”Samtalet om läsningen är centralt”

Olle Nordberg är universitetslektor i svenskämnets didaktik vid Uppsala universitet och har tidigare arbetat som gymnasielärare. Han vill sätta elevernas läsupplevelse och samtalet om skönlitteraturen i centrum för skolans litteraturundervisning. I boken ”Litteraturdidaktik”, som kom ut i fjol, skriver han om att ”krama musten ur själva orden” och att ”drabbas av litteraturen på ett sätt som ger symptom både fysiskt och psykiskt”.

Och det är just den känslomässiga inlevelsen som skapar läsintresse och som skiljer skönlitteratur från annan text.

– Jag har svårt att se att ungdomar skulle tända till på skönlitterära berättelser för att de lärt sig narratologiska begrepp. Det kan komma senare. Det finns en risk om man siktar in sig på sådant från början, säger Olle Nordberg.

Helst vill han kasta bort nyttighetsargumenten helt. Visst kanske man får större ordförråd av att läsa, men det är inte anledningen till att man fastnar för en bok. Nej, skönlitteraturen har ett värde i sig och det är därifrån argumenten måste ta avstamp. I de läsundersökningar han själv har gjort berättar ungdomar att fiktionsläsning skiljer sig från andra aktiviteter som att se på film. Skönlitteraturen både kräver och ger något annat.

”Väldigt starka känslor”

– Eleverna kan uttrycka väldigt starka känslor, som att bli illamående eller darriga. Sådana känslomässiga reaktioner uppstår när man läser med djup inlevelse, när man skapar meningen med texten i sig själv. Om man inte gör det blir berättelsen ganska meningslös, även om inte alla reaktioner tar sig fysiska uttryck.

Det är också där Olle Nordberg ser den största faran, i att skönlitteraturen i skolan blir en text bland många andra. Samtidigt vill han nyansera bilden av den så kallade läskrisen bland ungdomar, som har fått debattvågorna att gå höga på ledar- och kultursidorna genom åren. Bomben var Pisaundersökningen 2012 där svenska elevers läsförståelse var den lägsta någonsin. Utifrån det drogs slutsatsen att barn och unga behövde läsa mer skönlitteratur, rentav tvångsmatas med litteratur.

– Det är väldigt förenklat eftersom Pisa knappt mäter skönlitteratur utan en mer samhällsmedborgerlig läsning. Flera stora undersökningar visar tvärtom att svenska ungdomar är ganska bra på att läsa, tolka och diskutera skönlitteratur.

Aldrig blivit berörda

Men som lärare har Olle Nordberg även mött elever som aldrig har blivit berörda av skönlitteratur. Hur kan skolan göra dem till läsare?

– Man kan börja med något som är väldigt kort men ändå kräver en tolkning. Lyrik är bra, men det kan till och med vara ett enstaka ord.

Han berättar om en liten grupp elever som han undervisade förra läsåret.

– De gick i trean på gymnasiet när jag tog över gruppen och hade gått igenom hela det svenska skolsystemet utan att överhuvudtaget kunna formulera ett svar på den klassiska frågan: varför läsa skönlitteratur? De hade aldrig tänkt på det.

Eleverna fick bland annat läsa ”Kostym” av Ninni Holmqvist, en normbrytande novell från 1990-talet som väcker en rad frågor hos läsaren.

– Det gäller att fånga upp dessa tankar och göra läsarna medvetna om dem. Därefter kan det utvecklande samtalet växa fram. Ganska snart såg eleverna att både personliga ämnen och allmänmänskliga problem kan belysas och förstås på ett helt annat sätt i fiktionen, säger Olle Nordberg.

”Katitzi” bra på mellanstadiet

Och precis där, i det gemensamma samtalet om texten, finns kärnan i hela litteraturvetenskapen.

– Vi läser en text, diskuterar den, får nya infallsvinklar och perspektiv. Därefter kan det vidare arbetet fortsätta. Den processen är grunden för det akademiska ämnet, så det är konstigt att det inte arbetas mer så i skolans olika stadier. Särskilt när det pratas så ofta om vetenskaplig grund. I min idealvärld skulle det läggas mer fokus på boksamtalen, framför allt i de yngre åldrarna.

Olle Nordberg betonar att det är viktigt att inte stanna i den subjektiva känslan, utan ha fördjupande diskussioner där eleverna reflekterar över sig själva och sin omvärld. Han har följt flera projekt där man har arbetat med gemensam läsning och bokcirklar i olika åldrar, bland annat i Östhammars kommun.

En bok som fungerar bra på mellanstadiet är Katarina Taikons ”Katitzi”.

– Det finns ett tidsavstånd, men mycket av tematiken är aktuell. På högstadiet hade vi väldigt givande diskussioner om Lina Stoltz ”På natten är allt sant”. Eleverna påverkades mycket och tyckte att boken hade öppnat perspektiv, inte bara på rasism och integration utan även på frågor om grupptillhörighet och att sitta fast i förväntningar, säger Olle Nordberg.

”Läs läroplanen framlänges”

Han höjer dock ett varnande finger för att skönlitteraturen används för instrumentellt i värdegrundsarbetet. Litteraturen måste läsas i sin egen rätt, inte förminskas till en bruksanvisning.

– Det är en klassisk risk att det blir en för direkt linje mellan läsning och nytta. Det behöver vara en indirekt gång, ta lite kringelkrokar både i en själv och i diskussioner. Sedan kan man lyfta sig ur den specifika boken till det allmänna och allmänmänskliga.

En annan fara han ser är att det läggs för stor vikt vid det konkret mätbara i skolan. Några av de lärarstudenter han själv undervisar planerar undervisningen med utgångspunkt i betygskriterierna.

– Jag kallar det att läsa läroplanen baklänges, då får litteraturen inte den plats som den borde ha. Men om man läser framlänges och börjar med ämnets syfte, så finns det fina beskrivningar av vad skönlitteratur är och vad den kan betyda för en människas utveckling.