Hon synar slöjden i sömmarna

En pojke sticker nålen genom tyget, mitt i strecket som formar en känd logga. Med stor koncentration broderar han den svarta swooshen på det som ska bli en vit hoodie. Eleverna i klass 9A på Grimstaskolan arbetar med sin sista uppgift i textilslöjden under ledning av slöjdlärare Hanna Skarelius. Hon är även förstelärare i praktisk-estetiska ämnen och doktorand på Kungliga Tekniska högskolan (KTH). 

– Jag är på avdelningen för digitalt lärande. Även om min forskning är väldigt slöjdig så kan metoden förhoppningsvis användas i fler ämnen med praktiska moment. 

Stämningen i klassrummet är lugn och fokuserad, en spegling av Hanna Skarelius karaktär. Medan sömsmåner ritas och tygstycken sys ihop småpratar eleverna om applikationstekniker och livet. De har valt textilslöjd i nian och verkar nöjda. En pojke förklarar att det lugna tempot passar honom medan han klipper längs en kritad vit linje. 

Hanna Skarelius delar sin tid mellan undervisning och forskning. Två dagar i veckan är hon på Grimstaskolan, som just nu är inrymd i S:t Jakobi i Vällingby. Hon har varit lärare i närmare 25 år, men att det skulle bli slöjd var inte självklart. 

– Jag har alltid varit kluven mellan naturvetenskap och konst. 

 Matematik, konst och hantverk

Det första lärarjobbet var ett vikariat som hon fick tack vare studier i geografi. Hon hade även gått på Stockholms konstskola och Nyckelviksskolan, vilket ledde till att hon började undervisa i slöjd. 

– Då bestämde jag mig för att utbilda mig till slöjdlärare och läste en kompletterande utbildning på distans. Slöjd är ett brett ämne där jag har nytta av min bakgrund inom både matematik, konst och hantverk.

Viljan att utveckla undervisningen har funnits hela tiden. Det första steget mot att forska tog hon 2016 då hon påbörjade ett FoU-projekt inom ramen för Stockholm Teaching & Learning Studies (STLS). Tillsammans med två andra slöjdlärare undersökte hon hur eleverna kunde öva sin förmåga att göra medvetna och motiverade val. På tre olika skolor testade lärarna övningar där eleverna på ett strukturerat sätt samarbetade och förde resonemang om sina val. Resultaten var positiva och presenterades i en artikel i Skolportens artikelserie Leda & Lära. 

– Efter det gick vi tre tillsammans en magisterkurs på distans i Umeå. Då började jag förstå att det var spännande med forskning. 

Forskargrupp på KTH

När Stockholms stad utlyste doktorandtjänster sökte hon en i tron att hamna på Stockholms universitet. I stället var det en professor på KTH som blev intresserad av hennes ansökan, och nu ingår hon i en forskargrupp med allt från lingvister och civilingenjörer till bild- och slöjdlärare. 

Själv intresserar hon sig för det praktiska görandet i slöjdämnet, det ordlösa som inte alltid kan förklaras. 

– Jag får ta emot ganska många nyanlända elever som inte kan svenska ännu och jag har arbetat på anpassad grundskola. Det finns många elever som har det praktiska kunnandet och gör allt men som inte alltid kan förklara. Då känns det orättvist att jag inte kan sätta ett högre betyg. 

I sin studie undersöker hon vilka kunskaper och förmågor som kan dokumenteras och analyseras med hjälp av videoinspelning. Elever har filmat sin egen arbetsprocess utan att använda ljud. 

– Nästa steg är att jag låter slöjdlärare titta på filmerna för att se om man kan använda det i bedömningen. Kan man se i vilken grad eleverna är hantverksskickliga, gör val eller planerar? Det är förstås viktigt att kunna använda ord också, men jag vill se om detta kan fungera som ett alternativ. 

”Låg status – tyvärr”

Hon är inne på sitt tredje år av fyra som doktorand och kommer att ta en licentiatexamen. Därefter är tanken att hon ska arbeta som lektor i Stockholms stad. 

– Men det skulle också vara roligt att undervisa på lärarutbildningen, helst slöjdlärarutbildningen på Konstfack. 

Det råder numera brist på slöjdlärare, vilket hon tror har att göra med ämnets status och okunskap om slöjd som skolämne.

– Tyvärr har många av de praktisk-estetiska ämnena låg status. Men det är ett väldigt kreativt yrke och många gånger har man ganska fria ramar. 

I slöjdsalen kommer man även nära elevernas idéprocesser. 

– Här tränar de problemlösning, idéutveckling och reflektion i praktiken, och det är förmågor som man behöver även i andra ämnen.

Bristande finmotorik

Nyligen fick slöjdämnet stor uppmärksamhet då en lärare lade ut en bild i sociala medier av ett tygstycke som en elev hade klippt till. De hackiga kanterna skvallrade om bristande finmotorik. Många slöjdlärare kände igen sig, även Hanna Skarelius. 

– För 10–15 år sedan var det självklart att eleverna kunde hantera en sax. Då behövde jag inte undervisa om det, men det behöver jag nu. Idrottslärarna ser också en skillnad i grovmotorik. 

Niorna på dagens lektion är till stor del självgående. Under hösten har de övat på alla moment som ingår i att sy en hoodie, och sytt en minihoodie i storlek 74. Hanna Skarelius kan ta ett steg tillbaka, låta dem arbeta på och ta hjälp av varandra. Någon trär en tråd genom symaskinsnålens lilla öga, någon skojar med en kompis, tappar fokus en stund och hittar tråden igen. Stötvis skramlar symaskinernas motorer till, ibland en långsamt trevande söm, ibland snabbt rusande. Så tystnar en maskin. 

– Åh nej, det blev fel! Jag sydde avigsidan mot rätan! 

 ”Jag är fett nöjd!”

Att göra misstag är också något eleverna får öva på i slöjden, liksom att komma igen. Flickan som sytt fel suckar och reser sig för att hämta en sprättare. Hanna Skarelius säger ett par uppmuntrande ord. Yngre elever kan behöva mer hjälp för att klara av bakslagen.

– En del bryter ihop och det är nästan så att tårarna kommer. Jag säger att det inte gör något om man gör fel. Det går att göra om, men det är en jobbig känsla i alla fall. 

Medan den felsydda sömmen sprättas har någon annan precis sytt fast mudden på sin ärm. 

– Kolla, det blev ju skitbra. Jag är fett nöjd!