Fotbollsplanen har blivit trygg savann

Eleverna i klass 4A kickar undan bollen och börjar i stället hjula längs fotbollsplanen på Johannes skola i Vasastan. För ett år sedan hade det nog inte hänt. Då spelade man i stort sett bara fotboll här. Numera kallas den här delen av skolgården Savannen, och konstgräsplanen är uppdelad i ett antal mindre zoner så att fler ska kunna nyttja den samtidigt, antingen för att spela fotboll eller för annan valfri aktivitet, till exempel gymnastik. 

Det har gjort att fler – från förskoleklass till sexor – söker sig hit utan att känna sig oroliga för att bli undanskuffade. 

– Tidigare var det en del konflikter på fotbollsplanen. Det var tydligt att det var just en fotbollsplan och vad som skulle ske där, och då blev det diskussioner om någon ville använda den till annat. När vi i stället kallar den Savannen så blir förhållningssättet mindre normativt och i stället öppet för andra aktiviteter, säger skolans rektor Heléne Hodges.

Djungeln och Lugnet

Det är inte bara fotbollsplanen som har fått ett nytt namn. På skolgården finns ytterligare fyra zoner – Centrum, Djungeln, Berget och Lugnet – som alla markeras med var sin färg och tillhörande flagga. En informationskarta visar var zonerna finns och ger förslag på vilka aktiviteter som passar var. 

Men det handlar inte bara om nya namn och att väcka fantasin inför rasterna, utan det är en del av ett större arbete för att skolmiljön ska vara trygg för alla. 

– Vi har under ett par år arbetat med elevernas lärmiljö, och då har vi sett att övergångar från en plats till en annan ibland skapar svårigheter. Det kan vara under lektionen eller på väg ut på rast, säger Heléne Hodges. 

Skolan har därför arbetat både med hur de ska kunna underlätta elevernas lärmiljö och med att mjuka upp övergångarna från lektion till rast. En del elever behöver extra tydlighet, de vill veta vad de ska göra härnäst och på vilken plats de ska vara då.

Eleverna fick tycka till

– Vi har försökt göra skolgården till en trygg plats genom att minska den osäkerhet som kan uppstå på väg ut från lektionen. Vi vill att den ska vara en mötesplats där alla elever trivs, oavsett vad man vill göra på rasten, säger försteläraren Jenni Kjellberg som arbetat med projektet.

I ett antal workshoppar tittade personalen på hur flödena på skolgården ser ut och om det går att skapa platser som inbjuder både till en stunds lugn och till att vara fysiskt aktiv. I ett senare skede kopplades även mindre referensgrupper med elever in i arbetet.

– Det handlar om att bryta ner gården i mindre delar och sedan definiera vad man gör på varje yta, förklarar Jenni Kjellberg.

Tillsammans med fastighetsägaren Sisab har de även sett över vilka delar av den fysiska miljön som kan innebära en risk – till exempel är brandstegarna numera avskärmade nedifrån skolgården så att ingen ska lockas att klättra upp i dem och riskera att skada sig.

Färre anmälningar nu

Knappt ett läsår efter att de olika zonerna introducerades ser de att skolgården är tryggare. Antalet kränkningsanmälningar har blivit färre. Det är också lättare för yngre elever att gå till och från matsalen utan att behöva vara oroliga för att springa rakt in i äldre elevers rastaktiviteter. 

Även för rastvärdarna har det blivit tydligare var på skolgården de ska vara, eftersom schemat numera är färgkodat utifrån zonerna. Att de nu lättare sprider ut sig bidrar till en mer positiv utemiljö. Skolgårdens förändring är också kopplad till skolans värdegrundsarbete som pågår parallellt.

– Vi har pratat mycket om hur vi tar oss an skolgården i relation till varandra, både vuxna och elever. Vi har blivit mer konkreta och även skapat trivselregler, säger Jenni Kjellberg. 

Nästa steg är att rusta upp och förvandla en liten, just nu oanvänd byggnad på skolgården till en lånebod där det under rasten ska gå att låna bollar, hopprep och spel, en idé som uppstod under en workshop.

Elever som lånevärdar?

– Vi har flera idéer som skulle kunna göra eleverna mer delaktiga, kanske kan äldre elever vara lånevärdar och hjälpa till med själva utlåningen. Det skulle också kunna främja trivseln, säger Heléne Hodges. 

Arbetet är nämligen inte på något sätt klart, utan kommer att fortsätta bit för bit:

– Vi började med trygghet och trivsel på skolgården, men parallellt kom det fram annat att arbeta vidare med. Den processen är bara påbörjad.