Klassisk barnlitteratur vägen till nytt språk

"Jag saknade läsningen"

Som nyanländ elev i svensk skola saknade Lana Dervisic litteraturen och samtalen om det lästa. Därför låter hon sig inte skrämmas av tjocka böcker och svåra ord när hon nu väljer lektyr till sina nyanlända elever.
– Att få läsa Astrid Lindgren ger dem något för livet.

En bro, en sockerbit och en vallpojke. En flöjt och en riddare. Miramis. Lappar med ord och bilder ligger utspridda på bänkarna i förberedelseklassen på Bandhagens skola. Eleverna vrider och vänder på dem, för att lista ut vad som kommer att hända i nästa kapitel.
– Jag tror att Mio kommer att rida på en häst! säger en elev.
Vid ett annat bord går det lite trögare. Lana Dervisic hjälper till genom att hålla fram en av bilderna.
– Vad kan det här vara?
Pojken spelar på en låtsasflöjt i luften.
– Just det, en flöjt, säger Lana Dervisic och skjuter fram lappen med ordet flöjt.
Somliga skulle tveka inför att läsa ”Mio, min Mio” med en klass nyanlända elever, men inte hon. Med mycket språkligt stöd och i ett lugnt tempo tar hon sig igenom klassiska barnböcker med sina elever – en bok per termin. Drivkraften kommer från en saknad hon själv kände som nyanländ elev i svensk skola.
– Jag hade fantastiska lärare i förberedelseklassen, men på den tiden var det mycket fyll i-övningar. Jag saknade att läsa litteratur och diskutera böcker. Därför vill jag ge mina elever det.

En barndom på flykt

Lana Dervisic föddes 1983 i Banja Luka som är den näst största staden i nuvarande Bosnien och Hercegovina. Då hette landet Jugoslavien. Mamma Ksenija var jurist och pappa Emir byggnadsteknisk ingenjör. De var en läsande familj och föräldrarna tog med barnen till biblioteket. Dottern Lana började skolan och fick betyg från första klass.
– Jag gick tre år i skolan, sedan kom kriget. Det är det jag minns mest.
Den vuxna Lana pratar inte så ofta om det – ”livet går vidare” – men hon kan fortfarande framkalla känslan av att vara en tioårig flicka mitt i ett brinnande krig. Tillsammans med mamma och lillebror Jasenko smugglades hon ut över gränsen och kom till Tyskland.
– Morfar var arbetskraftsinvandrare och mina morföräldrar hade flyttat dit innan kriget bröt ut.
Pappan blev kvar. Som muslim gift med en serbisk kvinna var han tvungen att gömma sig.
– Jag längtade otroligt mycket efter honom. Mamma var nervös och stressad och vi barn fick inte göra så mycket väsen av oss, eftersom vi levde illegalt i Tyskland. Efter tre, fyra månader åkte vi tillbaka till Bosnien.
På vägen tillbaka till kriget klev beväpnade män på för att kontrollera bussarna. Lana Dervisic minns att hon vände sig till de vuxna för att söka tröst.
– Men man såg att de också var rädda och inte visste vad som väntade. Det fanns en känsla av ovisshet hos oss alla.
Familjen återförenades och en dag satt de alla fyra på en buss norrut. Eskorterade av FN reste de i en karavan genom Europa. Några bussar hamnade i Danmark, Finland och Norge. Men Lana Dervisic och hennes familj klev av i Växjö.

Efter tiden på flyktingförläggning gick flyttlasset ofta och adresserna avlöste varandra. Växjö, Överum, Västervik, Hallstavik. Till sist landade familjen i Norrtälje. Äntligen kunde barnen gå i skolan och lära sig svenska. Men Lana Dervisic hade redan matat sin läshunger. På biblioteket hade hon hittat – och slukat – böcker som ”Lilla huset på prärien”, ”Anne på Grönkulla” och ”Kulla-Gulla”.
– Jag läste utan att förstå orden. Det var så jag lärde mig svenska, genom att läsa.

Läsning tillsammans för inlevelse

Samma inställning har hon till läsning i sitt eget klassrum. Visst kan språket vara ett hinder, men eleverna måste faktiskt inte förstå vartenda ord för att följa med i berättelsen och bli engagerade. Att läsa tillsammans öppnar för inlevelse.
– Det viktiga med nyanlända elever är att man har höga förväntningar och inte förenklar, utan ger dem strategier för att ta sig vidare. De är snabba på att sålla bort sådant man inte behöver för att förstå det väsentliga i handlingen.

Med tidigare klasser har hon läst Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” och Frida Nilssons ”Ishavspiraterna”. Visst är det tidskrävande och svårt, men det ger också mycket tillbaka. Universella teman som mod, syskon, kärlek, ont och gott gör eleverna motiverade. Samtidigt kräver läsningen mycket stöttning från läraren.
– Det var tungt att jobba med ”Ishavspiraterna”, men jag är glad att vi gjorde det. De tyckte jättemycket om den!

Det är dags att läsa veckans kapitel i ”Mio, min Mio”. Eleverna sätter sig på golvet med böckerna uppslagna. Lana Dervisic sitter på en stol varifrån hon kan sköta sitt bildspel och samtidigt läsa högt. Med låg och inlevelsefull röst läser hon ett stycke, stannar sedan upp och kollar att alla är med.
– Kommer ni ihåg vem Benka är?
– Hans kompis på Upplandsgatan.
Så framskrider läsandet, fingrar rör sig längs raderna i takt med berättelsens rytm. Då och då en synkroniserad bladvändning. En hand som sträcks upp.
– Vad betyder gnägga?
– När en häst säger något.
En elev gnäggar. Spridda skratt och sedan åter till boken. Där är språket rikt och eleverna tar för sig. ”Gyllenman”, ”trofasta ögon” och ”frimodigt hjärta”. Blickarna fastnaglade i boken, öronen spetsade för att uppfatta varje språkljud. Mio och Jum-Jum närmar sig Morgonljusets bro. Men så uttalas ett namn för första gången.
– ”Riddar Kato, sa jag, och jag frös, när jag sa det”, läser Lana Dervisic och iskylan sprider sig i rummet.

Utbildning i "svenska som andraspråk" kom senare

Det tar en dryg halvtimme att läsa hela kapitlet. Hon lotsar sina elever framåt genom språkets skiftande terränger. Det är en skicklighet hon erövrat med tiden. Från början utbildade hon sig till gymnasielärare i religion och historia på Södertörns högskola. Men flyttlasset gick till Norrköping och hon fick jobb i en förberedelseklass.
– När jag stod framför dem visste jag inte vad jag skulle göra, eftersom jag inte var utbildad i svenska som andraspråk.
Lösningen blev att närma sig språket via ämnena, vilket funkade. Men efter fyra år bestämde hon sig ändå för att läsa in en behörighet i svenska som andraspråk och tog tjänstledigt. Därefter hamnade hon i Stockholm och började på Rågsvedsskolan. När högstadiet där lades ner kom hon i stället till Bandhagens skola och var med och byggde upp förberedelseklassen.

Uppdrag i språkutveckling

Numera är hon en av skolans förstelärare och har i uppdrag att arbeta med språkutveckling. Hon har varit med i ett forskningsprojekt om att läsa och tolka skönlitteratur inom ramen för Stockholm Teaching and Learning Studies (STLS). Den närmaste framtiden väntar mer samarbeten. Forskare från Kungliga Tekniska högskolan ska komma och testa om sociala robotar kan underlätta integrationen av nyanlända.
– De kommer hit och sätter upp en forskningsstation. Två svensktalande elever och en nyanländ ska få spela ett musikspel tillsammans och roboten ska underlätta kommunikationen.
Men den allra största uppgiften kommer efter årsskiftet, då Lana Dervisic ska vara föräldraledig med sitt andra barn. Föräldraskapets förstaspråk har blivit svenska.
– Men när jag ska mysa med min son kanske jag använder ord som ljubavi som betyder älskling. Det är roligt att kunna flera språk, för jag kan välja vilket språk som passar min sinnesstämning.

Fotnot

Forskningsrapporten som Lana deltog i, har publicerats sedan artikeln publicerades i LÄRA. 

A social robot mediator to foster collaboration and inclusion among children (PDF som webbsida)