital teknik eller att ha ett källkritiskt förhållningssätt när man är tre år. Det är ett politiskt fattat beslut, har jag förstått av samtal med representanter för Skolverket. Det finns företagskrafter och lobbyism bakom det.

Vad är det för syfte?

– Att uppta vår tid. Tekniken vill bli använd så mycket som möjligt för att tjänsternas affärsmodeller är uppbyggda på det sättet. Många sociala medier och spel får sina intäkter från reklam. Prissättningen för annonserna är kopplad till spridning och tid. Så det finns mekanismer inbyggda i apparna som uppmuntrar ett så omfattande användande som möjligt.

Vissa appar kostar ju, men de verkar funka likadant. På Netflix börjar nästa avsnitt inom några sekunder om man inte kastar sig på avstängningsknappen. 

– Där är det andra mekanismer som används när de räknar på framgång. Som binge-watching, att man ser fem avsnitt av en serie redan första kvällen – de serierna går att sälja till många fler länder.

Det du säger utmynnar i en form av systemkritik.

– Ja. Vi har byggt ett samhälle där mänsklig tid har blivit något man kan profitera på. Och samtidigt har vi våra stenåldershjärnor. Då är det inte konstigt att vi inte lyckas prioritera våra basala mänskliga behov och våra skyddande faktorer.

Blir du inte själv deppig av det?

– Nej, för jag tänker att detta måste bli allmänt känt. Vi måste fortsätta att prata om det, forska på det och förklara det. Det driver mig.

Ser du några tecken på en vändning?

– Ju mer forskning som kommer, desto svårare blir det att vifta bort detta som alarmistiskt. Avhoppare från teknikbolagen i Silicon Valley har odlat ett samvete och insett att de inte vill vara en del av detta längre. Några av dem ligger bakom Center for Humane Technology och en jättebra podd, Your Undivided Attention. Där tar de även upp positiva exempel på lösningar som till exempel reglerar hur många notiser per dag som får skickas.

– Världen behöver nå konsensus för vad olika teknikföretag får göra och inte göra. Och där kan jag bli deppig, med tanke på demokratins gång. Kina har till exempel fattat mer drastiska beslut – där kan man inte spela dataspel mer än tre timmar i veckan, sedan stängs det av, och på deras sociala medietjänst Wechat finns det regleringar som gör att man inte kan pusha hur mycket som helst.

– I en diktatur som Kina finns det förstås baksidor med det när det gäller integritet, men det finns också vissa mekanismer vi skulle kunna kika på för att återta den fria viljan och kontrollen över vår tid. För om hälften av alla ungdomar säger att de använder digitala medier mer än de själva vill, vad har då hänt med den fria viljan?