Inne i skapandets bubbla

Det råder en koncentrerad tystnad i bildsalen. En fingertopp mjukar upp övergången mellan skugga och ljus, en blyertsudd formar omsorgsfullt en ögonvrå och med tilltagande tryck i pennan växer ett hårsvall fram. Det är bildlektion med årskurs 6 på Bagarmossens skola, där Regina Arbelund arbetat som bildlärare i 20 år.

Varje vecka undervisar hon 435 elever i årskurs 6–9. Tidigare var det alltid i helklass, men numera har hon årskurs 6 i halvklass, vilket gör stor skillnad. Alla elever får arbetsro och tillräckligt stöd för att hänga med i undervisningen.

– Det är en vinst att jag lär känna eleverna i sexan på ett fördjupat vis. I sjuan börjar vi jobba mot målen i årskurs 9 och många tycker att det är svårt.

”Handlar om att se”

Just i dag tecknar eleverna självporträtt, en uppgift som följt Regina Arbelund sedan hon själv pluggade på målarskola.

– Man har sig själv och sitt ansikte hela tiden och man kan använda det för att lära sig se. Att teckna handlar om att se, inte om vad man tror sig se.

Det var konsten som tog henne till klassrummet. Drömmen var att syssla med fri konst, men de ekonomiska realiteterna gjorde att hon sökte till Konstfacks bildlärarutbildning. Efter examen 2001 arbetade hon en kort tid på en fristående skola innan hon kom till Bagarmossens skola.

Det här är tredje lektionen som sexorna jobbar med sina blyertsporträtt. Tidigare har de gjort självporträtt med hjälp av monotypi, ett slags tryckteknik.

– Man använder en tuschpenna och en spegel, sedan tecknar man exakt de linjer man ser. Det gäller att vara helt stilla och blunda med ett öga. Sedan trycker man ett lagom fuktat papper mot spegeln, förklarar Regina Arbelund och hämtar några elevarbeten för att visa.

Undersökning av jaget

En flicka har gjort en hel serie tryck, en sorts undersökning av det egna jaget. För andra elever är uppgiften svår. Att se sig själv i spegeln kan vara obekvämt. Men i dag märks inte det minsta motstånd hos eleverna, bara en stark vilja att fånga ljusglimten i det egna ögat eller näsans gäckande form.

Regina Arbelund rör sig runt mellan bänkarna, studerar de framväxande porträtten och lägger märke till detaljerna. Hur mycket ögonvita ska det vara? Är det för lite svärta? För skarpa linjer?

– Här kan du sudda lite med stompfen så att du får en valörövergång och gränsen mellan ljus och skugga inte blir så stark.

Hon är noga med att använda adekvata begrepp. På tavlan står ord som klassen ska lära sig att använda, bland annat skugga, volym, valör och högdagrar. Och naturligtvis stompf – ett ord som dessutom är roligt att säga.

– Jag försöker hamra in orden och det är bättre att jag använder dem från början så att det blir naturligt. Nu jobbar eleverna med dem och sedan när de ska redovisa sina arbeten för varandra kommer vi att prata om orden igen.

Skulpturer i korridoren

I årskurs 6 handlar det mycket om grunderna, som de geometriska grundformerna.

– I sjuan jobbar vi med kroppens proportioner, men förenklat med hjälp av collageteknik. De kalkerar en kroppsform och får sedan byta ut kläder med hjälp av pappersbitar och tidningsklipp.

En annan viktig komponent i undervisningen är bilders kommunikativa funktion. Att kunna förstå och tolka bilder, samt att veta hur de framställs. Eleverna får bland annat göra egna instruktionsbilder som kan handla om allt från att tvätta en pensel till att värma en pizza i mikron.

Så småningom blir uppgifterna mer inriktade på elevernas egna uttryck. En årskurs har gjort skulpturer utifrån frasen ”Lyssna, jag har något att säga”. Resultatet är utställt i korridoren och flera skulpturer är mycket uttrycksfulla. En trött gestalt slumrar med huvudet tungt i en uppslagen bok. En flicka av ståltråd och gips står på knä med nedsättande ord klottrade på kroppen. Andra har gjort cirkusartister i olika känslotillstånd, till exempel världens starkaste man med randiga trikåer och sorgsen uppsyn.

”Riktig identitetskris”

Vid sidan av undervisningen ägnar sig Regina Arbelund åt eget skapande, men för några år sedan blev högerhanden utsliten och hon var sjukskriven länge.

– Det var en riktig identitetskris och jag funderade på om jag skulle byta yrke.

Till sist träffade hon en läkare som förstod att handen är lika viktig för en bildlärare som för en violinist.

– Det blev en stor operation, men nu är jag helt återställd, säger Regina Arbelund och viftar med fingrarna.

Så mycket sitter i handen – i greppet om pennan, fingertopparnas känslighet och själva rörelsen. Vissa elever har sin begåvning i handen. Andra kämpar med motoriska svårigheter. Det visar sig ofta i pennfattningen. Greppet kan vara stelt och krampaktigt, strecken så hårda att de gräver sönder pappret och inte går att sudda.

– Ett antal elever är finmotoriskt understimulerade. Det blir ett evigt misslyckande och ledsna blickar. I andra ämnen kanske det är lättare att sticka dit en dator, säger Regina Arbelund.

Specialpedagogiskt verktyg

Själv har hon ett annat specialpedagogiskt verktyg. Hon visar några pennor med riktigt kraftiga stift av blyerts, uppåt en halv centimeter tjocka. Själva stifthållaren har tyngd och ett skönt grepp, vilket gör pennan mycket behaglig att använda.

– Jag använde dem när jag tecknade kroki på målarskolan. Det är dyra pennor, så jag köper in ett begränsat antal. När eleverna får den här pennan i sin hand känner de sig privilegierade och ofta lossnar det då.

Att behärska finmotoriken kan vara avgörande för yrkeslivet, något som Regina Arbelund också lyfter fram i sin undervisning. Många yrken förutsätter finmotorisk skicklighet, allt från konstnärens till kirurgens. Hon lutar sig mot Göran Lundborg, professor och tidigare handkirurg, som skrivit om vad som händer med handens förmågor i en digital värld, bland annat i boken ”Handen i den digitala världen” från 2019.

– Det är ett handikapp i livet att inte ha tillgång till det finmotoriska, säger Regina Arbelund.

”Jag borde också göra så där”

Under lektionstid sätter hon sig ofta ner hos en elev och visar. En pojke undrar vad det är för skillnad på 2B- och 6B-pennorna.

– Hämta dem så provar vi!

Hon tar fram ett löst papper och tecknar först med mjuk hand, sedan med lite mer tryck. Svärtan tilltar.

– Prova själv så kommer du att se skillnaden.

När lektionen nästan är slut ber Regina Arbelund eleverna att lämna in sina teckningar och städa vid sina bord. På ett ögonblick upplöses alla de bubblor av skapande som eleverna varit inneslutna i – och de får syn på varandra igen.

– Jag borde också göra så där med konturerna, säger en flicka som studerar sin klasskamrats tecknade näsa.

– Åh, jag är inte nöjd…, säger en annan elev.

– Vet du vad, vi jobbar vidare med det nästa gång och då blir det ännu mer likt dig, säger Regina Arbelund.