”Ge lärarna mer makt”

Hon är hungrig, professorn i filosofi vid Södertörns högskola. På förmiddagen har hon haft möten med parterna inom sjukvården, facket Vårdförbundet och arbetsgivarna Almega, och nu har hon kommit hem till radhuset i Huddinge en aning försenad. Lunch har hon inte hunnit med, så hon plockar fram några bitar ananaspizza från i går och äter dem på stående fot mellan kylen och diskbänken medan hon berättar om hur nyfikna vårdens beslutsfattare är på hur personalens praktiska kunskap bäst kan användas. Något som lika mycket angår skolan, säger Jonna Bornemark och sväljer den sista tuggan.

Praktisk kunskap, vad är det?

– Praktisk kunskap, omdömeskunskap eller fronesis är kunskapen att hantera just den här situationen med just den här personen eller de här personerna just i dag. En situationsbaserad kunskap som sitter i vårt känsloarbete och i vår sinnlighet. Alla som jobbar i någon typ av mellanmänskligt yrke brukar förstå detta på en gång.

– Man kan också definiera den i kontrast till den teoretiska kunskapen, episteme, som är det som är sant för alla alltid och överallt – generell abstrakt kunskap som uttrycks i text eller ännu hellre i formler som vi uppfattar som givna. De olika kunskaperna kompletterar varandra väldigt bra. Men vi har ett snävt kunskapsideal i dag, där det egentligen bara är kunskap som bygger på evidens som räknas. Då gör vi människan fattigare än den behöver vara.

– När vi pratar pedagogik och vad som är rätt sätt att lära ut eller bygga en kunskapssituation på så finns inga eviga allmängiltiga svar. Då måste vi ta vara på den fronetiska kunskapen. Det är tydligt att det kan bli väldigt dumt om jobbet bara får utföras på ett sätt som är rätt enligt manualen.

Har du exempel på det?

– Ja, från förskolan. Ett rätt absurt exempel. För jag tänkte att krismanualer, det är ändå bra manualer. I en krissituation skakas allt om och då kan jag behöva något att hålla mig i. Men sedan hörde jag om en situation där några barn sprang iväg från förskolans gård. Personalen märkte det fort, men i stället för att springa efter barnen så sprang de in och kollade i manualen. Det var rätt enligt boken, men det blir väldigt konstigt i verkligheten. För manualen innehåller ju ingen kunskap om vart barnen tog vägen.

– Ett annat exempel handlar om en elev som hamnade efter i matematikundervisningen.
Det var väldigt mycket mattebok kvar och väldigt lite tid på terminen. Då började läraren pressa eleven att jobba snabbare. Det resulterade i en superstressad lärandesituation. Det eleven lärde sig var att ”jag är dålig på matte”. Läraren gjorde rätt, för att alla skulle hinna igenom allt som stod i kursplanen, men om vi ska ha bra kvalitet på en verksamhet så räcker det inte att göra rätt – man måste göra bra.

– Målet måste vara att göra situationen bra. Och situationskunskapen är att ta in: Vad är det viktiga här och nu? Vad är rimligt? Då behöver vi en fronesiskunskap, en omdömeskunskap. Som alltid är en handlingskunskap. För man ska ju handla i just den här situationen.

Du sa att praktisk kunskap och teoretisk kunskap eller faktakunskap kompletterar varandra. Hur?

– Fakta är att när vi är överens om vad en stol är och vad ett rum är så finns det en objektiv kunskap om hur många stolar som finns i det här rummet. Faktakunskaper är superviktiga för att vi ska ha en gemensam kunskapsbas, det vill jag vara tydlig med. Klimatkrisen är verklig. Problemet är att vårt kunskapsbegrepp är för snävt. Flera element saknas. Ett är att vara ödmjuk inför att jag inte vet allt. En annan del är att utveckla sin sinnlighet. Och till det kommer att veta vad man känner och kunna förhålla sig till det utan att bli uppslukad av känslor.

Det där med att jag inte vet allt – så är det ju verkligen för barn. De vet att de inte vet allt.

– Det är därför förskolepedagogiken är så viktig. För den förskolepedagogiska idén är ju inte att bara ge svaret, utan att låta barnen upptäcka. Vad händer när vi tar in snö? Vilken är relationen mellan snö och vatten? Och is? Att få experimentera.

– Förskolebarn har en tydlig kompass: Det här vill jag veta! Och det här! Och sedan undersöker de det med hjälp av sina sinnen. Och känslorna är också där. För känslorna guidar vad vi ska söka oss till och vad vi ska bort ifrån. En bra pedagog följer med barnen i det: Hur gör man om man inte vet? Hur gör man för att undersöka tillsammans? Hur gör man för att lyssna på varandra?

– Men det finns ju en hierarki. De praktisk-estetiska ämnena blir underordnade de teoretiska. Ju äldre barnen blir desto mindre ska de hålla på att rita teckningar och sjunga sånger och ta in snö och se vad som händer. Det hör ju till förskolan. Och riktig skola är något annat. Man har kanske något laboratorium, men det viktigaste blir oftast det som hanteras i huvudet.

– Jag pratade precis med en kvinna på Skolverket som skrev kursplanen för musik. Och där står nu att det handlar om ett upplevande. Och det är jätteviktigt att ha med det – att upplevande är något man kan träna sig på. Att stanna kvar i hur det låter, i sinnligheten. Det behövde hon slåss ganska mycket för, för andra tyckte att det handlade om att analysera musiken och verbalisera den.

Hur är det med andra mer praktiska ämnen som bild, slöjd och idrott, vilken roll spelar fronesis där?

– Problemet är att för att få högsta betyg även i sådana ämnen så måste du alltid vara bra på att verbalisera. Där behöver vi värdera andra typer av kunskaper. Det gäller matte också, att vara fenomenal på att lösa mattetal men inte kunna förklara hur man gjorde har blivit undervärderat. Den här matematiska briljansen, den musikaliska briljansen, den kroppsliga briljansen, de är värda något i sig.

Var det inte så på 70-talet, att det räckte med att kunna räkna de svåraste ekvationerna rätt eller göra avancerade handvolter för att få bra betyg?

– Jo, och sedan försökte man demokratisera det. Man tänkte att alla har olika fysiska möjligheter att stå på händer, men den kognitiva förmågan är demokratisk för den har vi lika mycket av. Men det har vi inte. Vi är olika verbalt och kognitivt begåvade. Det kan handla om neurodiversitet, till exempel autism och adhd. Vi behöver få vara olika och kunna olika saker.

– I skolan var jag ju en sådan som klarade mig bäst när det verbala värderades högt. I ämnet teknik kunde jag namnen på alla verktyg och jag visste teoretiskt hur de skulle användas, så jag blev sur när det ingick i betygssättningen att kunna hamra ner en spik. Men nu tänker jag att den sortens kompetens behövs i alla ämnen. Annars är det ju odemokratiskt och orättvist mot den som har en kroppslig begåvning men inte en kognitiv.

– Till fronesis hör också värderingsfrågorna som handlar om att kunna fånga upp vad som är emotionellt viktigt i en viss situation. Att kunna se att min kompis inte mådde bra av det här. Och det är ofta mycket svårare att mäta än det kognitiva och verbala, men det får inte betyda att det försvinner, för vi kommer att behöva det i framtiden. Vi måste odla människans alla sidor.

Vad är den historiska bakgrunden till att vi värderar den kognitiva kunskapen, episteme, högst?

– Det hänger ihop med idéer om kunskap från upplysningen och framåt. Episteme har ju det fantastiska löftet om demokrati, att alla är lika inför kunskapen. Sedan har epistemekunskapen under moderniteten varit enormt produktiv. Vi har fått så mycket av den i termer av teknisk och vetenskaplig utveckling.

Välstånd och medicin.

– Absolut. Och då blir det lätt att tänka att allt annat bara är magkänsla och flum. Dessutom hänger det ihop med avförtrollningen av världen. Man kan säga mycket om religionerna, men de har i alla fall en relation till icke-vetande. För Gud är större.

– Vi ska vara glada att vi har epistemekunskapen, men till exempel i relation till klimatkrisen säger ju alla forskare att det inte är kunskapen som brister utan problemet är vår oförmåga att handla i relation till den i en ny situation. Och vad behöver vi kunna? Jo, vi behöver kunna se att vi inte sett allt. Och vi behöver självkritik. Det är någonting vi också odlar med hjälp av emotionell kompetens.

Hur ska då lärare jobba med omdömeskunskap i skolan?

– Vi måste stanna kvar i: Vad var viktigt här? Varför läser vi det här? Vad såg du på museet? Vad såg jag? Vad kände du? Vad kände jag? Till exempel i matematikundervisningen. Matten är så kul, för att den väcker fruktansvärt mycket känslor. När man lyckas kan det vara ren eufori. Men matte kan också väcka ångest, och då behöver jag kunna notera: Oj, nu kändes det här jättejobbigt. Det kan göra att jag förstår situationen bättre och inte känner mig så misslyckad och då kanske jag blir bättre på matte. Så det finns jättemycket att vinna på det.

– Känslorna finns alltid där och de ska fram i alla ämnen. Att lära sig att få syn på och identifiera sina egna känslor. Att låta dem beröra oss. Det är då det blir viktigt. Alla Nobelpristagare säger ju att det var den här läraren som gjorde att jag blev berörd. Vi behöver bli berörda för att kunna skapa nya fakta, ny epistemekunskap.

– Och omdömeskunskap handlar också om att förstå vad det är att vara medborgare i en demokrati, framför allt i relation till framtiden. Jag spelade precis in en podd om krishantering på företag och myndigheter, och de säger just att det är fronesis vi behöver i kriser. För fakta kanske är gamla. Kvaliteten blir för dålig om vi bara gör rätt, om vi bara följer manualen. Historiskt så har vi sett hur farligt det är om alla bara lyder order och följer en auktoritär ledare. En mänsklighet där man bara lyder är livsfarlig.

Behöver eleverna lära sig att ifrågasätta även lärare?

– Ja. Och lärare behöver hantera att bli ifrågasätta av sina elever. Och göra det på ett bra sätt.

Hur gör man det då?

– Pedagogikforskaren Åsa Hirsh har studerat hur eleverna kan ge feedback på lärarnas undervisning. Då tränar vi ju eleverna på att förhålla sig kritiskt och reflekterat till auktoriteter. Det är jättebra för eleverna. Och det är jättebra för läraren – att kunna hålla ett sådant samtal på ett klokt sätt och visa hur man är en auktoritet som tar emot kritik. Vi behöver auktoriteter, men däremot behöver vi inte det auktoritära. En bra auktoritet vinner sin auktoritet i kraft av kunskap, kompetens och etisk förmåga.

Så hur kan lärare använda detta vid till exempel en genomgång i ett klassrum?

– Jag tror att alla lärare som har tänkt lite på det här är medvetna om att den situationen är någonting som jag och eleverna gör tillsammans. Det som sker i rummet, det vävs mellan oss. Så om jag tycker att jag gjorde något jättebra men alla elever tycker det var jättedåligt, då har jag misslyckats. Det är lärarens ansvar att hålla rummet. Att sätta de grundläggande spelreglerna och fånga upp om någonting är på väg att glida iväg. Det är auktoritet – att få dem som är i rummet att känna sig trygga och lagom utmanade.

Men hur gör man för att hålla rummet? Jag antar att det är fronetiskt?

– Ja, det finns ingen manual för det. Men jag kan säga att man måste vara närvarande. Man måste ha koll på ett här och nu och se vad som händer. Man måste ha hela sin sinnlighet påslagen. Man måste ha en bibehållen riktning som visar vad den här situationen är till för: Vad är det vi ska lära oss? Man måste ha ett självförtroende i relation till riktningen. Och man måste ha flexibilitet, en balans mellan att lyssna och att följa sin linje.

– Det är en otroligt komplex kompetens. Men tänk vad många jag träffar varje dag som är jättebra på det här! Människor är gjorda för att handla under motstridiga krav. Det är vad vi gör hela tiden. Vi vill kanske gärna hitta en snabb lösning så fort det blir motstridigheter, men våra liv är inte sådana – och vi handlar ändå. Ibland blir det bättre och ibland blir det sämre. Vi lär oss, och så blir det lite bättre.

– Samtidigt har jag hört även välinsatta personer säga att de undrar om vi nu under 2000-talet har uppfostrat en generation lärare som inte tror att de har något omdöme. Skolverket får ofta höra att här saknas något i riktlinjerna, lärandemålen och bedömningsmallarna, det står inte hur jag ska göra exakt i den här situationen. Ganska lustigt är att de får flest frågor kring det mest specifika, som simningen. Man ska kunna simma 200 meter varav minst 50 meter på rygg. Då får Skolverket frågor som: Hur kallt måste vattnet vara? Måste det vara djupt vatten? Och ryggsimningen, kan den vara hela vägen?

Så detaljer föder detaljer.

– Ja, precis. Om man detaljreglerar så finns det alltid gränsfall och en fråga till. Om man då tänker att lärare primärt ska göra som det står i styrdokumenten, då kan vi inte lita på att de har så mycket professionell kunskap. Och då kan vi inte lita på att de sedan kan sätta rättvisa betyg.

En del av kontrollsystemet är alla administrativa krav som ställs på lärare. Hur har det blivit så? För även beslutsfattarna vill väl egentligen helst att lärarna ska undervisa?

– Från början handlade det om att effektivisera och spara resurser. Det tog lång tid innan man började göra tidsstudier och upptäckte hur mycket tid som går åt till administrationen. Då blev många förvånade och andra tyckte det var skönt att få den situation de levde i bekräftad.

– I botten finns en vilja till kontroll, att synliggöra saker som varit osynliga: Hur har ni hanterat det? Ja, titta här, här har vi dokumenten, vi har skrivit en incidentrapport och en uppföljningsplan. Det är inte alltid man kommer till frågan: Ja, men har ni följt upp det då? Forskningen har sett att när vi blir väldigt fokuserade på att få ner allt på papper så finns det alltför lite energi kvar till att faktiskt göra något åt problemen.

Nu när insikten har kommit, går det att ta sig ur den här situationen?

– Det är klart det går. Mänsklig kultur kan alltid bli annorlunda. Alla som inte befinner sig i klassrummet måste släppa lite på sitt enorma kontrollbehov.

Hur ska vi som finns utanför klassrummet då veta vad som händer där, om skolan inte mäter och utvärderar?

– Skolan ska förstås mäta, men den ska mäta det som kan överraska. Det den kan lära sig något av. Det vi redan vet behöver vi inte mäta, då är det bättre att handla. För att ta ett exempel: På en skola vet de flesta vilka lärare som inte är så bra på att hantera NPF-elever. Det är inte en kunskap som behöver synas i några dokument, för är jag en närvarande rektor så vet jag det. Då gäller det förstås att göra utbildningsinsatser och hantera det.

– Jag jobbar ganska mycket med Skolverket nu, bland annat på deras skolledarutbildning. Och det handlar mycket om att fundera på hur Skolverket kan stötta ett professionellt omdöme och ge det handlingsutrymme. Nu har man skrivit om betygskriterier och stöddokumentet och skrivit fram mer av lärarnas bedömningsförmåga. För det vet vi genom forskning att det är viktigt.

Men om läraren har satt ett betyg och eleven eller en förälder vill veta varför det inte blev högre – varför inte ett B? – hur ska läraren då kunna svara, om det inte finns underlag?

– Varför fick du ett C? Ja, för att det är min bedömning.

Räcker det?

– Klart man ska kunna motivera det, men inte matematiskt bevisa det. Sedan är det jätteviktigt att ha en diskussion med eleven om vad som krävs för de olika betygen, att inte bara leverera de totalt abstrakta betygskriterierna. Och lärare måste också ha ett kollegialt samtal om hur man sätter betyg. Men vi kommer inte undan att bedömningen alltid innehåller ett mått av subjektivitet.

Behöver läraren inte kunna visa upp dokumentation för varje inlämningsuppgift eller prov?

– Problemet är när det ska gå att härleda i varje led – vi har den här läroplanen, de här lärandemålen och just den där detaljen i den här inlämningsuppgiften – då blir det någon sorts rent matematisk övning att sätta betyg. Då får läraren aldrig möjlighet att se någon helhetskompetens.

– Lärare måste odla en holistisk blick på elevens kunskap. De ska vara auktoriteter på det. Om den här eleven inte lämnade in den där uppgiften så är kanske inte det det viktiga, om jag vet att eleven på det stora hela är jätteduktig. Men ska vi ha rättvisa betyg och kunna lita på lärarens omdöme måste vi ha en organisation för detta. Det har vi inte i dag, när till exempel rektorer pressar på för att få upp betygen.

Vad tror du om framtiden, säg år 2040 – kommer det att krävas andra grundläggande färdigheter då än de traditionella läsa, skriva, räkna?

– Jag vill hellre komplettera än ta bort. Men ibland behöver man ta bort saker för att kunna ge utrymme för något annat.

Då kanske vi ska ta bort räkna då?

– Nej, läsa, skriva och räkna är absolut nödvändiga kompetenser. De kommer inte att försvinna, men de kommer heller inte att räcka.

Så vilken färdighet vill du komplettera med?

– Om jag ska sammanfatta det så fuskar jag och säger: fronesis. Att kunna relatera till att inte veta. Faktiskt. Att förstå att det kan hända saker som vi inte har på kartan i dag. Och ha flexibiliteten att kunna handla i relation till något nytt.

Men följs inte icke-vetandet av en drift att veta? En nyfikenhet?

– Nyfikenhet kanske ibland är en lyx? Det kan vi ha när vi har utrymme för det. Nu tänker jag på existentiella, riktigt kritiska situationer – ökande miljökriser, ökande flyktingströmmar, mer krig och en vardag som kanske får våra elpriser förra vintern att se ut som en fjärt i havet. Det finns kanske inte mat att ge mina barn. Då är inte nyfikenhet den främsta drivkraften. Men jo, man måste ha en riktning i det där icke-vetandet. En livskreativitet. Hur gör jag för att hitta mat? Och med mängder av värderingsfrågor i det: Jag kanske inte vill vara någon som gav mat till mina två barn när det gjorde att tio andra barn dog.

Etik?

– Ja, det etisk-existentiella. Vilken sorts människor blir vi i kritiska situationer? Vilka vill vi vara? Jag har inget riktigt snyggt begrepp här, men det handlar om förmågan att relatera till det helt nya, till tidigare okända kriser. Flexibilitet. Fortsatt existentiellt tänkande kring vad det är att vara levande tillsammans med andra levande varelser.

Ett problem inför framtiden är ju lärarbristen. Lärarutbildningarna lockar inte tillräckligt många och inte alltid dem som bäst kommer att passa som lärare. Vad skulle kunna göras för att höja yrkets status?

– En tanke är att vi skulle ha ett system där man varvar praktik med studier. Man kanske läser ett år och sedan är man ute som någon sorts lärling eller assistent. Jag tror det skulle höja kvaliteten på utbildningarna. När det gäller yrkets status tror jag definitivt att om det fanns en större tillit till lärarna så skulle statusen höjas. Om de hade mer makt. Men sedan förstår jag inte riktigt varför läraryrket har låg status.

Kanske min fråga är felformulerad, kanske är det inte låg status som avskräcker numera utan arbetsmiljön i skolan? För själv blir jag imponerad när någon berättar att den har kraft att jobba som lärare.

– Ja, jag reagerar också så: Det där måste vara tufft. Så vad som behövs är kanske arbetsro. Och att få tid för reflektion över konkreta situationer.

Vad är det första du skulle besluta om du var skolminister?

– Å, jag är så himla glad att jag inte är skolminister!

Det låter som om du har tänkt tanken?

– Nej, politiker är inte min grej. Men jag skulle jobba för ett vidgat kunskapsbegrepp. I det ingår att jag skulle sätta grundskollärarna i utbildning hos fritidspedagoger, förskollärare och folkhögskollärare. Jag skulle använda alla människor som har estetiska kompetenser, praktiska kompetenser och kroppsliga kompetenser i skolan.