En kvinna i 70-årsåldern står lutad mot en vägg vid barnboksfigurerna Lilla Anna och Långa farbrorn.

”Viktigt att lyssna på barnen”

Ylva Mårtens har ägnat hela sitt yrkesliv åt att lyssna på barn. I en ny antologi undersöker hon glappet mellan barnkonventionens artiklar och barnens verklighet.

Sidans innehåll i korthet:

  • Ylva Mårtens menar att barns yttrandefrihet är avgörande för att de ska få det bättre i samhället.
  • Hon har varit journalist på Sveriges Radio i 44 år och ofta fångat barnens röster.
  • 2020 var hon redaktör för en antologi som gavs ut när FN:s barnkonvention blev svensk lag.
  • Ylva Mårtens säger att vi måste lyssna och satsa på barnen för att vi alla ska kunna få en bättre framtid.

Barn har yttrandefrihet. Ylva Mårtens talar ofta om barns yttrandefrihet. Efter 44 år som journalist på Sveriges Radio med en ständig strävan efter att fånga barns röster i sin mikrofon har hon mycket att säga om samhället och samtiden. Och allt börjar med barnen.

– Yttrandefriheten är grunden. Om vi inte pratar med barn och får reda på vad de tycker, då kan vi inte heller förändra samhället så att barnen får det bättre. Yttrandefrihet är ett vackrare ord än delaktighet eller ”komma till tals”. Det är mycket större och viktigare.

Hennes ord är allvarsfyllda, men Ylva Mårtens talar med värme och glädje. Hon halvligger i sin soffa, bekvämt tillbakalutad mot sin långa erfarenhet. En förkroppsligad kunskap. Skrattet kommer ofta. Någon kanske skulle kalla det barnsligt – otvivelaktigt ett positivt ord. Att stå i kontakt med sina egna erfarenheter av att vara barn i världen är en förutsättning för att möta barn.

”Skolan viktigast av allt”

Ylva Mårtens är aktuell som redaktör för antologin ”Vi måste börja med barnen” som gavs ut med anledning av att FN:s barnkonvention blivit svensk lag. De 18 skribenterna rör sig mellan det starkt personliga och det akademiska, ofta skickligt sammanvävt runt en specifik fråga. Författaren Susanna Alakoski skriver om fattigungar då och nu, journalisten Daniel Velasco om ungdomar på institution och regissören Suzanne Osten om konst och barnkultur.

– När folk frågar vilka kapitel som är viktigast brukar jag säga: de om förskolan och skolan, för det är de viktigaste samhällsfrågorna. Det finns ingen institution i samhället som är så viktig som skolan. Det är dessutom den största arbetsplatsen och den största kulturinstitutionen i Sverige, säger Ylva Mårtens.

”Skolan är sämst för barnen som behöver den mest” skriver journalisten German Bender i sin text om hur svensk skola sedan 1990-talet blivit allt sämre på att utjämna skillnader i livsvillkor. Han är noga med att inte lägga skulden på lärare eller rektorer, utan lyfter fram brister i skolsystemet som lett till betygsinflation, segregation och kunskapsklyftor.

Bok utifrån FN:s barnkonvention

I ett annat kapitel beskriver Ove Sernhede, professor i barn- och ungdomsvetenskap, hur segregationen i samhället, alltså den sociala sorteringen av människor, äter sig in i elevernas självbild. De som bor i utsatta områden ser sig själva med omgivningens ögon, vilket leder till osäkerhet och tvivel på den egna förmågan. Många känner sig som förlorare redan innan vuxenlivet börjar.

– Man kan ha studiecirkel utifrån boken på skolor. På barn- och fritidsprogrammet är den given. Det finns en hel del böcker om barnkonventionen, men den här handlar om hur vi ska göra för att leva upp till den, säger Ylva Mårtens.

Hon minns sin egen barndom tydligt, och när hon ska berätta träder många scener och känslor fram. Hon gick Broms skola på Östermalm, dit hon fick ta spårvagnen från Lidingö.

– Jag är född 1949 och började skolan när jag var sex år, vilket var alldeles för tidigt. Men det var modernt. Jag blev trevligt mottagen i klassen, älskade min fröken och solen lyste hela tiden i det klassrummet.

Hon minns att väggarna var gula, något hon påmindes om många år senare när hon intervjuade rektorn Lorraine Monroe i Harlem.

– Hon ansåg att man skulle ha gult på väggarna, för att det är lugnt och påminner om solen. Men tyvärr fick jag inte gå kvar i fru Broms skola. Kanske för att min pappa inte hade råd att betala terminsavgiften.

Läraren tog inte sitt ansvar

I stället hamnade hon på Torsviks folkskola på Lidingö. Där var väggarna grå och det var alltid mulet utanför fönstret. Den första fröken var snäll, men i tredje klass kom en ny.

– Hon var riktigt avskyvärd och föraktade svaghet. Jag hade eksem och hon tvingade mig att dribbla bollar så att mina händer sprack. Jag tyckte om att läsa, skriva och räkna, men hon förstörde ganska mycket. Jag var inte trygg i den klassen.

Ylva Mårtens minns känslan av utanförskap, på grund av sina eksem och en lärare som inte tog sitt ansvar. Som journalist har hon ibland kunnat använda sina egna barndomsminnen för att inge förtroende hos de barn hon intervjuar. Andra gånger har minnena varit ingångar till reportage.

Men det finns även ljusa minnen. Skoltiden fick tillbaka sina färger under de sista åren på Whitlockska samskolan.

– Den var snobbig men ändå frisinnad. Alla lärare var personligheter. Jag minns min svensklärare Margareta Laius. Hon såg mig och förstod att jag tyckte det var kul att skriva.

Tänkte bli lärare 1968

Ylva Mårtens tog studenten 1968 iklädd röda skor – ”jag hade börjat bli lite politiskt radikal” – och med siktet inställt på att bli lärare.

– Det lustiga är att jag inte sökte till lärarhögskolan. Jag läste sociologi, pedagogik och statsvetenskap som man skulle göra som politiskt medveten då.

Under en demonstration till stöd för utvisningshotade romer träffade hon en radioreporter, vilket så småningom ledde till ett jobb på radion. Under drygt fyra decennier gjorde Ylva Mårtens en lång rad program om och för barn och unga.

Hon har även outtröttligt delat med sig av sina erfarenheter av att intervjua barn till blivande journalister och barnrättsorganisationer.

– Att ha gott om tid är det viktigaste, då kan även en blyg person ge hur intressanta svar som helst.

”Intervjua inte barn i grupp”

Hon är kritisk till att barn ofta intervjuas i grupp eller ses som representanter för barn i allmänhet. Barn är individer med särskilda rättigheter. Ofta kan de själva visa hur mycket eller litet de vill berätta för en vuxen.

– Om man som vuxen hamnar i en situation där ett barn anförtror sig, måste man ta hand om det förtroendet på bästa möjliga sätt. Jag säger ibland: ”Jag är beredd att höra vad du säger, men du behöver inte berätta”.

Hon är noga med att bevara ett förtroende men poängterar samtidigt att det råder anmälningsplikt vid svåra missförhållanden. Trots att Ylva Mårtens genom åren har skildrat många tunga ämnen som skilsmässor, utvisningar, droger och sexhandel ur barns perspektiv, ser hon alltid ett hopp i att intervjua barn.

– Bara det faktum att man intervjuar barn är hoppingivande för lyssnaren, för att barn representerar framtiden på något sätt. Det är därför vi ska lyssna på dem. Vi ska också satsa på dem och börja med dem, för de är de svagaste i samhället och har ingen egen rösträtt. Därför ska vi skildra deras liv och tankar. Gör vi det får vi också en bättre framtid.

Annelie Drewsen

Skribent

Originalpublicering i LÄRA 5/2020