”Jag har hittat så rätt!”

Klass 4 på Storkyrkoskolan i Gamla stan har fått en blindkarta med Sveriges landskap. I grupper om fyra ska de fylla i så många landskap de kan. 

– Lappland. 

– Skåne. 

– Det där är Gotland! 

Läraren Josefine Lemberg rör sig i det välorganiserade gyttret av gissningar, pekande händer och kvidande osäkerhet. Medelpad? Ångermanland? Halland? 

– Jag kommer inte att klara provet! utbrister en elev. 

– Du har ju inte börjat träna än, lugnar Josefine Lemberg. 

All hennes undervisning följer samma grundstruktur: först förmedling av det teoretiska stoffet, därefter laborativt arbete enskilt eller i grupp. Sist enskilt arbete där eleverna ser vad de fått med sig från lektionen. 

– Det kommer aldrig några överraskningar. Det fungerar väldigt bra för alla elever, men främst för dem inom autismspektrumet, förklarar Josefine Lemberg.

Klostervalv i källaren

Storkyrkoskolan har varit hennes arbetsplats i nio år. Den ligger mitt i Gamla stan och källarvalvet har tillhört Svartbrödraklostret som grundlades på 1300-talet. Där ligger i dag matsalen. I källaren finns även det lilla Storkyrkobadet. 

– Det är kvar från den tid då man inte hade dusch hemma utan gick och badade. Vi kan använda badet i undervisningen, även om det är en väldigt liten bassäng, säger Josefine Lemberg. 

Numera går cirka 180 elever från förskoleklass till årskurs 6 på Storkyrkoskolan. Klassrummen är staplade på höjden – ju äldre elever, desto fler trappsteg. Ungefär hälften av eleverna bor i Gamla stan. 

– Det är jättehäftigt att jobba i Gamla stan. Vi är mitt i historien. I ett klassrum som tidigare var en lägenhet har Stockholms stadsarkitekt suttit och ätit lunch med Bellman. När vi läser om 1700-talet kan vi lyssna på ”Fjäriln vingad” och berätta om det. 

”Jag var medioker”

Men i dag är det geografi och elevgrupperna börjar få slut på gissningar. De går och hämtar geografiboken för att fylla i de landskap som återstår. Till sist ska rätt svar gås igenom. 

– Axel, har du lust att hålla i det här momentet? frågar Josefine Lemberg en elev som redan kan alla landskap.

Han stegar fram och leder med självklarhet genomgången. Då och då ger han klasskamraterna en ledtråd. 

– Nummer 21. Där ligger Vimmerby och Astrid Lindgrens värld. 

Det var inte självklart att Josefine Lemberg skulle bli lärare, men hon har alltid gillat skolan. Under uppväxten gick hon bland annat på Svenska skolan i Las Palmas. Till gymnasiet hade familjen flyttat hem till Sverige och hon läste humanistisk linje på Enskilda gymnasiet. 

– Jag var en medioker elev men jätteduktig på spanska eftersom jag hade bott i Spanien. 

Reseledare i Grekland

Efter gymnasiet blev hon reseledare på Santorini, Naxos och Sithoniahalvön i Grekland. 

– Jag hade lätt för att lära mig om de olika platserna och märkte att jag blev uppskattad för sättet jag förmedlade kunskap på. Det blev en boost. 

Hon flyttade hem till Sverige, fick barn och funderade på sitt yrkesval. I vilket annat yrke skulle hon ha nytta av färdigheterna från reseledarjobbet? 

– Jag funderade på att bli polis också, men inget har jag känt så starkt för som lärare. Ingen kan ha det så här roligt på jobbet. Jag har hittat så rätt!

För att kunna läsa till matematik- och NO-lärare behövde hon komplettera sina gymnasiebetyg från humanistisk linje och gick naturvetenskapligt basår på Lärarhögskolan. 

– Då hade jag en helt fantastisk lärare i matematik som avdramatiserade det som tidigare hade varit krångligt och bröt ner ämnet i små bitar. Jag fick en helhetsbild av matematik.

Dåligt självförtroende

I sin egen matematikundervisning lägger hon stor vikt vid grunderna. 

 – Alla måste kunna grunderna innan man går vidare och jobbar med andra saker. Det tar olika lång tid för olika elever. 

Matematik är dessutom ett ämne där många elever brottas med dåligt självförtroende. 

– Det första jag säger är: när du har varit elev hos mig kommer du att älska matematik. Jag säger det om och om igen tills det blir en sanning. Visst kan det vara tråkigt eller jobbigt ibland, men det blir lättare när man ofta tycker att det är roligt. 

Josefine Lemberg vidareutbildar sig ständigt. Nästa mål är en magisterexamen i matematik på Stockholms universitet, men just nu har hon tagit en paus. 

– Arbetsbelastningen är tuff, så jag klarar inte att jobba heltid och plugga halvtid nu. Jag har bara uppsatsen kvar.

”Inte så mycket digitalt”

Att få tiden att räcka till är det svåraste med jobbet. Josefine Lemberg menar att det är ett generellt problem i svensk skola. 

– Ärendeträngseln blir större för varje år som går. 

Hon önskar att hon hade mer tid att planera, men även att reflektera över och analysera undervisningen tillsammans med kollegerna Elin Walfridsson och Linn Person. 

– Kollegiala samtal är en ovärderlig resurs som måste kunna pågå ständigt. Tyvärr är tiden alltför knapp. 

Josefine Lemberg tror att fler elever skulle kunna nå målen och må bra i skolan, och försöker varje dag att vara den lärare hon önskar att hennes egen son Isak hade fått möta. När han gick sista året på gymnasiet gav sig Josefine Lemberg iväg på ett yrkesmässigt äventyr. I ett läsår arbetade hon på Schola Europaea II i Bryssel, med 3 600 elever och flera hundra lärare från alla EU-länder. Hon diskuterade pedagogik med lärare från Portugal, Litauen och Grekland. 

– Det gav otroligt mycket. En konkret sak jag tog med mig är att eleverna inte jobbade så mycket med digitala verktyg. Alla elever hade en läslig, fungerande handstil. 

”Jag är inte någon mammafigur”

I Bryssel fanns inte heller lika många anpassningar som i den svenska skolan. 

– Kanske ska man inte vara så himla rädd för att sätta press. Det gäller att inte anpassa bort saker för snabbt. Eleverna där klarade verkligen mycket mer än vad vi låter eleverna testa här. 

Numera har hon med sig den inställningen i sin undervisning. 

– I mina grupper har jag väldigt lite anpassningar. Elever som har suttit utanför klassrummet i andra skolor har gått till att vara helt välfungerande i det här klassrummet. 

Grunden för de tydliga och höga förväntningarna är att bygga en god relation med eleverna. 

– Man måste förmedla att man tycker om dem innan man börjar ställa krav. Men jag är inte någon mammafigur utan verkligen deras lärare. Sedan kan man förstås göra små anpassningar som inte leder till ett minskat lärande. 

Årets lärare 2024

En elev som kämpar med att skriva för hand kanske får ihop sju meningar, medan klasskamraterna skriver tio. 

– Det är inte antalet meningar som är slutresultatet. Men att säga att de inte behöver skriva alls för hand utan kan skriva på sin surfplatta, det tror jag inte på. 

Josefine Lemberg tilldelades nyligen utmärkelsen Årets grundskollärare 2024 i Stockholms stad. I motiveringen står bland annat att hennes undervisning ”karakteriseras av tydlighet, utmaningar och stöttning”. Prisutdelningen skedde under konferensen Leda lärande i oktober. 

– Det var pampigt och lite nervöst. Jag är oerhört stolt över priset och glad över hur många gratulationer jag fick. 

När dagens lektion är slut och Josefine Lemberg har stängt dörren efter klassen konstaterar hon att det bästa med jobbet är att se eleverna utvecklas och inhämta kunskap. 

– En elev som inte kunde några landskap i morse kan nu åtta. Förhoppningsvis ger det en bra känsla, som gör att de vill fortsätta att lära sig. Det är det viktigaste vi kan ge dem.