”Se utländska lärare som en resurs”

Uppmuntrande kolleger och en chef som stöttar och kontinuerligt ger feedback är det viktigaste för att en lärare ska lyckas och trivas i skolan. Det säger Maria Taborossy som flyttade till Sverige från Serbien för fem år sedan och i dag arbetar som speciallärare i Gröndalsskolans grundsärskola i Vinterviken.

Att hon skulle bli just speciallärare var något som tidigt kändes självklart.

– Jag vill hjälpa till att utveckla de elever som behöver extra stöd, och jag blir alltid glad när de gör framsteg, säger hon.

Under utbildningen i Serbien fick hon ta del av flera metoder som används i den svenska särskolan, så när hon och hennes man långt senare bestämde sig för att flytta från Serbien, ”för att prova något nytt”, var hon redan bekant med det svenska undervisningssystemet, och Sverige blev också snart ett land som de båda ville utforska.

”En underbar mentor”

Maria Taborossy hade då en serbisk lärarlegitimation, men för att få den svenska motsvarigheten behövde hon först också ha god kunskap i svenska språket, motsvarande svenska 3. Genom sfi blev hon hänvisad till Sifa, Stockholms intensivsvenska för akademiker, där hon studerade tillsammans med andra pedagoger.

– Utbildningen var riktad mot skolan, vilket var jättebra, för då lärde vi oss yrkesrelaterade ord och fick samtidigt också kunskap om den svenska skolan.

Hon deltog också i Stockholms stads projekt ”Från nyanländ till nyanställd lärare” och fick genom det en praktikplats som specialpedagog på Höglandsskolan i Bromma. Men visst var det lite nervöst att börja undervisa i Sverige, minns hon.

– Jag visste ju inte om eleverna skulle förstå mig eller om jag skulle förstå dem, men jag hade en snäll klass och en underbar mentor, så jag upptäckte snart att det inte var så farligt.

Redan efter åtta månader fick Maria Taborossy sin första tjänst, och hon fortsatte att studera svenska parallellt. Men det första året i skolan blev inte helt lätt.

– Mina yrkeskunskaper var jag trygg med från början. Som speciallärare var det ju mitt jobb sedan flera år att se vad eleverna har för behov och vad jag ska göra för att de ska utvecklas. Det gick bra med eleverna, och även föräldrarna var jättesnälla.

”Några trodde inte på mig”

Däremot blev kontakten med några av kollegerna tuff. Inte alla, poängterar hon, de flesta var uppmuntrande.

– Men det fanns några som inte trodde på mig och helt öppet var osäkra på om det skulle gå bra. Det hängde nog också ihop med att jag inte kunde språket lika bra då, för det behärskar man ju inte i början, och kan man inte uttrycka sig så blir man ifrågasatt även om man har rätt kompetens som lärare.

Det tog ett helt läsår innan stressen, och känslan av att alltid behöva bevisa att hon kunde, släppte. Då var hon anställd i en annan kommun, men Maria Taborossy tror att skolorna generellt behöver tänka på hur de tar hand om nyanställda med annan bakgrund och att det är viktigt att se till den kompetens som de nya kan tillföra snarare än eventuella svårigheter.

– Skolorna ska inte tänka att det blir svårt att anställa en utländsk lärare eller att det tar mycket tid från verksamheten. Med rätt stöd går det fort att komma in i arbetet, och skolan kan också lära mycket av oss som har en annan bakgrund. Vi kan ha kunskap om sådant som de kanske aldrig har provat, säger hon.

Lärare med examen från vissa länder måste komplettera med ytterligare kurser innan de kan ansöka om lärarlegitimation. Det varierar beroende på hur utbildningen har sett ut. Tydliga instruktioner på Skolverkets webbplats gjorde att Maria Taborossy tycker att processen gick tämligen enkelt, även om det var mycket pappersarbete. Utbildningsintyg skulle skickas med och dessutom översättas till antingen svenska eller engelska.

Emanuela läste kontrastiva språk

Det tar mellan fyra och sex månader att få svar från Skolverket, och när det kom fick Maria Taborossy veta att hon också behövde ha dokumenterad kunskap i att undervisa på svenska.

– Då hade jag redan börjat undervisa i svenska skolan och fått den erfarenhet som krävdes. Det går alltså att först börja undervisa och sedan, när man har den praktiska erfarenheten, ansöka om lärarlegitimation, eller så kan man läsa en kurs.

Emanuela Falcão Fernandes hade varit lärare i 18 år när kärleken för fyra år sedan förde henne från Brasilien till Sverige. Även hon studerade svenska på Sifa och läste parallellt vid Stockholms universitet en kurs i kontrastiva språk för att få sin lärarlegitimation. Totalt tog språk- och universitetsstudierna ett år.

– Det var lite tokigt för jag behövde bara tre poäng, men kursen var mer omfattande och innehöll flera delar, och jag ville bli klar så snart som möjligt så att jag kunde börja jobba, säger hon.

”Arbetsgivaren måste bli bättre”

I dag har hon en halvtidstjänst i spanska på Enbacksskolan i Tensta och ingår också i stadens vikariepool. Hon har sökt många jobb och noterar att det är svårt att bli kallad till intervju även när man uppfyller kriterierna för tjänsten.

– Jag tycker att arbetsgivaren måste bli bättre på att ge fler en chans, för det verkar finnas fördomar. Många tror inte att man kan språket tillräckligt bra, men efter ett år i Sverige kunde jag kommunicera bra på svenska. Om vi med utländsk bakgrund inte får chansen så kan de förlora en jättebra lärare, säger hon.

Emanuela Falcão Fernandes är också noga med att påpeka att en lärare från ett annat land inte är nyexaminerad utan ofta har lång erfarenhet. När man flyttar till ett nytt land betyder det inte att man börjar om, säger hon, utan man fortsätter att utveckla den kunskap man redan har.

– När jag kommer in som vikarie i en skola blir de ofta förvånade över att jag pratar svenska, och även i diskussioner med arbetsgivare finns det en idé om att vi skulle vara nyexaminerade. Men vi har ju också erfarenhet från att undervisa i andra kulturer och miljöer och kan bidra med nya idéer.

Längre arbetsdagar i Sverige

Det finns en del skillnader mellan skolan i Brasilien och i Sverige, till exempel när det gäller bedömningskriterier och betygssystem, men Emanuela Falcão Fernandes tycker att det gick snabbt att lära sig den svenska modellen.

– Man behöver själv också anstränga sig och anpassa sig så att arbetet fungerar som det ska. Jag tycker om att ge läxor men har lärt mig att jag behöver stämma av med andra ämneslärare för att se om de också har gjort det, så att det blir lagom för eleverna. För mig är det fantastiskt att få utbilda unga så att de kan fungera i samhället, och jag lär mig också mycket av mina elever, säger hon.

Tillbaka till Vinterviken och Gröndalsskolan, där Maria Taborossy efter fem år i olika svenska skolor konstaterar att hon har längre arbetsdagar än i Serbien. Som arbetslagsledare har hon också fler möten, men hon har haft stora utvecklingsmöjligheter och trivs mycket bra.

– Det var många olika känslor det första året. Men jag hade också flera bra kolleger, och kontakten med dem var viktig för min självkänsla och utveckling, så var förstående och snälla mot varandra.