Porträtt av tvåspråkighetsforskaren Monica Axelsson vid bord fyllt av böcker.

Tiden mogen för ett integrerat svenskämne

Hon var en av dem som skapade svenska som andraspråk som eget skolämne på 90-talet. Sedan dess har ämnet fått ständig kritik. Nu är tiden mogen för ett integrerat svenskämne, anser tvåspråkighetsforskaren Monica Axelsson.

Karin Södergren

Lära Stockholm

Publicerades först i Lära Stockholm 2, 2020. Sidan speglar Monica Axelssons tankar och åsikter.

Sidans innehåll i korthet:

  • "I områden med många flerspråkiga elever har man kommit längst. Där finns mycket medveten och väl utbildad personal."
  • "Ämneslärare är ofta bra på ämnesspecifika ord, men de små orden däremellan kan vara nog så viktiga för att man ska förstå en text."
  • "Efter förberedelseklass behöver nyanlända elever undervisning i svenska som andraspråk i en egen grupp, när de går in i ordinarie klass."
  • "Vi behöver ha kvar ett ämne som heter svenska som andraspråk, men bara för nyanlända elever, alltså under max fyra år."

I januari rapporterade Skolinspektionen om grava brister i ämnet svenska som andraspråk (sva). Katastrofalt låg måluppfyllelse, stor andel obehöriga lärare och bristande uppföljning. Bland annat.

Kritiken denna gång gällde högstadieskolor. Men i stort sett samma brister har påtalats i olika stadier och skolformer gång på gång genom åren. Ändå tvekar inte Monica Axelsson när hon får frågan om det går åt rätt håll.

– Absolut!

Hon är professor emerita i tvåspråkighet med inriktning på svenska som andraspråk. Efter 35 år som forskare har hon nyligen röjt ur sitt rum på Institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet. Vi träffas därför i Monica Axelssons våning i Röda bergen i Vasastan. På köksbordet har hon dukat fram några av de böcker hon medverkat i genom åren. Då och då under samtalet pekar hon på någon, exempelvis ”Bygga broar och öppna dörrar”, ”Stärkta trådar” eller ”Nyanlända och lärande”, för att förstärka sitt resonemang.

I höst fyller hon 70 år. Det senaste projektet handlade om flerspråkiga elevers meningsskapande i fysik och biologi. Engagemanget för de flerspråkiga eleverna har inte svalnat.

– Ingen kommer till Sverige med tom ryggsäck! Vi måste börja titta mycket mer på vad de har i den där ryggsäcken, vara nyfikna på det, trots att det inte ser likadant ut som det vi har i våra svenska ryggsäckar. Det som finns där måste accepteras och värderas.

Om du ser tillbaka på alla dina forskningsprojekt, är det något du tänker på som sticker ut?

– Jag började forska om vuxna sfi-inlärare och har efter det jobbat mest med grundskolan. Men så här efteråt tycker jag att projektet om förskolan känns särskilt viktigt. Om man får till ett bra tvåspråkighetsarbete i förskolan kan det betyda väldigt mycket för barnens fortsatta språkutveckling. När jag började 2005 var det få språkforskare som hade studerat förskolan. Jag var ute på fem förskolor där i stort sett alla barn var tvåspråkiga. Det jag såg var att man redan hade kommit långt.

På vilket sätt?

– Man jobbade mycket och medvetet med det svenska språket, med berättelser och med att på olika sätt öka barnens litteracitet. Däremot var många lite rädda för modersmålet, bland annat för att föräldrarna tyckte att det blev för mycket av det i förskolan.

– Men i dag har man fått en bättre balans mellan modersmålet och svenskan. De använder till exempel appar där barnen kan hitta inspelade berättelser på modersmålet som man sedan jobbar med också på svenska och dramatiserar. Det hör jag av mina kolleger som jobbar med förskolan i dag, till exempel Karin Wallin i Stockholms stad.

Är det lika bra överallt i förskolan?

– Nej, de bästa ställena är ofta i Rinkeby, Tensta och Husby. Där är de mest medvetna och har väl utbildad personal. I de stadsdelarna köpte de tidigt kurser i språkutvecklande arbete av oss på Centrum för tvåspråkighet, framför allt till förskollärarna.

– Och det är likadant i grundskolorna. I områden med många flerspråkiga elever har man kommit längst. I de andra skolorna tror man inte att det här arbetet behövs på samma sätt. Men jag tror inte det finns en enda lärare i Sverige i dag som inte har en flerspråkig elev i sin klass. Så det här synsättet på språk behöver alla lärare ha.

Vad kännetecknar skolor som har bra undervisning i svenska som andraspråk?

– Där har sva-lärarna ett väl utvecklat samarbete med ämneslärarna. Det kan ske genom att sva-läraren har ”kurser” för ämneslärarna eller på andra sätt. Sva-lärarna kan visa hur man kan arbeta med de svåra ämnestexterna, med ordförrådet och hur man kan ta hjälp av andra språk i undervisningen.

Du brukar tala om tegelstenar och murbruk, vad menar du med det?

– Tegelstenarna är de ämnesspecifika orden, medan murbruket är de små orden däremellan. Ämneslärarna är bra på tegelstenarna, men murbruket kan vara nog så viktigt för att man ska förstå en text. Andraspråkselever som ska lösa ett mattetal kan falla på att de inte förstår ordet mellan.

Behövs det en andraspråkskompetens även i ämneslärarnas utbildning?

– Absolut. Det finns inte i dag och nu hoppas vi att en kommande statlig utredning ska föreslå just det.

Anser du att det trots all kritik ändå har gått framåt i språkfrågorna sedan du började forska om flerspråkighet på 80-talet?

– Ja, det tycker jag absolut. De flesta lärare i dag är medvetna om att de behöver jobba språk- och kunskapsutvecklande och att de måste arbeta med språket också i ämnena.

Skolinspektionen pekar i sin senaste granskning på bristande uppföljning av flerspråkiga elever. De som en gång har börjat läsa sva fortsätter med det genom hela grundskolan. Hur kommer det sig?

– Det bara rullar på, det görs sällan en ny bedömning på högstadiet. Men det kan också vara tvärtom, att man först i årskurs 9 upptäcker en elev som skulle haft stor nytta av sva, men som genom hela grundskolan läst vanlig svenska.

Vad behöver göras för att det inte ska bli så?

– Det behövs fler behöriga lärare som kan hantera Bygga svenska. Det är ett jättebra bedömningsmaterial från Skolverket. Men det gäller att man lägger tid på det. Jag tror inte att en lärare utan sva-kompetens klarar att använda det på rätt sätt.

Svenska som andraspråk är det enda ämnet i grundskolan som är behovsprövat. Hur fungerar det?

– Vi har haft behovsprövning sedan 90-talet och det har inte fungerat alls. Så nu behöver vi lägga ner det. I stället behövs tydliga kriterier för vilka som ska ha sva och inte.

Och vilka elever är det som ska ha sva?

– Alla som inte klarar de högre nivåerna i bedömningsverktyget Bygga svenska. Men även de som klarar dem kan behöva stöd av en sva-lärare och då ska de få det.

Hur kan den där mixen av sva-stöd se ut?

– Jag var ute i en skola i Stockholm och följde undervisningen om andra världskriget i en vanlig högstadieklass. De som nyss hade flyttat över från förberedelseklass fick egna timmar med sva-läraren. Där gick de i förväg igenom texter och relevanta begrepp och tränade på att prata. I och med det klarade de nyanlända att vara med i alla delar av undervisningen i den ordinarie klassen och kunde även göra proven. Men det fordrades förstås ett tätt samarbete mellan historieläraren och sva-läraren. Och förförståelse är helt avgörande för de här eleverna.

Måluppfyllelsen är låg i sva. 35 procent av eleverna får F. Vad behöver förändras för att det ska blir bättre?

– Vi behöver bland annat en ämneskombination i lärarutbildningen med sva också i de lägre årskurserna. I dag kan man inte utbilda sig till sva-lärare på lågstadiet. Så där tappar man tre år. Men det gäller också att rektorerna förstår vikten av att ge bra förutsättningar för lärarsamarbeten. Sva-lärare, studiehandledare och modersmålslärare, alla behöver vara med i planeringen. Rektorerna kan också visa med schemaläggningen vilken vikt och status man ger olika ämnen.

Samfälld forskning visar att tvåspråkiga elever som behärskar sitt modersmål väl lyckas bättre i skolan över lag. Vad ska lärare och skolledare dra för slutsatser av det?

– Att man tar in modersmålet som en resurs i alla ämnen och att skolledarna organiserar skolan så att modersmålslärare och studiehandledare får goda förutsättningar. Bara en sådan detalj som var modersmålslärarna har sin undervisning och på vilka tider kan spela stor roll. För de tvåspråkiga eleverna är studiehandledning på modersmålet ofta ovärderlig för att de ska hänga med. Men tyvärr finns det skolor som inte tycker sig ha råd med det. Ibland blandas också modersmålsundervisning och studiehandledning ihop och det är inte heller bra.

Ditt senaste projekt handlar om hur eleverna utvecklar språket i fysik, biologi och samhällskunskap. Varför är det en viktig forskningsfråga?

– För att det tar lång tid att lära sig ett språk. Det tar mellan ett och två år att lära sig ett vardagsspråk som fungerar i umgänget med kompisar. Men ett ämnesspråk som man behöver för att klara skolan tar mellan fyra och åtta år att utveckla. De vet vi av forskningen.

Hur kan lärarna hjälpa eleverna att få ett ämnesspråk?

– Genom att jobba med språket även i ämnena. Med ordförrådet och de specifika ämnesorden.

Hur ser du på risken att man i sin iver att hjälpa de tvåspråkiga eleverna sänker nivån för eleverna med svenska som modersmål?

– Jag tycker inte man ska vara så orolig för det eller ha dåligt samvete för förstaspråkseleverna. Alla elever har nytta av ett språkmedvetet arbetssätt.

Det har kommit fram att en del lärare sänker kraven för andraspråkseleverna så att de inte får en helt åldersadekvat undervisning. Vad kan man göra för att undvika det?

– Det kan ligga nära till hands att hamna där om man inte ser upp. Det gäller att stötta eleven språkligt under själva inlärningen av området men i slutredovisningen ha samma krav som på alla andra och följa kunskapskraven för ämnet.

2016 kom skärpningar i lagen som bland annat innebär att de nyanländas kunskaper ska kartläggas inom två månader, att tiden i förberedelseklass ska vara begränsad och att man är nyanländ elev i högst fyra år. Vad har det betytt?

– Det var bra att det reglerades, men i början blev många rektorer och kanske också lärare rädda för att ordna förberedelseklasser och lät i stället de nyanlända gå ut i ordinarie klass direkt. Men det blev en ren katastrof för de eleverna, för det kan ingen klara.

Varför blev det så?

– Det finns en tendens i det svenska utbildningssystemet att gå från en extrem till en annan. Förberedelseklasser och direkt in i ordinarie klass är klara motpoler. Man trodde kanske att man var demokratisk och framför allt likvärdig.

Vad händer när en nyanländ går direkt in i en ordinarie klass?

– Vi kan ju fundera på vad som skulle hända om vi själva kom till en skola i Kairo och satte oss i en arabisktalande klass. Efter ett kort tag skulle vi stänga våra öron. Vi skulle inte förstå någonting. Och då blir man trött. Det var precis vad som hände: de nyanlända stängde sina öron och lärde sig absolut ingenting.

Det blev vanligare efter 2016 menar du?

– Ja, under en tid. Men min bedömning är att det har lugnat sig. Nu har man på många håll förstått att nyanlända behöver undervisning i svenska som andraspråk i en egen grupp till en början.

Hur skulle det bästa mottagandet i skolan se ut?

– Jag förespråkar en flexibel modell där de nyanlända både kan gå i en egen grupp där de får svenska som andraspråk och samtidigt tillhör en ordinarie klass. Tiden i den ordinarie klassen kan öka successivt allteftersom de lär sig svenska. Men det måste hela tiden vara en individuell bedömning av behoven.

Många flerspråkiga elever blir tysta när de kommer från förberedelseklassen till den ordinarie klassen. Vad kan en lärare göra för att underlätta den övergången?

– En av lärarna vi mötte i vårt senaste forskningsprojekt jobbade mycket med pararbete och små grupper. Då vågar eleverna prata på ett annat sätt. Det är ju förstås svårt för en lärare att uppmärksamma 30 personer. Men det finns ändå mycket man kan göra för att underlätta för dem som har svårt med språket.

Vilken nytta kan eleverna ha av sina kompisar med samma språk?

– Det är en fantastisk möjlighet för läraren om det finns flera elever med samma språk! Om man exempelvis har en grupp arabisktalande, kan man låta dem använda sitt modersmål för att diskutera en uppgift. Sedan ska de förstås redovisa på svenska. Då får de nytta av sitt modersmål och kan stödja varandra.

– Självklart ska slutprodukten vara på svenska för att den svensktalande läraren ska kunna bedöma den. Det är jättebra med transspråkande – att använda modersmålen mer i klassen – men vi får inte tappa bort att det till syvende och sist handlar om att eleverna ska lära sig svenska och att det är på det språket de ska bli bedömda i slutänden. Men på vägen dit, använd modersmålet så mycket det går!

Elever som kommer till Sverige i högstadieåldern har samma krav på sig som alla andra för att få godkänt, även i svenska som andraspråk vars kursplan liknar den vanliga svenskans. Det innebär att de många gånger bara har två, tre år på sig att lära sig svenska, etablera sig socialt i ett nytt land och lära sig allt som hör till kunskapskraven i alla ämnen. Är inte det väl höga krav?

– Jo, det kan man tycka. Men jag tror tyvärr inte det går att göra något åt. Däremot kan man göra betydligt mer för att hjälpa dem på traven. Man kan framför allt utnyttja deras modersmål mer. De skulle kunna skaffa sig en hel del kunskap som vi i dag bara lär ut på svenska via sitt modersmål i stället.

Hur skulle det gå till?

– Genom mer samarbete mellan vanliga lärare och behöriga sva-lärare och studiehandledare. Det är ingen omöjlighet.

Ända sedan sva blev ett eget ämne har det fått återkommande kritik för ungefär samma saker. Men inget verkar hända. Vad behöver göras?

– Jag tror inte vi kan bygga ut sva-lärarutbildningen mer. Jag och mina kolleger på Nationellt centrum för svenska som andraspråk är nu framme vid uppfattningen att det vore bättre med ett enda integrerat svenskämne, där all kunskap från svenska som andraspråk också finns med. Vi behöver ha kvar ett ämne som heter svenska som andraspråk, men bara för nyanlända elever, alltså under max fyra år.

Hur skulle förändringen till ett integrerat svenskämne gå till med tanke på att det inte finns särskilt många svensklärare som också har sva-kompetens i dag?

– Det skulle krävas en förändring av lärarutbildningen så att en svensklärare i framtiden får dubbel kompetens. Här tror jag att utbildningsdepartementet behöver gå in och styra så att det blir en helt ny utbildning i svenska på alla lärosäten, så att de två ämnena verkligen går ihop och integreras överallt.

Hur skulle ett integrerat svenskämne fungera i praktiken ute på skolorna?

– Sva-lärarna kommer att behövas även i framtiden när det gäller att bedöma vilket stöd varje andraspråkselev behöver, vilket kommer att variera. De elever som kommer till Sverige med lång skolbakgrund kan gå in i det integrerade svenskämnet snabbare än fyra år. För elever som inte kan läsa och skriva när de kommer kan det ta längre tid. Men även i ett integrerat svenskämne ska det finnas möjlighet att få extra stöd i sin språkutveckling.

Hur ser din nya tillvaro som professor emerita ut? Har du lämnat de flerspråkiga eleverna åt sitt öde nu?

– Nej, jag är fortfarande sakkunnig, det vill säga jag läser och bedömer andra forskares texter före publicering, så kallad prereview. Jag ska också skriva en bok tillsammans med Britt Jakobson om det så kallade femprojektet – om hur flerspråkiga elever tar till sig språket i naturvetenskap. Det ska bli kul.

– Annars är det inte svårt att fylla tiden. Efter att i alla år ha jobbat väldigt mycket är det underbart att gå på Konserthuset en vanlig vardag och äntligen ha tid att läsa skönlitteratur.

Karin Södergren

Lära Stockholm

Publicerades först i Lära Stockholm 2, 2020. Sidan speglar Monica Axelssons tankar och åsikter.