De lär sig hantera sin talängslan

Alice har länge skjutit bort tankarna på det tal hon ska hålla. Nu står hon där, kallsvettig, oförberedd och med tunghäfta. Paniken stiger och medkänslan med henne går att ta på. Det är tyst i klassen. En del av eleverna, som går första året på hantverksprogrammet, skruvar på sig. 

Och då finns Alice ändå bara på film. Men det är lätt att relatera. De här eleverna tränar på att hålla tal och alla är nervösa – en del mer, andra mindre. 

– Nyckeln är förberedelse. Men när man upplever något som obehagligt skjuter man ofta på det hellre än tar tag i det. Och till sist står man där och vet inte hur det ska gå, och det är ännu mer obehagligt, säger svenskläraren Katarina Gustafsson. 

Verktyget ”Det syns inte”

Filmen om Alice ingår i lärverktyget ”Det syns inte” som har tagits fram av den ideella föreningen Arts & Hearts. Utbildningsförvaltningen erbjöd förra läsåret alla sina skolor licenser till verktyget, och den satsningen fortsätter även detta läsår. Katarina Gustafsson har arbetat med den modul som heter ”Prestera utan ångest”, ett arbete som fortsätter under hösten.

– Eleverna måste kunna hålla ett tal, det är något de kommer att stå inför senare i livet. De behöver verktyg för det och jag tycker att det här materialet är bra anpassat till ungdomar.

Hon ger klassen i uppgift att diskutera. Vad försiggår i huvudet på Alice? Hur borde hon ha tänkt? Förutom filmen har de övningar att utgå ifrån, där de får lära sig en forskningsbaserad metod för att hantera negativa känslor i samband med prestation. De har också sett intervjuer med forskare som förklarar vad som händer i hjärnan och i kroppen när de här känslorna uppstår.

– Filmerna skapar inlevelse, men jag ser också att den kunskap som förmedlas gör intryck på eleverna. Det var en aha-upplevelse även för mig att förstå att hjärnan helt enkelt inte orkar hålla på att larma hur länge som helst, och att man därför kan räkna med att det går över ganska snabbt när man är nervös.

”Publiken är lika viktig”

Eleverna får lära sig hur hjärnan jobbar, till exempel hur lång tid den behöver arbeta med något för att det ska fastna i långtidsminnet. Då förstår de också varför de behöver förbereda sig, inte bara att de behöver det. 

– Vi börjar förberedelserna tre veckor innan talet ska hållas, och jag är noga med att planeringen ska vara tydlig. Alla ska veta exakt när vi ska göra vad, och under hur lång tid. Dag och tid för själva talet är jätteviktigt.

Men prestationsångest är känsligt, så gruppen behöver vara trygg när man arbetar med känslor på detta sätt. 

– Vi har pratat jättemycket om hur man ska vara som publik. När man sitter i publiken är man lika viktig som den som står där framme. Eleverna får lära sig att de ska peppa, att de ska få den som talar att känna sig trygg. 

Katarina Gustafssons elever är schysta mot varandra, så när Astrid Ekstrand tar plats framför klassen vet hon att hon har kompisarna med sig. Och talet går galant. Hon får alla att andas tillsammans med henne i fyrkant.

Nervöst men inte ohanterligt

Efteråt säger hon att hon känner sig okej med att hålla tal. Det är nervöst men inte ohanterligt.

– Vi jobbade på liknande sätt i grundskolan. Men nu går vi ordentligt igenom vad som händer och reflekterar över det tillsammans. Det känns skönt att alla vet samma sak, man känner sig förstådd, säger hon. 

Liksom kompisarna har hon funderat över sin egen nervositet och hur hon kan motverka den. 

– Det jag oroar mig mest för är att jag inte ska få fram vad jag vill ha sagt. Jag brukar inte tänka så bra där framme, så risken finns att jag glömmer mycket. Men stödord fungerar för mig. Jag delar in talet i olika delar eller ämnen. 

Klassen är uppmärksam under lektionen. Hur det kommer att gå för var och en går inte att sia om, men det Katarina Gustafsson ser är att hon har väldigt modiga elever. 

– Jag har tre ganska stora ettor och jag har använt materialet i alla klasser. Bland dem finns så klart talängsliga elever, men även de har hållit sina tal. Några har stått där framme och skakat. Men de har gjort det!