Formativt arbete i slöjdsalarna

Klass 4C på Årstaskolan har slöjd och eleverna strömmar in genom två dörrar: träslöjd till höger och textilslöjd till vänster. I träslöjdssalen tar Jerker Dahlin emot och kollar om alla har med surfplattan. Han går igenom lektionens mål och frågorna de ska besvara i slutet. Ett moment som återkommer varje lektion.

– I dag ska du berätta om något du har upptäckt när du har arbetat i slöjden, säger han.

Eleverna får välja vad de ska göra och för dem som inte vet har Jerker Dahlin ett förslag. Han tar fram en tunn trädstam – en al som han fällde och lastade på sin cykel på väg till skolan i morse. De som vill ska få såga, klyva och tälja det färska virket.

– Vi ska väl inte klyva med yxa? frågar någon.

– Jo, svarar Jerker Dahlin.

Ett försiktigt jubel sprider sig i salen. Den hisnande känslan att få prova på något farligt.

”Hälften är ledarskap”

En dörr förbinder träslöjdssalen med den textila världen på andra sidan väggen. Där arbetar resten av klassen med att stoppa kuddar, sy ihop kroppsdelar till gosedjur och färdigställa munskydd med kattmotiv under ledning av Linnéa Kielland. De två slöjdlärarna arbetar nära, inte bara i rumslig bemärkelse. Dörren mellan klassrummen är även en öppning för filosoferande om undervisning i allmänhet och slöjd i synnerhet. Samarbetet handlar inte så mycket om vad eleverna gör i slöjden.

– Det handlar mer om struktur, upplägg och förhållandet till eleverna och ämnet, säger Linnéa Kielland.

Hon säger att ungefär hälften av undervisningen handlar om att lära eleverna slöjd, resten är ledarskap. Att veta när någon behöver en knuff i rätt riktning eller behöver vara i fred. Arbetsro i slöjden ser inte ut som i andra ämnen.

– I ett slöjdklassrum går man runt och pratar ofta om annat – och det är ett perfekt arbetsklimat. Det är så man gör när man skapar och är kreativ. Det är en del av processen att förlora sig och för att vara fri måste man kunna prata om sina idéer, säger hon.

Såg med stora tänder

De båda slöjdlärarna vill att deras ämne ska vara en upplevelse.

– Det ska vara skola, men också mysigt, inspirerande, härligt och fritt. Inte fritt att göra vad man vill, men fritt i tanken och skapandet. Vi försöker skapa en sådan miljö, säger Linnéa Kielland.

Men den friheten förutsätter en grundläggande struktur, där lektionens och arbetsprocessens olika moment hänger ihop. I träslöjdssalen förklarar Jerker Dahlin steg för steg hur eleverna ska göra krokar av alen. För att såga i färskt virke behöver man en såg med stora tänder. Pinnen som ska bli själva kroken måste kapas.

Nästa steg är att klyva stammen för att den ska kunna hängas på väggen och för att träet inte ska spricka när det torkar. Tre elever hjälps åt: en håller i träet, en i yxan och en tredje slår med gummiklubba. Ett par slag får träet att dela sig.

Sinnligheten finns med hela tiden. I textilsalen perforeras len velour och hårig fuskpäls av sylvassa nålar. Mjukisdjur stoppas med fluffig vadd och någon lägger kinden mot fleecetygets syntetiska mjukhet. I träslöjden sprider sig doften av färsk al. Blickarna dras mot den blankvita trähuden som blottas när barken kläs av, fingertoppen bara måste snudda vid savens väta. Vad smakar den?

”Inbyggt hos människan”

Jerker Dahlin menar att det härrör från något ursprungligt och kopplar kunskaper om hantverkstekniker till teoretiska kunskaper om människors livsvillkor i olika tider.

– Det finns ett värde i det sinnliga, något universellt som jag tror är inbyggt hos människan. Vi har ett behov av att hålla, känna, ta in, skapa och sätta ihop.

Ibland kommer andra lärare på besök, ser något, ställer en fråga, täljer på något. Det finns något i slöjden som drar. Som syns och känns. Det gäller även elevernas arbetsprocess, som blir mer synlig för ögat i en slöjdsal än i många andra ämnen. Elevernas tankar kan avläsas i hur trästycket placeras i hyvelbänken, trådens väg genom tyget eller det koncentrerade handgreppet om en liten träbit som formas med kontursågens skarpa blad.

– I slöjden blir det så tydligt. Det blir lätt att prata med en elev om ett objekt som vi har framför oss. Det är visuellt, taktilt, känslomässigt och intellektuellt – allt på en gång, säger Linnéa Kielland.

Summerar lektionen tillsammans

Det händer att slöjdlärarna har en delvis annan bild av en elev än andra lärare. Tysta elever kan göra ett arbete i slöjden som talar högt. Kunskaper blir synliga även när de inte verbaliseras.

– I min profession kan jag ofta se en reflektion i hur eleven gör olika avvägningar och kommer fram till ett svar, i det praktiska. Jag kan se det i elevens händer, utan att eleven säger det till mig. Men vi jobbar mycket med att det språkliga ska utvecklas, säger Linnéa Kielland.

Det formativa arbetssättet genomsyrar de båda lärarnas undervisning, samtidigt som de har olika sätt att omsätta det i praktiken. Båda två låter eleverna sammanfatta och reflektera i slutet av lektionen. Medan Jerker Dahlin använder surfplattorna för att låta eleverna i bild och text reflektera och sedan läsa upp för varandra, samlar Linnéa Kielland gruppen kring arbetsbordet och låter varje elev berätta vad hen har gjort, för att anteckna det i en pärm.

– Det gör jag för att vi tillsammans ska summera lektionen, men också för att eleverna ska få fatt på vad de faktiskt har gjort. Att sätta ord på det och se att det finns en logisk följd i arbetet. Det är också ett sätt att säkerställa att jag har ett samtal med varje elev, varje lektion, säger hon.

Diagnos kan vara en tillgång

Linnéa Kielland och Jerker Dahlin har arbetat tillsammans i två år. Då kom Jerker Dahlin till Årstaskolan, efter att ha arbetat som lärare sedan 1994. Sin behörighet läste han in för fyra år sedan.

– Det var häftigt, allt hängde ihop, all erfarenhet samlades. Linnéa och jag har dockat i varandras arbetssätt och har en superbra dialog, säger han.

I hans klassrum råder ett slags lugn, mitt i bullret och bankandet. Här finns många års undervisning, prövande och omprövande, och hans egen väg från grabben som aldrig mer skulle sätta sin fot i skolan till läraren som vill få eleverna att se magin i slöjd. För tio år sedan fick han en adhd-diagnos, något han är öppen med för eleverna och som ibland kan vara en tillgång.

– Jag har ingångar hos barn som har diagnoser. De kan känna det i mitt sätt att vara, det blir ett ickeverbalt samspel. Ganska många gånger kan jag hitta vägar som får det att funka, där det inte funkar så bra för eleven i andra sammanhang, säger han.

”Får springa som en stolle”

Under lektionen är han med hela tiden, ofta snett bakom. Han tar inte över, utan uppmuntrar eleverna att hjälpas åt och testa tillsammans.

– Om jag hela tiden kommer med svaren och kunskapen så får jag springa som en stolle. Det har jag gjort. Därför försöker jag jobba mycket med kamratbedömning och stöd. Det formativa arbetet börjar redan på planeringsstadiet. Utifrån en styrd ordning finns det alltid olika vägar att ta sig till slutmålet. Det är den formativa tanken: det är dit vi ska och hur fasen gör vi det?

Vid den dundrande kontursågen står en tioårig flicka och för en liten träkloss mot ett sågblad. En perfekt illustration av något annat viktigt i slöjden och själva lärandet. Tilliten. Läraren som står bakom, betraktar det koncentrerade handgreppet någon centimeter från sågbladet, ser att allt är som det ska – och backar undan. Mellan flickans fingrar formas en groda, och inom henne kanske något annat, något större.