”Lika mycket konst som fysik och kemi”

– Ni får tänka lite bakvänt – det som är grått kommer att bli vitt!

Det är fysik- och kemilektion i klass 6A på Kungliga Svenska balettskolan i Münchenbryggeriet på Södermalm och fotograf Ann-Sofi Rosenkvist går runt och visar eleverna. Klassen ska prova cyanotypi, en fotografisk teknik där järnsalter och UV-ljus skapar djupblå silhuettbilder. I grått papper skapar eleverna negativ som strax ska användas på ljuskänsliga papper i bildsalen.

Ann-Sofi Rosenkvist besöker skolan som en del av Skapande skola, ett statsbidrag som ger elever möjlighet att möta och arbeta med kulturskapare, och hon har arbetat med cyanotypi i många klasser.

– Jag brinner för alternativa metoder. Cyanotypi är en tacksam metod, med utrymme för olika material och för att experimentera. Det blir en tydlig process för eleverna som lätt kan förstå kedjan från start till färdig bild, och de får vara med om magin som sker i ”labbet”, säger Ann-Sofi Rosenkvist.

Gått igenom teorierna innan

Johan Lilliestråle, som undervisar i NO och matematik och även är kulturombud på skolan, går även han runt bland eleverna och rycker in för att hjälpa till att klippa ut ett komplicerat mönster om tiden börjar rinna iväg. Som förberedelse inför dagens workshop har han gått igenom teorierna bakom metoden med klassen. Konsten behöver integreras i skolarbetet och kopplas till läroplanen.

– Vi behöver tala om de relevanta ämnesbegreppen långt innan, för att eleverna ska förstå vetenskapen och varför vi gör det här.

Trots att workshopparna med kulturaktörerna kräver planering, teori och praktiska förberedelser, överväger fördelarna med att använda konst i undervisningen. Johan Lilliestråle har märkt att elevernas intresse för vetenskap ökar och själv får han vidareutbildning på köpet. Samtidigt är han noga med att poängtera att det är han som leder undervisningen även under workshopparna.

– Det är viktigt att det är jag som är läraren i klassrummet, så att jag inte släpper mitt ledarskap och bara blir projektledare för kulturaktörerna.

”Viktigt att ha kul”

Koncentrationen i klassrummet är intensiv. Eleverna ritar snirkliga mönster och japanska kodamafigurer. Danylo Vorobiov klipper ut yokaifiskar och ett japanskt hus. Några fåglar ligger redan klara på det vita pappret. Han gillar fysik och kemi, och han tycker om när klassen får blanda vetenskap och konst.

– Det är viktigt att ha kul när man lär sig. Man kommer ihåg bättre, det stannar i minnet.

Arbetet med cyanotypi ingår i klassens Japanprojekt som omfattar matematik, teknik och NO-ämnena. Det hela startade med att klassen besökte en utställning om den japanska berättartraditionen yokai på Etnografiska museet. De har också haft en workshop med en konstnär i den japanska marmoreringstekniken suminagashi.

– Det var jättebra för att visa lösningar, blandningar och yteffekter inom kemin, berättar Johan Lilliestråle.

Eleverna samlar sina alster och fakta om ämnet i en särskild bok. Projektet avslutas med en utställning där Japans ambassadör och kulturattaché samt japanska operadansare ska närvara.

– Klassen! Vi måste bege oss till bildsalen nu!

Magi med järnsalter

Johan Lilliestråle går mot den mörklagda bildsalen där bara några enstaka ljuskällor hjälper eleverna att se. Ann-Sofi Rosenkvist delar ut kartongskivor, klämmor och en plexiglasskiva var till eleverna.

– Försiktigt, de är ömtåliga!

Därefter vecklar hon försiktigt upp ett paket med ljuskänsligt papper – akvarellpapper penslat med cyanotypivätska – ”den magiska vätskan” – som består av järnsalter. Hon instruerar eleverna att klämma fast pappret och figurerna mellan kartong och plexiglas under ett skyddande vitt papper. Med paketen tryckta tätt mot magen för att skydda ytterligare går eleverna ut i dagsljuset mot gården som ligger med utsikt mot Riddarfjärden och Stadshuset.

Nu är det dags att ta bort skyddspappret. Medan eleverna tar rast exponeras bilderna för solljuset. Fram träder mönster, fåglar, hus och blommor i vitt mot en allt blåare bakgrund. Solen kommer fram och skyndar på processen.

– Det är ingen exakt metod, men ju längre tid som pappret exponeras, desto mörkare blir det – till en viss gräns, berättar Ann-Sofi Rosenkvist.

”Kort eller lång våglängd?”

När rasten är slut tar eleverna sina bilder och går tillbaka till bildsalen. I nästa steg ska bilderna sköljas i vatten i tre–fyra minuter, först i ett bad för att få bort det mesta av kemikalierna.

– Sedan ett litet dopp här i andra badet. Vicka på baljan så att det kommer vatten överallt, uppmanar hon eleverna.

Bilderna blir allt mörkare. När eleverna sköljt klart lägger de sina bilder på tork på stora lakan på golvet. Samtidigt passar Johan Lilliestråle på att prata om processen. Han berättar om excitation och jonisering, och skjuter då och då in en fråga till eleverna.

– UV-ljus – var det ljus med kort eller lång våglängd?

– Kort, svarar Cordelia Wetternin.

– Och vad är en våglängd?

– Det är hur långt det är mellan topparna.

”Eleverna minns det här”

Teori och praktiskt arbete kompletterar varandra, menar Johan Lilliestråle.

– Hjärnan lär sig bäst när man kombinerar praktiskt och teoretiskt arbete. Jag tror att eleverna minns att UV-ljuset från solen skapade en kemisk reaktion som gjorde att det blev blått, och det berodde på att molekyler blev joniserade. Det hade försvunnit ganska snabbt om de bara hade läst om det teoretiskt.

Efterhand som eleverna är klara går de tillbaka till klassrummet för att städa undan. Snart är bildsalen tom, men elevernas bilder ligger kvar på golvet. Där ska de torka tills i morgon.