Elever tar ton mot rasism

Sången och rytmerna strömmar ut från musiksalen på översta våningen i Östra Reals gymnasium. Efter en lite försiktig start är klasserna nu helt med på noterna, de sjunger stämmor och turas om att ta ton. Men den glada stämningen får snart en mer allvarlig inramning när körledaren Lasse Axelsson från Svenska Gospelverkstaden bryter av sången med berättelser om rasism och slavhandel. 

Han berättar hur viktig sången var ute på bomullsfälten, eftersom slavarna inte fick prata med varandra. 

– Men eftersom de jobbade så dåligt om de inte sjöng så var det tillåtet. Alla sjöng, och man delade inte upp sig i om man var bra på det eller inte, utan det var ett sätt att uttrycka sig och klara tillvaron, berättar han för klassen och uppmanar dem att våga mer och att sjunga som de gör hemma när ingen hör dem. 

Samma sak på gymnasiet

Förmiddagens workshop är en del av Östra Reals ämnesövergripande projekt ”Från slaveri till Black lives matter”. Den ska senare i veckan utmynna i en konsert dit hela skolan samt elevernas familjer är inbjudna. Och det var just när försteläraren Marie Petersen Erlandsson, som undervisar i engelska och historia, besökte en sådan konsert på sin dotters högstadieskola som hon fick idén att göra samma sak på gymnasiet, fast som en mer omfattande temavecka. 

I år kör de för andra gången. 

– Vi lever i jobbiga tider, med rädsla för att det kan bli krig, och då behöver vi ge eleverna framtidshopp. I läroplanen står det att man ska rusta de unga för framtiden och ge dem handlingskraft, och att lyfta det här temat med hjälp av musik är ett sätt, säger hon. 

Under veckan får eleverna undervisning om medborgarrättsrörelsens historia, integrerat med ämnena svenska och engelska. De får möta litteratur och lyssna på kända tal – och förstås sjunga. I år deltar ettorna från samhällsvetenskapsprogrammet samt elever som läser språkintroduktion eller specialpedagogisk profil. Ett syfte med projektet är att elever med olika bakgrund ska få möjlighet att mötas på ett nytt sätt, genom musiken, förklarar musikläraren Marja-Liisa Piirimets Ingler som också undervisar i språkintroduktion.

”Känner sig utanför”

– Dessa elever känner sig ibland utanför och inte alltid sedda i skolan, så när vi kan involvera även dem i projektet växer det ytterligare. Det här är dessutom den enda musikundervisning som många får på gymnasiet, säger hon. 

Lasse Axelsson varvar sång och musik med små anekdoter. Han berättar om Rosa Parks, medborgarrättskämpen som vägrade att upplåta sin plats på bussen till en vit man. Från historien om Little Rock Nine – nio afroamerikanska elever som studerade på en rassegregerad skola – kommer han naturligt in på mobbning och värdegrund och frågar hur det skulle kännas om ingen mötte ens blick i skolans korridorer. 

Han betonar hur viktigt det är att se varandra och att ett enkelt ”hej” kan göra stor skillnad. 

– Vi tycker att det är viktigt hur Lasse lyfter fram värdegrunden. Hur man är en bra kompis, att man ställer upp för varandra och att man hälsar när man möts. Det är betydelsefullt för eleverna, säger Marie Petersen Erlandsson. 

”Man kan alltid säga hej”

Även om det först verkar som om berättelserna kommer spontant så finns det en röd tråd igenom hela workshoppen – men så har Lasse Axelsson också årligen besökt sju, åtta skolor, främst på högstadiet, i snart tio års tid. Nästa sång de sjunger kopplas tydligt ihop med det han just har berättat: ”Reach out your hand and make a friend.” 

Lasse Axelsson och hans ensemble sjunger före. Eleverna sjunger efter. Volymen blir högre. Engagemanget allt större. Texten och musiken har börjat betyda något. 

– Det var fint av honom att prata om mobbning på det sättet. Det var en bra påminnelse om att det är viktigt att vara snäll och om någon står ensam så kan man alltid säga hej och fråga hur det går med skolarbetet, säger Auđunn Kristjánsson i klass SA23A.

Han tycker också att det var roligt att få göra något nytt eftersom han själv aldrig tidigare har provat på att sjunga gospel. 

– Vi har jobbat med slaveritemat på historielektionerna, och nu hänger det ihop med sången. Jag fick nya perspektiv, säger han. 

Finns med i kulisserna

Thea Eidhagen i klass SA23B konstaterar att hon nu har fått bakgrunden till musik som hon tidigare hört men inte funderat så mycket över. 

– Utifrån vad Lasse berättade har vi fått ett sammanhang och insett att texten betyder något. Det är sällan vi får göra sådana här saker, det blev ett roligt avbrott i vardagen och det var väldigt inspirerande. Det sätter också vårt liv i perspektiv till hur andra har haft det, att vi har det ganska bra, säger hon. 

Och nog verkar workshoppen sätta spår som stannar kvar. Engla Jangard i klass SA21C deltog i fjol och tyckte att det var så givande att hon i år finns med i kulisserna för att peppa klasserna att verkligen ta in den här stunden. Själv har hon bakgrund från musikklass, men menar att alla har känsla för musik, bara de tar fram den. 

– Gospeln lockar fram en viss känsla, att alla vill och att alla kan, redan efter två timmar. Det blir också en gemenskap, att vi gör det här tillsammans, säger hon. 

Utspelade sig i Amerika

Antagligen har hon rätt, för mot slutet lyfter nästan taket. Lasse Axelsson hamrar på pianot, hans ensemble har händerna i luften och klassen klappar taktfast efter. De små blyga mumlanden som hördes i början av dagen är nu utbytta mot kraftiga röster fulla med energi. Alla är med, de ger ord, rytm och toner till det som en gång utspelade sig i Amerika, de sjunger för dem som inte kan, för sin egen skull och för dem vars blickar de senare kommer att möta i korridoren. De stampar och klappar, uppfyllda av gospelns budskap. 

– Det är måndag morgon, alla är lite trötta efter helgen, och så kommer gospelsångarna in fulla med energi och drar med sig oss. Mycket peppande, säger Thea Eidhagen. 

Eller som Lasse Axelsson säger: 

– Det allra viktigaste är att eleverna har roligt. Då får de också med sig historien.