Viktigt arbete med elever som mår dåligt

”Kaos” är det vanligaste ordet som eleverna använder. Samtalen med kuratorerna Liselotte Sundén och Kerstin Neidenmark på S:t Eriks gymnasium kan handla om ängslan, nedstämdhet och självmordstankar. Hemlöshet, våld och missbruk.

– Jag reagerar på att så många elever mår väldigt dåligt psykiskt, till exempel med bipolaritet eller sjukskrivning för depression. Flera ungdomar är riktigt sjuka och behöver ett avbrott för att komma tillbaka senare till gymnasiet. Då tänker jag: vad gör vi med våra ungdomar? säger Liselotte Sundén.

En liknande fråga ställer Bris i sin senaste årsrapport ”Hållbara liv – om barnets rättigheter, barns uppväxtvillkor och samhällets ansvar”. Den bygger på statistik från 2019, då fler barn än någonsin sökte kontakt med Bris via telefon, chatt eller mejl. Av drygt 27 000 kontakter handlade nästan 40 procent om psykisk ohälsa i någon form.

Bris årsrapport ”Hållbara liv – om barnets rättigheter, barns uppväxtvillkor och samhällets ansvar” (pdf, 12,8 mb)

Allt fler samtal handlar om allvarliga problem som självmordstankar, destruktiva beteenden, ätstörningar och ångest. Det kommer även fler samtal om fysiskt våld, sexuella övergrepp och vuxnas missbruk.

Akuta insatser i vardagen

Mellan 2016 och 2019 ökade samtalen om självmordstankar med 88 procent. Den oroväckande utvecklingen märks dock inte på S:t Eriks gymnasium.

– För ett par år sedan kändes det som om jag pratade självmord hela tiden, men nu har det lugnat sig, säger Liselotte Sundén.

Om elever har självmordstankar är det viktigt att kuratorn inte är ensam om den kunskapen, menar hon.

– Jag ringer föräldrar om eleven är under 18 år och ber dem ta med sig barnet till barn- och ungdomspsykiatrin (bup). Vi kan även bryta sekretessen för dem som är över 18 år, säger Liselotte Sundén.

Enligt skollagen ska elevhälsans arbete främst vara förebyggande och hälsofrämjande. Men när Liselotte Sundén och Kerstin Neidenmark berättar om sin vardag är det tydligt att en stor del av arbetet handlar om akuta insatser.

– Vi är två kuratorer och det är jätteskönt att bolla allt med någon som har samma kompetens, men för att kunna arbeta förebyggande skulle vi behöva vara en till, säger Kerstin Neidenmark.

”Skolan är det enda normala”

Hon ansvarar bland annat för eleverna på språkintroduktionsprogrammet, där många kommit ensamma till Sverige.

– Hos dem blir svårigheterna mer dolda. De kanske kommer för att de behöver hjälp med socialtjänsten eller Migrationsverket, men efter ett tag kommer det psykiska måendet fram, säger Kerstin Neidenmark.

Den första kontakten bottnar ofta i desperation. Att ha fått avslag på sin asylansökan, inte ha någonstans att bo eller en vän som tagit livet av sig.

– Ofta är de desperata, livet är kaos. Man vill gå kvar i skolan, det enda som är normalt just då, säger Kerstin Neidenmark.

Liselotte Sundén möter elever på estetiska programmet, samhällsvetenskapsprogrammet och hantverksprogrammet. Där är det vanligare att de redan är inne i systemet och får behandling inom primärvården. För några år sedan klagade många föräldrar på att det var svårt att få gehör för barnens behov av vård inom psykiatrin, men nu verkar det fungera bättre.

Lärare bra på att slussa vidare

Av de barn som kontaktar Bris är åtta av tio flickor. På S:t Eriks gymnasium är könsfördelningen jämnare. Det är ungefär lika vanligt att eleven själv uppsöker kuratorerna som att lärare tar första kontakten. Både Liselotte Sundén och Kerstin Neidenmark uppmuntrar lärare att vända sig till kuratorn vid oro. Det kan till exempel dyka upp beskrivningar av övergrepp, självskadebeteende eller självmordstankar i uppsatser.

– Då ska man direkt börja jobba med skolans kurator, så att man inte tror att man själv behöver hantera det. Vi behöver få veta vad eleverna har skrivit, så larma! säger Liselotte Sundén.

Kerstin Neidenmark tycker att lärare är bra på att slussa vidare.

– Lärare har en tung arbetsbörda och ska inte behöva hantera sådana här grejer. Ibland säger elever att man inte får berätta för någon, men då måste man vara tydlig med att man ska berätta för en person som har tystnadsplikt.

Liselotte Sundén instämmer.

– Det är jätteviktigt att aldrig någonsin gå med på att vara tyst. Säg i stället: jag blir så orolig för det du berättar att jag kommer att ta det vidare till vår kurator, för du behöver hjälp och jag kan inte hjälpa dig med det här.

Våga fråga om det som är svårt

När barn och ungdomar berättar om något svårt för en vuxen vill de att något ska hända. Samtidigt kan de vara oroliga för konsekvenserna. Avgörande är att den vuxna tar sig tid att lyssna på det barnet berättar. Lika avgörande kan det vara att faktiskt fråga om sådant som är svårt.

– Vi socionomer är uppfostrade att våga fråga. När jag arbetade på socialtjänsten frågade jag många barn varför de inte hade berättat tidigare. De svarade ofta: för att ingen har frågat, säger Kerstin Neidenmark.

Den som frågar måste vara beredd att lyssna. Av den anledningen kan det ibland vara bättre att lärare inte ställer de allra svåraste frågorna, utan överlåter dem till kuratorn.

Bris får samtal från barn som inte blivit lyssnade på. Det kan handla om mobbning och kränkningar i skolan där hjälpen från vuxna har uteblivit. Ibland tycker barn att vuxna förminskar deras problem, särskilt barn mellan tio och tolv år. ”Vuxna tenderar ibland att se på yngre barns problem som mindre problem”, skriver Bris i sin rapport.

Där uppmärksammas även att segregationen och ökande klyftor i samhället påverkar barns livsvillkor. Sverige är ett av världens mest individualistiska länder, där framgång i livet kopplas till personliga val. Men ekonomisk utsatthet, våld och missbruk i hemmet gör livet svårt för många och vissa barn skuldbelägger sig själva.

En likvärdig skola är viktig

Under vårens distansundervisning inom gymnasieskolan blev elevernas skilda förutsättningar synliga, till exempel att alla inte har internetuppkoppling hemma. Ett annat bekymmer var trångboddheten. Men det finns också elever som klarade sig bättre med distansundervisning.

– De som har diagnoser inom autismspektrumet och har svårt att vara i skolan klarade sig mycket bättre. De slapp resan, det sociala spelet och att vara jättetrötta. Vi har till och med elever och föräldrar som vill fortsätta distansundervisningen, säger Liselotte Sundén.

När Bris frågar vad som krävs för att barns liv ska vara hållbara, är en likvärdig skola en del av svaret. För många elever är skolan den trygga platsen, och då krävs att rutiner och ramar upprätthålls. Därför behövs resurser till både undervisningen och elevhälsan, menar Kerstin Neidenmark.

– Genom att skapa trygghet för personalen, skapar man trygghet för eleverna. Det handlar om allt från lön och arbetstider till arbetsklimat.

Elevhälsoteamen kan få stöd

Både Kerstin Neidenmark och Liselotte Sundén trivs bra som kurator. De betonar hur viktigt det är att koppla bort jobbet på fritiden, att ha stöd av kollegerna i elevhälsoteamet samt extern handledning.

För skolornas elevhälsoteam finns en rad stödfunktioner som kurser, föreläsningar och nätverk. En viktig satsning framöver är en utbildning för elevhälsoteam om utredning av särskilt stöd.

Britta Hansen är psykolog på avdelningen för stöd kring lärande och elevhälsa. Hon betonar det hälsofrämjande och förebyggande arbetet på skolorna.

– Det finns forskning som visar att det är gynnsamt att prata om vad som är god psykisk hälsa och vad man gör för att må bra. Ju mer man kan om psykisk hälsa och ohälsa, desto bättre hanterar man sitt liv. De som arbetar inom elevhälsan har bra kunskap om det, säger hon.